Andra ting...

God förmiddag alla nära kära vänner och bloggläsare ❤

Tänkte skriva några rader igen men känner att den orken har sinat just nu. Har inte den tiden att lägga här just nu så jag återkommer från när jag skrev sist.
Det finns fortfarande massor att ta sig igenom och få på plats ...
Onsdagen minns jag knappt alls...jag vet bara att jag lade massor med tid på hundarna både i skogen ...det var uppletande som stod på schemat och därefter lydnad hemma på tomten. Patrik var iväg och grävde hos grannen samt lagade maskinen som klev av larverna igen. Det arbete som påtagliga där var långdragnare än tänkt just för att det varit strul med maskinen.
Dagen var också en mental förberedelse för kommande begravning...
Mer än så här tror jag inte att jag minns...dagarna bara rinner iväg och det är svårt att hålla ordning på vad som varit och vad som skall...tar en dag i taget.

Återkommer när jag känner jag har tiden...
Puss ❤

Att bryta mörkret är ett måste...

God natt alla nära kära vänner och bloggläsare <3

Ligger nu i sängen efter en dag av blandade valörer. Gråten har en stund gnagt på kanten och jag ska erkänna att jag faktiskt kvävt den idag.
Vissa saker är extremt jobbiga och andra inte.
Klockan ringde som vanligt men bara min. Patriks brukar ringa tidigare och jag märker den aldrig, men denna gång så kom Johanna upp i sovrummet och väckte Patrik och bad om skjuts till Norrköping. Jobbet hade gjort en miss och räknat med henne idag men hade glömt att fråga henne om det gick. De ringde 25 minuter efter att de trodde hon skulle vara på plats.
Patrik körde in henne och kom sedan hem igen.
Dagen började som vanligt och jag ringde åter till försäkringsbolaget igen. Valla sa att det var en summa som inteförsäkringen inte ersatt. ...vad nu det var kunde man inte se. Skitsamma just nu..orkar inte bry mig.

Vi gjorde oss klara för avfärd. Idag var det tisdag och vi skulle åka till Valla för att avsluta det sista. Dvs att betala för intensivvården av Anton samt ta med mitt tomma koppel hem igen.
Känslorna åker lite berg och dalbana men jag försöker bita ihop. Det är jobbigt för de nära att se mig ledsen...
Kampen att hålla det inom mig utan att det ska rinna över är ständig.

Vi satte oss i bilen och styrde mot Valla.
Allt gick bra. Jag pratade med försäkringsbolaget och då fick veta att det var avlivningen som inte ersattes så allt var i sin ordning trots allt.

Jag stod vid disken och betalade och därefter fick jag mitt koppel framlagt framför mig. Jag köpte även en påse med glykoflex  (hälsokost) till Winston, vilket han fått 2 ggr per dag i åtminstone 2 år mot sina skakningar han har.
Dessa 2 ting stoppades i en påse och därefter gick vi tillbaka till bilen.
Efter några vändor fram och tillbaka så hade nu Valla och försäkringsbolaget löst alla papper så jag inte behövde göra mer utan att allt var avslutat. Det fanns fortfarande en del att vänta på från Folksam i ersättning efter det som varit.

Vi skulle försöka ta en liten promenad i gamla Linköping innan vi for mot Norrköping för fler ärenden men jag mådde riktigt kasst.
Påsen men sakerna från Valla låg på golvet och texten Valla fick mig nära till tårar igen...
Jag var tvungen att flytta den så jag inte såg texten. Det fanns även en liten detalj till som jag var tvungen att åtgärda för att inte brista på nytt...

När jag fick tillbaka kopplet så satt där en liten lapp...det var en lapp med Antons namn...Nr och födelsedata. Hugget i bröstet när jag såg den på disken var stark så jag visste att jag var tvungen att ta hand om det ...innan jag brast.
Jag lutade mig framåt och tag upp påsen...tog upp kopplet och plågade mig själv genom att läsa den. Tårarna kom och jag svalde och svalde. Patrik stod nu vid parkeringsautomaten för att betala p biljetten till bilen.
Jag tog bort lappen och började rulla ihop den så jag slapp att se namnet på min älskade nyfallna ängel...men nu gick det inte mer.
Tårarna kom över kanten när jag började rulla ihop lappen...på klistersidan satt några strån från Antons päls och jag insåg att det var det sista som jag hade kvar...
Patrik var på väg tillbaka till bilen...jag drog några snabba djupa andetag för att samla mig hastigt för att inte påverka honom. Men det gjorde såååå ont...hjärtat blöder verkligen.
För 3 veckor sedan var Anton friskförklarad men nu är han borta föralltid!
Vi tog en liten promenad men den avslutades snabbt...ingen lust. Vi gled in på cloetta och tittade samt köpte lite grann...åkte därefter för att ta lite lunch.
Vi åkte till en lunchrestaurang som hette Oskar...helt ok.
Jag var helt slut...
Vi åkte vidare mot norrköping gör några ärenden.
När Patrik var klar med sitt så hämtade vi Johanna på jobbet och åkte till Gunn. Bubben fick en säck hundmat av oss som present och Gunn får en bokad massage.
Efter en kopp kaffe begav vi oss hem och där hände inte mycket mer. Under kvällen så tog jag mig i kragen och tränade lite lydnad med Alice.. dränker tankar i positiva ting...vad annat kan man göra.

Detta var hur vår tisdag var. .

Puss ❤

Dagen blev inte vad jag hoppats...

God natt alla nära kära vänner och bloggläsare <3

Nu har kvällen kommit till sitt slut åter igen. Hade en inställning idag att kämpa på och inte nedryckas i tråkiga ting utan var fullt på det klara att kämpa vidare för att återfå lite gnista och ta hand om det som komma skall. Jag skrev ett inlägg tidigare idag men det blev inte alls som jag hade hoppats.

Jag fick ett telefonsamtal under dagen av en fruktansvärt jobbig karaktär. Allvarligt så trodde jag nu att man inte behövde mer just nu men ack vad fel man kan ha. Detta gällde något helt annat än de tunga saker som redan varit men det är ändå av extremt tung karaktär.
Gnistan att skapa glädje och ta sig an vardagen försvann som en droppe regn i öknen... kan det bara stanna upp ett tag så man hinner ifatt????????

Skit samma, det är väl bara att stänga av ett tag, stänga av alla känslor och låta allt rinna av som vatten på en gås, det är en av de försvarsmekanismer man intar då det är för mycket för att ta in. Detta var något jag inte alls visste om eller hur man ska uttrycka sig. Mycket finns under ytan och allt har man inte energi alla gånger att se eller uppfatta och jag kan erkänna att jag inte orkat bry mig om mycket den senaste tiden utan jag har gjort det som jag måste, tagit de ansvar jag måste och försökt att vara en trevlig person vilket kanske inte alltid lyckas.

Jag tänker inte gnälla över situationen som nu är, men berättar läget. Jag vill varken ha medömkan eller något "tycka synd om" jag gillar inte sådant, visst är det fint och skönt att människor bryr sig men det är en annan sak.
Jag vill bara att mina vänner och de jag har med att göra skall veta att läget är tufft och att jag kanske inte är mig själv riktigt och därmed ha överseende och visa respekt...inget annat.

När det gäller just tuffa tider kan jag nog anses som en kall person, jag vill inte ha närhet, jag vill vara mycket ensam, tänka, vrida och vända på saker, lugn och ro och bara vara, kanske gråta i min ensamhet där ingen ser mer än mina hundar ...jag vill inte ens prata med någon i telefonen. Text är på sin höjd men det är inte heller alltid helt självklart. Det finns några enstaka som jag pratar med.

Jag kan även säga till "någon" att jag är fortfarande exakt samma person man sårade djupt och bar sig illa mot för en tid sedan och jag klippte då kontakten. Jag är INTE intresserad av att återfå kontakt. Jag lägger inte ner min energi på människor jag inte kan lita på eller som sviker utan någon som helst anledning...enkelt!
Jag har mycket för mig viktigare saker att lägga min tid och energi på, så man behöver inte vara snäll mot mig nu för att jag just nu haft tufft med motgångar utan det kan behövas lite i vardagen  ;).

Jag ska nu gå och lägga mig efter nu ha sett serien Modus klart men jag ska försöka att ladda inför morgondagen. Det var meningen att jag skulle åkt till Valla Djursjukhus för att betala sista dygnet men jag blev tvungen att kontakta försäkringsbolaget igen ringde Valla och sa så jag gör väl det.

Det syns nu i texten att jag är för trött för att skriva så jag säger godnatt. ..

Puss ❤

Att gå vidare....

God morgon alla nära kära vänner och bloggläsare <3

Att ha viljan att var dag kliva upp med ett leende på läpparna och känna att livet ger så mycket är inte alla gånger ett faktum. Många händelser i livets skeden kan få en att undra varför ödet ger oss den glädje och den smärta man inte bett om ibland.

Det har varit en kämpig tid med mycket glädje och nu med mycket sorg men livet måste fortgå trots man har lust i vissa stunder att ge upp. Nu har döden tagit 3 till sitt rike, 3 som betytt oerhört mycket och som aldrig kommer att finnas med oss mer än i våra minnen.
Denna helg har känts som om solen inte vill gå upp igen, man vill inte längre varken se eller vara med ens de kära....man fryser i sinnet av smärtan som följer...

Jag är sådan som behöver tid ensam även om det drabbar andra, jag är ledsen om jag sårat någon på vägen...att jag inte finns för andra just i detta. Jag brukar oavsett vilket helvete som kommer över mig resa mig snart nog men kan behöva några dagar i lugn och ro, bara tänka, gråta, sörja och få perspektiv igen på det som ger glädje och vad som är viktigt i livet. Med detta är inte sakt att smärtan är över, den kommer alltid att finnas kvar och saknaden likaså men känslorna kan bli hanterbara och man kan glädjas åter för det man har kvar...

Som de flesta vet så håller jag nu på att starta upp ett företag. Jag har kommit väldigt långt på väg, har haft mycket arbete och tunga nya beslut och erfarenheter som jag tagit mig igenom under våren och sommaren. Jag utbildade mig till hunddagisföreståndare och hundpensionatsföreståndare  som blev klar i vintras/våras då jag bestämde mig för att satsa helhjärtat. Jag har köpt en mark som inte ens var till salu, fått förtur på lantmäteriet för fastighetsreglering, jag har fått scanova till att ta bort telestolpar på marken som inte var i bruk, bygglov är ansökt och nu väntas beslut. Jag har gjort ritningar på byggnaderna som skall byggas, en hemsida för mitt koncept för hunddagis, hundpensionat, katt och smådjurshotell samt mer än så. Jag har samarbete som påbörjats med veterinärer och Länstyrelsen står bakom mig i konceptet och inväntar ritningar och rutiner hur jag skall sköta min verksamhet. Jag har nu bara den biten att söka tillstånd och en liten utbildning i det syftet kvar innan det är klart. Jag har nu nyligen även haft en en valpkull med 11 rottweiler bebisar som även flyttat och gett massor av tomrum i hjärtat. Det har / är även andra saker som är jobbiga men som jag inte tänker dela med mig av utan bara håller för mig själv.

Om någon frågar hur det är så kommer jag förmodligen inte vara ärlig...men jag säger det rakt ut innan någon frågar. Det är ett helvete just nu i det mesta men livet måste gå vidare och man lever inte bättre än vad man skapar...

Nu har måndag morgonen kommit, jag är trött och utpumpad men det hjälps inte. Jag har 3 hundar, familj och extrahund att ombesörja.
Man kan inte bara lägga sig på rygg och strunta i att fortsätta, det finns många som man har förpliktelser till...

Jag dras en suck och funderar...jag har under morgonen ringt till försäkringsbolaget för att kolla vilken smäll jag får ekonomiskt på Antons sista dygn. Jag har vet att jag har efter månader av kostnader nu har en "liten" räkning att lösa på Valla med ca 24 000 från fredag till lördag. Han fick gå igenom alla möjliga prover och undersökningar in i sitt sista så länge hoppet fanns men det enda som är kvar är en räkning och ett tomt koppel...

Jag har nu på morgonen även fått hem lilla Bella och snart står promenader på schemat. JAg måste se över min tvätt så jag har kläder till begravningen som skall ske i veckan. Jag har en hemsida som jag måste ta hand om och att göra klar för att publicera mitt koncept på det kommande företag som är på gång. Jag har egna hundar som skall aktiveras och så börjar min utbildning på distans i 22 veckor framåt den 15 september. Jag måste även ta tag i den lilla utbildningen som skall bli klar och anmäla Patrik till en annan utbildning. Huset och tomten skall skötas och leverantörer för material skall kontaktas och jämföras, massören skall idag besökas och resten som vardagen innefattar skall fortskrida.

Jag drar nu några djupa andetag...sätter på stereon, målar på det bästa leende jag kan och ser till att ta mig igenom detta med huvudet högt ryggen rak...det finns ingen annan väg en att gå än den raka...

puss <3

Nya tag...med gråten i halsen

God kväll alla nära kära vänner och bloggläsare <3

Jag vill börja med att tacka alla kärvänliga människor som har delat sin sympati i den senaste tragedin som har fallit över våra axlar. Det har varit oförklarligt jobbigt och man kan nästan inte själv förstå hur man fäster sig så innerligt och så fort till djur.
Djur är sanna och ärliga i allt de gör så de är fruktansvärt lätta att älska. De myglar inte och förstör heller inte för varandra som människan har en tendens att återfalla på i somliga människors levnadsmönster.

Imorse vaknade jag med en grotesk huvudvärk åter igen, ögonen var svullna efter alla gånger jag brustit och stora påsar var väl synliga under ögonen ...
Det har helt enkelt varit några tuffa dygn... Anton låg varmare om hjärtat än vad ni kan ana...

Jag vill även tacka en av mina valpköpare som ringde mig igår kväll och visade sin sympati men framförallt berättade hur det gick med tillskottet efter Anton och Alice. Han var så nöjd och så glad och dessutom berättade hur glad han var att han åkt till oss för att köpa sin valp. Han kände verkligen att det var så rätt <3
Jag blir sååå rörd för dessa fina ord så jag grinar lite till...som om det är vad jag behöver just nu..

Dagen fortsatte idag med att försöka att inte få återfall att börja gråta utan jag skrev på fb och bad mina vänner att om vi ses bara låta saker om detta vara osagt, inga kramar, inga ord och inget om att beklaga sorgen då jag inte orkar bryta ihop igen. Jag bad att få sörja på mitt vis vilket är att bita ihop, svälja själv, sörja själv och sedan själv komma igen.
Jag gör det jag är bra på...att inte visa hur jag känner under ytan. Alla vet redan hur jag mår så varför fråga?

Jag har idag samlat mig, tagit mina andra pälsklingar under mina vingar som tro det eller ej, aktiverat slut på dem trots läget. Allt har gått fruktansvärt lugnt och sansat. Jag ställde om gps:arna till Ebbas namn i stället för Anton (det var tufft att radera) Jag sökte in halsbandet på nytt och raderade historiken...nu tar vi nya tag. Jag har 3 till att tänka på.
Nu tog jag med mig en hel väska med grejer och sedan en hink vatten för att städa ur kofferten på bilen. Jag hade glömt att Anton kräktes i bilen det sista han gjorde innan han anlände till Valla i fredags.
Nu blev jag tvungen att ta det innan jag kunde stoppa in någon där bak igen.

Jag for sedan iväg med alla 3, hämtade Patrik på vägen och vidare ut till skogen. Det blev en ordentlig promenad med en av tjejerna lös på gps i taget. Jag kan säga att det verkligen var överkurs att ha idag då de inte knappt var utom synhåll en enda gång...men skönt att ha ändå ifall...

Vi gick ner till viltvattnet och satte oss en stund, njöt av att se hundarna glafsa runt i leran på botten av viltvattnet, och ni kan heller inte ana stanken av dem! Fy attan vad de luktade och så de såg ut! men roligt hade de...

När vi var klara och vandrat tillbaka till bilen efter inkallning, träning på stopp, lösa ihop (vilket inte hänt på väldigt länge vilket funkade dåligt då) och även att inte dra i linan så släppte jag av Patrik hos grannen där jag hämtat honom och åkte själv hem för att hämta en hink åt tösen.
Johanna hade ringt och sagt hon var sjuk på jobbet så jag for in till Norrköping för att hämta henne. Alla hundarna fick följa med in till stan.

När vi kom hem så blev hundarna på hundgården ett par timmar då de var vansinnigt smutsiga och vi åkte till Linköping för att köpa Patrik en ny bil vilket han var i behov av.

När vi var där så upptäckte jag att något inte stod rätt till! Jag hade förlorat något från mitt hem! ...Varför kan man inte ge faaan andras grejer !!!!

Under kvällen har jag nu haft besök av kära Micke ett tag, vilket var ett tag sedan. Patrik och jag hjältes åt med maten, därefter fick brudarna duscha och gnos så in i vassen, så nu är de jätte fina.

Patrik har nu lagt sig efter att Micke åkt och jag sitter som vanligt uppe. Jag kan inte lägga mig för tidigt då jag både får ont och vaknar mitt i natten och har svårt att somna om igen.

Imorgon kommer en ny dag igen och jag har som vanligt inställningen att göra mitt bästa för en fantastisk dag trots att läget är som det är....allt skall man gå igenom av det som sker så varför inte försöka göra det med värdighet och stolthet över den tid man fick...

Det är svårt att ha den tanken när sorgen sveper över en , men jag påminner mig själv hela tiden...

Puss <3

Samlar ihop resterna...

God morgon alla nära kära vänner och bloggläsare ❤

En seg morgon har öppnat sina dörrar för kommande dag. Ögonen är än värre och huvudet värker efter gårdagens tunga faktum.
Jag kollade nu och såg att förlusterna har varit tätare än jag sa. Det har varit 3 bortgångar på 4 veckor...kanske inte konstigt att man mår skit....visst finns det mer än så som varit tungt men som man kunnat skjuta åt sidan och blundat för.

Nu är nästa faktum på tröskeln...att samla ihop sig och ta hand om det man faktiskt har kvar...

Det är tung och tufft men oacceptabelt att inte ta hand om så nu är det åter på tiden att samla ihop sig och göra så gott man kan.
Börjar väl med att kyla ögonen och en dos värktabletter och därefter dyka ner i sminkväskans botten...vilket jag behöver ordentligt. Kan väl inte påstå att jag haft någon skönhetssömn direkt.

Alla gör vi så gott vi kan...

Puss ❤

Sista undersökningen som gav Anton sin sista sömn...

Malet från Valla Djursjukhus löd så här.

Hej igen

Vill bara säga att Anton somnade in lugnt och stilla i famnen på en av våra djursjukskötare som han gillade mest.

Du efterfrågade litet mer skriftligt på vad vi hittade på dagens undersökningar. På ultraljudet kunde man se flera vätskefyllda 4-6-8 cm stora strukturer med en tjock oregelbunden kapselväg. Dessa var belägna ovanför urinblåsan upp mot ryggen. Prostatan var förstorad och hade små cystor men annars ok, mjälte o urinblåsa  och lever och njurar var ok.
Det såg ut som tumörer i buken och sannolikt har han haft detta under lång tid men som nu successivt vuxit till och givit allt mer problem. Ofta kan många hundar få följdsjukdomar då man redan har tumörväxt i kroppen och det skulle kunna förklara alla problem ni redan haft denna våroch sommar.

Hoppas att detta var svar nog, annars hör gärna av dig om jag kan svara på fler frågor.

MVH vet Helene Backman

Evidensia Valla Djursjukhus

Hade jag rätt, bad han om att få avsluta sitt liv?

God natt alla nära kära vänner och bloggläsare <3

Jag tänker inte ens tala om hur jag känner mig men det är inte lätt att skriva kan jag säga...

Nu har lördagen anlänt, det är tyst och tomt, min Anton är inte hemma!
Jag har sovit på soffan inatt med de resterande 3 hundarna vid min sida. Hela kvällen igår var upp ocj ner, jag grät o och om igen...men jag kände mig också lite fånig, det var ju ingen som visste vad som skulle hända!

När jag kom hem igår så tog jag mig an att städa den sista boxen, det var Ebbas..
Hon kom plötsligt in till mig och hoppade upp på bordet där jag stod, jag hade precis stängt av dammsugaren just då. Hon kom tätt intill mig och satte sig ner, lade huvudet på mitt bröst som hon brukar, men denna gång tryckte sig med hela kroppen mot mig och begärde att vi skulle mysa. Jag tror i ärlighetens namn att hon mycket väl förstod hur ledsen jag var och hur jag mådde...
Hon gav liksom inte upp...åter igen brast jag ut i gråt, denna gång över hennes förståelse att något var så fel och att jag mådde så dåligt...
Patrik var hos grannen och grävde som jag sa till om var lika bra. Nu inväntade jag ett samtal mellan 10-14 av veterinären.
Jag gick upp i duschen ....stressade som tusan tills klockan 10 och blev uppringd så fort jag kom ut ut duschen. Man berättade då att Anton var stabil, han hade ingen feber men var kraftigt nedsatt. Han låg med dropp, morfin och antibiotika intravenöst i blodet för snabbaste och bästa resultat till återhämtning. Man berättade att han verkligen inte ville vara där att han verkade rädd och ville inte att någon tog i honom. Jag antar att han visade sidan han ofta gör. Han är inte rädd men visar sig fruktansvärt liten för att få slippa undan eller för att man skall se till hans behov nr han har det så eländigt men det spelar ingen roll. Han visade att han inte ville vara där och det räcker för mig. Man hade även tagit ett ultraljud och det visade att det kunde vara något med prostatan då man såg små cystor eller blåsor där men man kunde heller inte säga om det kanske berodde på ifektionen. Man såg även att något såg knepigt ut på bukspottskörteln men kunde inte före provsvar säga mer. Man pratade om att man skulle skicka in prover på autoimmuna sjukdomar för  att kolla så att inte kroppen förstör sig självt via SLE eller liknande.
Innan man går vidare så skall man avvakta under dagen för att ev kolla ett nytt ultra på eftermiddagen och ringa mig vid 15 tiden för vidare info. Jag ifrågasatte hur långt i kostnad också vi kommit på dessa timmar han nu varit inne. Han var nu redan uppe på runt 22 000 kr för det som var gjort utan att fått veta ett endaste dugg vad som är felet.
Vi skulle som sagt höras på em igen så de var åter igen vara att vänta.

Hela dagen har telefonen ringt, och timmar och tankar har varit fruktansvärda...

Efter extrem väntan och så ringde till slut telefonen...

Veterinären i andra änden berättade läget och det var vad jag tidigare visste men nu hade man även gjort ett till ultra ljud för att kolla extra noga. Man hade hittat en del konstiga saker som var avvikande. Jag visste ju...
Jag frågade rakt ut om han någonsin kommer att bli bra, om man kan veta att det är det som är felet. Hon svarar att det är allvarligt och att man kan operera för att titta om man kan få veta vad detta kan vara. Jag frågade åter igen...

Räder du mig till att avliva min Anton...är det det som är det bästa för honom? Kvinnan suckade och svarade lite besvärat att det var det som var det hon skulle råda till. Han kan bli bra om man har tur men kan också med all säkerhet få återfall...om det nu inte visar sig vara värre än det man sett på ultra.

Där kom det konkreta, nu var frågan hur? Ska jag vara där? Jag tänkte en stund då jag ville finnas där för Anton men jag beslutade att han skulle bli först glad att se mig och därefter känna min energi och bli orolig så jag avböjde för hans skull att närvara.

Jag brast åter igen i telefonen..samlade mig och pratade klart om formaliteter...tog en kopp kaffe och brast vid kaffebryggaren igen. Då kom Alice och smög upp på bakbenen om kramade matte som hon gör ibland. Denna gång extremt försiktigt och omtänksamt..

Om alla ändå kunde ge fan i att sprida idiotiska rykten om rasen och någon gång fatta att man får det man ger!!!

Idag släcker jag mitt hus med fyra tassar mindre i familjen och har nu en underbar Anton som får sällskapa med Min älskade Coco som redan väntar sin make där uppe....

Saknaden kommer vara enorm men han får nu frid och sluta vara sjuk och ha ont.

Anton gav oss mycket i livet och blev pappa till 11 fantastiska valpar under sin korta tid med oss...

Det känns som om det får vara nog med förluster nu...inom loppet av ca 6 veckor hav vi mist vår lilla Cotte den mest sociala valpen och minstingen i kullen. Han visade grava symtom att något blivit fel i ena bakbenet så han fick inget tillfälle att lida med veterinärs utlåtande, strax därefter så gick min svärmor bort som har varit som en mamma för mig i 22 år, hon har alltid ställut upp, alltid funnits i bakgrunden och den förlusten känns enorm och så nu Anton...
Nästa vecka skall Antons formaliteter göras klart, begravning för mamma och ska jag även börja plugga på distans...det är verkligen tufft just nu men det är väl bara att göra som vanligt...

Resa sig och samla sig och gå vidare ...det är bara göra, ingen gör det åt dig...

Puss <3

(Kopia på mailet på vad man hittade på Anton kommer jag med i bloggen senare)

Att få ett personligt adjö...

Natten börjar närma sig och jag struntar i första frasen jag nästan alltid skriver..

Eftermiddagen är nu nådd och Anton har visat sig mer eller mindre likadan som igår (torsdag)...han hade dock börjat darra lite igen men annars ingen förändring. Jag tyckte nog att det var lite konstigt.
Provsvaren från i onsdags meddelades av veterinären och de löd att...

Det var inget fel på lever eller njurar, han hade inte anemi han hade många normala värden på olika saker men hade en kraftig inflammation eller infektion. Nu kommer jag inte riktigt ihåg men ett värde skulle vara under 10 och var 40, ett annat skulle vara under 25 och var över 240!!!

Han var verkligen inte bra men visade inget tills nu..........

Jag hade suttit i uterummet och han hade legat ca 1 meter ifrån mig. Jag reste mig som vanligt och gick in i vardagsrummet och satte mig i soffan...
Jag skulle ta datorn men Anton kom och knep platsen så jag inte riktigt kunde göra vad jag tänkt. Jag klappade honom så klart som jag alltid gör när han kommer men denna gång var helt annorlunda...

Han kröp mer eller mindre upp så långt han kunde i mitt knä med sin klena men stora kropp, hela kroppen skakade och när han lade huvudet i mitt knä och tittade upp på mig med sina insjunkna och sjuka ögon såg jag att gnistan var borta...
Jag klappade lite och skulle sträcka mig efter telefonen men Anton hindrade mig...han ville inte att jag slutade att klappa och kela med honom utan ville ha all uppmärksamhet..
Jag fortsatte att klappa lugnande på honom och åter igen tittade han upp och såg mig i ögonen...då såg jag det jag inte alls var förberedd på..jag kände i hela kroppen paniken växa...nu visste jag...han vill verkligen inte mer...han har fått nog!
Jag brast i gråt och kände hur hopplösheten tog över, jag visst att det var bråttom men förmodligen redan kört! Anton fortsatte skaka i hela kroppen, allt från nosen till svansroten....fy fan vad jag led med honom..min lilla kille!!... Fan har han inte haft det tillräckligt!!!

Jag fattade telefonen och sökte rätt på Norsholms djursjukhus som är vårt närmaste..klockan var nu 16.45 och ingen svarade...
Anton reste sig och gick bort till hörnet han brukar i vardagsrummet med samma uttryck i blicken som nyss när han tittade på mig, alldeles tom, helt utan gnista och en inställning som redan gett upp!
I ren förtvivlan ringde jag till Jägarvallen som hade öppet till klockan 19.00

Jag fick tag i en kvinna, berättade mig´n historia med Anton och vädjade om en akuttid...men tyvärr...man hade fullt för dagen.
Man sa att man hade jouröppet imorgon (lördag)mellan klockan 9-15 men att man inta hade resurser på jourtiden att ta hand om Anton! Gissa om jag var förbannad!
Man erbjöd mig en tid på tisdag klockan 10.30 och jag svarade att det förmodligen är åt helvete försent då. Jag tog tiden ifall och lade på luren för att ringa nästa...
JAg ringde åter igen den veterinär i Östra ryd som har varit hos mig och som jag tuýcker om men inte har en klinik för att rådfråga vad jag ska göra. Nu hade jag gått ut och tagit Anton med mig för att få honom att röra p sig och att kunna kissa om han kunde. Jag fick tag i henne och frågade rakt ut om jag skulle ta bort honom ...detta som han lever nu är inte humant och det är verkligen intevärdigt...han ber verkligen om att få avsluta sitt liv!
Anton slog sig ner där jag stod ute i trädgården och ännu en gång brast jag såklart. Jag ifrågasatte om jag inte fick en akut tid så jag var tvungen att be henne att komma hit för att avsluta lidandet hur det funkade då jag var livrädd för att få ta hand om honom utan något liv kvar, det har jag definitivt inte orkat!
Hon svarar att det kan hon lösa men undrar också om hon ska ringa Valla för att kolla om de har tid. Jag tackar direkt ja såklart då hon säkert kan förklara läget bättre än mig och jag blir uppringd igen. Jag fick en tid kl 18.00

Patrik kommer precis hem och jag ber honom att köra. Han var trött men med en suck stressade upp och bytte om för ett besök i Linköping.

När vi nådde destinationen och nästan var på parkeringen var första gången jag hört Anton kräkas, han fick upp galla och någon köttbulle samt några vita bitar men endast galla och slem till resten...

Patrik tog ut honom för att kissa innan då jag sprang in och sa att vi anlänt och ifrågasatte om vi skulle komma in bakvägen då man inte vet vad för sjuk Anton är...

Vi gick mot undersökningsrummet och blev emottagna på baksidan ...

Nu träffade en sköterska oss, jag fick berätta hur han haft det under sista månaderna och hur det varit nu vid detta skede. Veterinären kom snart in och fick höra en del.
Anton tempades igen vilket jag gjorde innan vi åkte och då hade han 40,8 i temp och lika så nu.
Man sänkte bordet för att han skulle få komma upp. Jag tog som vanligt mitt vanliga jag i rösten och visade upp honom på bordet.
Han hade sin munkorg för säkerhetsskull och var en duktig kille åter igen.
Han skulle nu ta nya och samma prover som tagits ...man hade ju inte alla journaler och heller inte just nuläget annars så det andra hade mer eller mindre kunnat vara ogjort kanske, vad vet jag!?

Anton fixade det med lite protester, en kanyl sattes i förebyggande och sedan kände man och klämde på honom åter igen. Denna gång vägrade han fullt att resa en millignutt så jag fick ta i för kung och fosterland då jag inte kunde ta hjälp av någon eftersom an inte vill att någon annan tar i honom.

Anton fick ligga med blöta kalla handdukar på kroppen för att minska febern och där låga han en stund medans proverna blev klara.
Man sa att han skulle stanna på intensiven om jag samtyckte och att man fortsatte att kolla prover, även eventuellt för antiimuna sjukdomar då kroppen förstör sina egna blodkroppar och organ och även ultraljud på buken och även fler prover...

Anton skall här nu få dropp, antibiotika av annan sort då denna han åt inte var den bästa av vad man nu sett samt att han kommer att stanna fredag till lördag så ska vi hörs under lördagen...

Det fanns inga antydningar nu mer än att han har ett extremt högt infektionsvärde och även sänkan..resten väntas svar på senare...

Nu var det bara att be och hålla tummarna...

Insjuknandet går fort...

God natt alla nära kära vänner och bloggläsare <3

Nu har åter några timmar gått och ögonen har inte blivit bättre. Jag har haft några stunder då jag åter brustit men jag har mestadels varit ensam. Patrik frågade vart han skulle vara och jag bad om att han lika gärna kunde åka till grannen och gräva då jag helst vill vara ensam och bearbeta när jag mår skit.
Jag är av den sorten som brister och går ner mig i hästlängder och sedan efter ett tag kommer åter då det gäller nära. Om det hade varit någon som kastat skit på mig hade det runnit av som ingenting. Det är saker jag tål och är mer eller mindre immun ifrån, jag blir förbannad och starkare än vad andra väntar...denna gång var inte en sådan gång...

Eftersom många fortfarande undrar vad som hänt så tänkte jag fortsätta att berätta. Om det inte vore för andra så gör jag det för mig själv. Jag är en skrivare och oftast så tar skrivandet fart var gång jag behöver skriva av mig, skillnaden idag mot för några år sedan är att jag delar mina tankar och känslor istället för att ställa det att damma i bokhyllan...

Fredagen kom...

Morgonen var som vanligt och alla mina älskade bebisar släpptes ut efter sin frukost som vanligt. Anton var inte påvisande bättre eller sämre än på kvällen.
Han gick ut men var lite försiktig att gå ifrån mig vilket var lite jobbigt men jag tog honom till mig och följde med då han ville ha stöd. Min kille är en känslig liten man med sina nästan 50 kg och söker mig hela tiden.
Är vi ute och går så kan han gå på 1,80 m håll i koppel men om jag släpper honom så går han med nosen i mitt knäveck för att inte komma bort...vi pratar nu om en så kallad stor grotesk och farlig rottweiler! Fuck fördomar säger jag! Du får vad du skapar....

Förmiddagen kom och Anton var med i gemet och försökte hålla skenet som en rottweiler uppe...dvs man är en tuffing som inte säger att något är fel. Jag fick inget direkt hum om hur det var med honom men jag inspekterade varje liten rörelse han gjorde. Under morgonen och förmiddagen så tvättade jag, tog hand om disken, plockade hundskit på tomten som kommit i det senaste, bytte vatten i hundgårdarna och städade upp där med, jag plockade upp alla äpplen och kastade som fallit samt städade boxrummet och 2 av 3 boxar. Bäddade rent hos dem och plockade undan en del till resten. Efter att Bella kommit så tog jag hand om kontoret som var tvunget att göras men som legat efter på grund av olika händelser senaste tiden. Jag gjorde även fakturan som Patrik bett och och tog den med mig till postlådan senare. Alla fick en promenad utan Anton. Johanna var snäll att ta Winston och Bella medans jag tog jag kontoret.

Jag tog med Johanna till bussen då hon skulle till kompis och senare till Puls nattklubb för att roa sig under kvällen.
Åkte vidare och lämnade av pappren från kontoret och åkte till apoteket för att hämta mer mediciner till Anton.

Jag åkte hem igen och klockan började närma sig 15 hugget...

Nu startade helvetet som ingen människa med djur vill vara med om....

Ett svårt inlägg väntar..

Ska göra så gott jag kan. Kommer vilja minnas själv vad som hänt och jag vet att jag förtränger jobbiga saker för att orka. En av orsakerna till att jag vill skriva...

Jag kommer ha ett tufft inlägg där jag antar känsliga läsare kommer fälla tårar..
Ni väljer själva om ni vill läsa men jag önskar en kommentar om en rottis berör eller ej....

De har fått mycket skit men ni kommer märka vilka känslosamma mjuka individer med förståelse de är.. ❤

Puss

Anton återhämtade sig....

God eftermiddag alla nära kära vänner och bloggläsare <3

Har nu suttit och gråtit, bölat och brustit mellan telefonsamtalen och tankarna men ska ändå försöka att berätta klart av vad som skett med min Anton...

Torsdagen kom...

Morgonen började som alla de andra, och då Anton skulle ut så var han inte värst sugen utan han väntade på att jag skulle följa med honom. Han gick inte och kissade förrän jag mer eller mindre krävde att han skulle det. Han gjorde som jag sa men gick sedan och lade sig nära där jag var så som han alltid gör.

Jag var jätte orolig över hur han mådde, en rottis säger sällan något alls men jag har tyckt att han blivit mindre pålitlig ...eller vet mindre vart jag har i samband med andra människor, detta är ofta ett tecken på någon form av resultat av smärta men det är ändå svårt att sätta fingret på.

Han har visat markant vem och vad som tillåts att göra med honom innan han har protesterat. Jag har dock fått göra alla de där sakerna han aldrig skulle acceptera att andra gjorde om man säger så.

Jag satt mer eller mindre bara och glodde på Anton hela dagen och väntade och väntade på att se tecken på att han svarade på sin antibiotika för borrelia han fått. På senare förmiddagen så visade han att han hade piggnat till, han ville ut på tomten och strosa runt, han var jätte hungrig och ville absolut äta. Han hade nu inte ätit ordentligt på några dagar så han fick äta det han ville. Han åt en hel stor burk av blötmat och jag kan lova att jag skämt bort honom han har verkligen blivit serverad det han vill ha. Jag vet att magen kan säga sitt men eftersom han redan alltid är kass i magen så kände jag att det gör säkert bättre nytta än att vara utan då han är en stor hund och behöver energi.

Sagt och gjort åt gjorde han och piggare blev han. Det var verkligen sååå skönt. Hn slutade att darra i den främre delen som han gjort en tid fram och tillbaka. Det har betett sig så som det gör på hundar som får darrningar på äldre dagar ungefär..

Han var mer för att kela igen och så blev han så glad när han fick kompa med tjejerna igen...lukta i baken och käka en köttbulle och så.
För första gången på många dagar så följde Anton med mig ut i köket och ville kolla vad jag gjorde. Den gången stod jag och gjorde smörgåsar och han klämde sig fram för att få sig en liten ostbit vilket han normalt inte får sådär av mig. Denna gång fick de det allihopa och Anton var riktigt nöjd.

Jag fortsatte med fatet med mackor till uterummet, Anton lade sig ca 1 meter ifrån och tittade. Jag provade att kasta till honom en liten brödbit vilken for iväg och landade en bit bort. Han for upp och ville verkligen ha den, kom sedan fram och var lite sugen på en till.

Under kvällen sedan låg han i uterummet med de andra och när en fick ett ryck att vakta något var han inte sen att hänga på. Han orkade dock inte så långt men han gjorde så gott han kunde och viljan fanns verkligen där <3

Han fick sin andra dos av sin medicin och jag hoppades starkt på en ännu piggare Anton på fredagen..

Men allt blir inte som man hoppas .....

Åter till veterinären...

God middag alla nära kära vänner och bloggläsare <3

Efter ännu några timmar med mer undersökningar och ovissa svar så går vi steget tillbaka och redogör hur detta gått till...

Onsdagen kom...
Jag ringde och rådfrågade veterinären som var här hemma dagen innan hur jag skulle gå till väga, man såg ingen direkt förbättring idag men igår efter att Anton fick smärtstillande så verkade han ju komma igång lite igen.
Jag blev under samtalet fast besluten om att åka ner och ta en massa mera prover på killen så jag kan få svar och den hjälp han behöver. Jag for ner till klockan 15 och de prover som han fått tagit hemma under tisdagen fanns nu svar på. Det fanns inget fel på lever och han hade heller inte anemi som man befarade...det kändes ju lite hoppfullt.

Jag baxade in min kille i bilen och for ner till Hund och kattdoktorn igen för provtagning och ev sedering för undersökning då han är svår att få till att undersöka ordentligt.
Jag ifrågasatte om det var tvång att ge honom lugnande honom då han var både nedsatt och även risk för epilepsi i dessa lägen från tidigare erfarenhet.

Vi beslutade att göra ett försök så jag beordrade Anton upp på bordet ännu en gång.
Som vanligt så fräser han lite då man skall känna och klämma, slita och dra i tassar och ben, men skötte sig bra trots att han verkligen inte hade lust med detta. Veterinären skulle nu ta blod på honom och han var redan rakad sedan gårdagen på båda benen för att komma åt så det var åtminstone ett moment mindre att handskas med.

Jag klappade och kelade lugnande med honom under tiden som veterinären försökte få sina prover vilket näst intill var förgäves, det ville inte komma en enda droppe!!!

Det blev flera stick i förhoppning om att komma åt blodkärlet men det tog en vansinnig tid. Min rygg värkte som fasiken av att stå på tvären och försöka hålla honom bra nog så att veterinären kom åt och fick bra plats.
Slutligen lyckades man hitta rätt och man fick till slut det som behövdes. Anton var inte omedgörlig alls under denna tiden men nu skulle det kännas och klämmas....
Jag tog det vanliga stadiga taget så han inte kommer någonstans och riskerar att falla ner från bordet och höll i.
Han protesterade ganska grovt åt den behandlingen och ville bara sätta ner rumpan. Det slutade med att jag fick lyfta upp och hålla honom med ena armen och hålla i honom med den andra eftersom han vägrar ha någon annan som tar i honom på det sättet.
Gissa om han var tung! Då var minsann inte 47,4 kg som han har gått ner till en låg vikt! En super sur och slapp rottweiler han kännas jävligt tung kan jag meddela...

Proverna som togs var hematologi, borrelia, anaplasma och ett prov via SLU Kemi hund (mellan) som innefattar 13 olika egenskaper. Jag ska även kolla ett nytt avföringsprov.

Anton visade symtom på borrelia och fick ett antibiotika i förebyggande mot just borrelia som han i så fall skall gå på i 3-4 veckor för att bli färdigbehandlad.
Vi åkte därefter åter hem igen för att lämna honom hemma och jag begav mig till apoteket för att hämta ut mina nya mediciner. Jag fick även metacam utskrivet om det inte skulle hjälpa med antibiotikan. Jag tog ut den direkt så jag slapp åka och det skulle behövas.

Under tiden på kvällen var Anton inget vidare men han fick i sig lite i alla fall och jag lyckades lura i honom antibiotikan då han skulle ha 5 tabletter.

Efter detta var det bara att åter vänta och se vad som skulle hända....

En olycka kommer sällan ensam....men hur mycket orkar man är frågan

Godkväll alla nära kära vänner och bloggläsare <3

Drar några djupa andetag för att samla mig och försöka få tårarna sluta rinna...nu är det tufft...

Många av er som följer och eller är min vän via fb har kanske vetskapen om hur det är och har varit med det mesta runt omkring mig även om jag har varit dålig på att skriva blogg på sista tiden. Jag tänker inte gå tillbaka i tiden och berätta om vad och hur Anton tidigare varit sjuk utan det får ni i så fall leta reda på bland mina inlägg för jag orkar inte berätta igen.

Jag kan väl ärligt säga att det är mycket mer än bara Anton som ligger som last för orken men han är nu den sista stora smällen som utdelats.

Så här har veterinärs vändorna sett ut....

Anton visade sig lite annorlunda i måndags. Vi hade varit iväg på hotell i Eskilstuna och kom hem på söndagen ganska sent så jag såg inte jättemycket av Anton för att ana att något var galet. 

På måndagen så tyckte jag han verkade ovillig att ta en promenad och han flåsade alldeles, men visst det var varmt så det var heller inte så konstigt. Han var heller inte sugen på att gå ut på tomten då dörren var öppen och inte heller var han sugen på mat. Jag tyckte nog att han såg lite deppig och simmig ut på ögonen. Jag försökte att kontakta hund och kattdoktorn men kom inte fram. Tänkte bara höra lite råd och ha någon att bolla med , Anton var ju inte sjuk men verkade deppig.

Jag bedrog mig rejält kan jag säga...denna vecka blev mer än en endast deppad kille...och nu vet man inte hur det kommer att sluta.

På tisdagen så skulle jag och familjen åka till Stockholm för att skjutsa Johanna och Pia till Globen. Gunn var här och Anton verkade må bättre och var lite piggare igen. Jag kollade honom på morgonen och väckte Gunn för att kasta några ord med henne om jag skulle åka eller ej. Gunn tyckte inte att han verkade så var sämre utan tvärtom och även jag så det beslutades att jag skulle följa med familjen för att skjutsa töserna till Globen som var bestämt. 

Eftersom att jag trots allt var orolig så kontaktade jag veterinären som tyckte vi skulle avvakta. Jag ifrågasatte även om hon kunde komma hem till oss om Gunn behövde så jag kunde vara på den säkra sidan ifall...

Dagen gick och vid lunchtid så ringde Gunn och talade om att Anton var sämre och att hon hade ringt till veterinären som jag lade fram telefonnumret till. 

Jag hade dagen innan tagit tempen på Anton och han hade 39,4 vilket var på gränsen till feber. Om han blev sämre skulle han få utav de rimadyl jag hade hemma men det gick inte att få i honom det så veterinären kom hem.

Vet skulle komma klockan 15 så jag väntade och väntade på ett samtal så jag fick veta hur det var med honom. Jag hade en fruktansvärd ångest som hade åkte även om jag inte kunde göra mer än någon annan men jag kunde ha varit ett stöd för Anton...

Nu skulle Gunn och Veterinären undersöka min kille själva och han är inte en väldigt medgörlig kille när han sätter sig på tvären.

Det hade gått bra men det skulle tas 2 prover på honom men man kunde inte få ur något blod knappt mer än att det räckte till ett prov. 

Anton som verkade ha ont i sin bakre del ...ett ben eller höft vilket inte gick att få fram fick smärtstillande Metacam då veterinären var hos oss och därefter verkade bli lite bättre ganska snart. 

Han piggnade till och glufsade i sig mat under kvällen hungrigt. 

Jag hade gett honom babystart ett par tillfällen för att kunna ge honom en energikick på lite mat eftersom han inte ville äta och få i sig något. 

Jag misstänkte själv att att han redan tappat en del vikt igen från det att han 3 veckor tidigare blev friskförklarad med sin dåvarande vikt på 49.8 kg.

Man oroade sig åter igen att han fått anemi vilket han drabbats av tidigare men som då var i samband med den maskinfektion han fått. Då hade han lever och njurpåverkan samt anemi innan man hittade felet. Den gången gick återhämtningen fort bara man fann problemet.

Eftersom man inte fick alla prover som man ville på honom utan att man behövde fler så beslutade jag att åka ner på onsdag eftermiddag efter de första provsvaren kommit och ta nya. Jag bad om att de skulle ta så mycket de kunde när det ändå togs och även för borrelia och anaplasma då jag läst om detta under tiden och sett väldiga liknelser i symtomen.

Jag fick en tid på onsdagen kl. 15 och for ner till Hund och kattdoktorn där jag alltid undersöker mina hundar i den mån det går på grund av den utrustning som finns. Vi har en riktigt bra kontakt och jag känner mig trygg att ha mina hundar under deras vård, vilket jag inte gör hos var veterinär kan jag erkänna.

(Så här börjde jag skriva igår men efter många tårar och tankar, känslosvall och oro så slog jag ihop i datorn igen. Jag fortsatte nu på morgonen att skriva detta inlägg klart men har inte kommit fram till varför han nu ligger på intensiven i Valla. 

Jag ska fortsätta berätta då jag tycker det är viktigt för alla hundägare som har intresset att få veta hur och vad som kan hända med sina älskade vänner och kanske kan jag hjälpa någon att vakna fortare eller känna igen symtom om olyckan skulle vara framme hos någon annan. 

Just nu så har jag inte tid att skriva mer då jag måste ta mig en dusch och piggna till, djursjukhuset kan ringa mellan 10-14 och då vill jag vara klar om jag måste iväg. så jag fortsätter när jag är klar att skriva vidare...

Puss så länge <3

Vakande timmar...

God middag alla nära kära vänner och bloggläsare ❤

Efter kritiska timmar i ovetskap om vad som händer med Anton så kan jag nu kunna lämna honom en stund utan oro.

Var åter i kontakt med veterinären denna vecka. Hembesök och provtagning på tisdag...16 nya prover som svar inväntas för imorgon togs på kliniken igår. 2600 + 495 för mediciner för ena besöket har försäkringsbolaget ombesörjt idag.
Ingen vet ännu vad felet är på honom men han har gått ut och lunka lite på en kissrunda och ätit en hel stor burk med blöt mat.  Detta är ett enormt framsteg från att vara helt apatisk...feber...matvägran...ledsen och bara helt ovillig att röra sig. Han har verkat ha ont i bakdelen och pipit mellan varven men gärna tagit I mot kel med en matt och insjunken blick.

Nu håller vi tummarna och tårna för att hans provsvar visar vad felet beror på och att han blir frisk igen.
Han var i alla fall villig att kika in i köket efter något gott när jag gjorde smörgåsar förut vilket är det bästa tecknet denna vecka 😊

Puss ❤

Veckan startar med positiva besked. .

God förmiddag alla nära kära vänner och bloggläsare ❤

Tar mig nu några minuter innan dagen kör igång ordentligt.
Har besök som väntar och kommer ha det tills ikväll.
Nu på morgonen har jag haft kommun besök för byggnation av Lund Mansion's Hundcenter & Co och man önskade mig lycka till efter att ha sagt att det inte finns några hinder att bygga upp min kommande verksamhet 😊.
Känslan är obeskrivlig att jag kunnat få igenom allt så här långt och att det rör sig i rask takt till klart.
Har nu betat av en hel del då det nu är dax att pyssla med lite annat en stund. Har många tåtar och många bollar i luften på en gång.
I det närmaste så har jag hundar såklart...en massagetid. 
Imorgon bär det till Stockholm...hemsidan på Hundcenter skall fortsätta. ..kontoret åt Patrik med fakturering...husvagnsfix och undanröja efter det. Det vanliga städningen. ..boxar...all tvätt dom ska på plats. Och så är det lite annat smått och gott som alltid. 
Just nu är jag bara trött...förmodligen för dålig sömn och smärta i hela baksidan men man låtsats Som om det inte finns 😕...
Hoppas på att snart vara bättre.

Återkommer med mer när tillfälle ges 😘

Lägger veckan bakom mig...

Godnatt alla nära kära vänner och bloggläsare ❤

Natten har anlänt och jag sitter ensam och filosoferar över olika saker som veckan gett.
Jag vill börja med att tacka maken som haft och har tålamod med frun...att mycket energi går åt till mycket.
Jag tänkte också berätta att vi i fredags tog med oss fam Olofsson till Mjölby och bjöd dem på en blandad buffé...vilket var Pauls present från oss men på Gunns födelsedag.
Det är så att de sällan gör något och sällan kommer iväg som en familj så vi tog på oss det och såg till att det blev av. Alla hade trevligt..vi var 6 i sällskapet och självklart så stod jag för resan dit för båda bilarna 😊.
Vi hade jätte trevligt och därefter åkte vi alla hem till oss och avslutade med en kopp kaffe efter alla fyllda magar.
Gunn stannade kvar när Paul och Fredrik åkte hem.

Stort tack för att glädjen syns så väl hos er alla när vi umgås och gör saker tillsammans. ..ni är underbara allihopa ❤.

Nu ska jag ta med min lilla Winston in i vardagsrummet och släcka ner gör denna gång.
Morgondagen startar tidigt med ett möte 7.30.
Det är inte heller vilket möte som helst utan. ...
Nä jag berättar det när det är gjort 😉.
När vi kom hem ikväll efter vår hotellnatt så har vi hjälpts åt att snygga till på tomten. Det känns väldigt bra måste jag säga 😊

Puss och godnatt ❤

Hjärtligt tack...

Godkväll alla nära kära vänner och bloggläsare ❤ Nu är det dax för några rader igen. Nu har kvällen kommit och jag känner mig nästan klar för dagen. Vi for hem från Eskilstuna tidigare idag och tog svängen över Nyköping -Norrköping. Vi passade på att åka förbi biltema för att köpa en ny toasits  vilken jag varit irriterad på ett tag. Jag lyckades göra fula rinningar på den gamla med rengöringsmedel en gång och så har sen även inte fungerat att få fast där den ska sitta...skit irriterande 😕. Köpte idag en ny. Därefter for vi till Peking House för middag (Kina buffé) vilket en i sällskapet aldrig provat. Vi blev bjudna på det och det tackar jag innerligt för 😊...en smaskig middag och då slapp man det med mat då vi kom hem. Varmaste tack för det ❤. När vi kom hem så hade vår älskade Gunn redan åkt hem då hon tydligen hade saker att utföra så hon inkallade sin gubbe. Vad gäller vår Gunn...hon är min moster en totalt oersättlig och älskad person. Hon är så vansinnigt snäll. ..ställer alltid upp om hon kan...ser andras behov före sina tyvärr. ..är kärvänlig och lättsam. Jag är verkligen såååå tacksam att jag återfått kontakten med henne efter många års uppehåll. Alla människor som faktiskt ger med hjärtat förtjänar en eloge! I dagens samhälle är det inte en vanlig kvalitét utan Tyvärr väldigt ovanlig. Jag har turen att ha många fina människor i mitt liv ❤...och för vart enskilt tillfälle så blir jag bara mer och mer säker vad riktig vänskap tillbaka är 😊 Hur ska jag kunna visa allt jag känner i tacksamhet ...stort tack till de som respekterar mig för den jag är och är ärlig i vänskapen mellan oss 😀..

Oerhört stort tack till Gunn för att du är du...puss...

Att uppskatta vänskap. ..

Goddag alla nära kära vänner och bloggläsare ❤

Nu sitter vi åter i bilen efter ett dygns avbrott i vardagen. Vi har nu varit i Eskilstuna på Clarion Collection Hotel Bolinder Munktell för att koppla bort andra mer påfrestande tankar och sysslor.
Vi bokade 2 rum för 2 personer och tanken var att ta med och överraska goda vänner som aldrig varit på hotell. Detta blev inte av då ena parten i sällskapet jobbade och att de även skulle bort så vi fick tänka om.
Eftersom vi har många fina vänner som alltid finns där så beslutade att inte avboka utan att ta tillfället i akt att bjuda någon annan.
Vi tillfrågade några men utan vetskapen om vad vi tänkt utan bara om någon kunde och ville göra oss sällskap.

Vi fick två glada själar med oss...Lotta och Kent som gärna gjorde oss sällskap.
Det var hotellnatt...kvällsmat. ..mat på Max före ankomst...öl på Eskilstuna ölkultur. ..en liten promenad och en stunds bastade samt kortspel (som såklart vi kvinnor vann 😉) som vi bjöd våra vänner på.
Det kändes bra att kunna visa uppskattning utan anledning eller krav. ..

Varför gör man så..?
Jo för att man vill och kan...värdet på vänskap är högt och att få göra något för någon annan är betydelsefullt.

Idag har vi klivit upp tidigt. ..jag tog en lång härlig dusch och sedan en kaffe innan de andra mötte upp.
Vi käkade sedan vår hotellfrukost och pratade över kaffe. .och gick därefter och tog en tupplur.
När vi checkade ut så var vi även inne på Munktell museet där Patrik och Kent fann stort intresse av traktorer och andra maskiner. Vi avslutade med kaffe och glass före hemfärd.

Puss ❤

På resande fot...

God eftermiddag alla nära kära vänner och bloggläsare ❤

Passar på med några rader igen. 
Sitter i bilen på väg till en destination för ett överraskande moment. Det rullar på rejält med allt och allt är inte varken gott eller ont.
Jag har i alla fall lyckats köpa en ny tvättmaskin som tvättar 12 kg och tumlare 8 kg så jag kan använda  den gamla till hund och grovtvätt. Det är nu både röjt och städat i groventrén så alla skåp och resten är snyggt. Hundrummet är rensat och städat men måste snart tas igen. Resten av huset är relativt snyggt...inga större ansträngningar som behövs.
Förövrigt har det varit tufft. ..mamma (min svärmor) har nyligen lämnat oss vilket har varit och är en stor sorg och tomhet. Hon har varit det jag aldrig hade och mycket mer än så de sista 21-22 åren. Jag går inte vidare in på detaljer och känslor nu då jag är på väg till en destination och vill inte vara förgråten då den platsen nås.

Denna vecka har varit fullt upp...hundar som tas omhand...Winston klippt vilket tog en hel dag.. alla 3 stora badade och då har jag badat Anton i klorhexidin Shampo så att alla eventuella rester av irritation på huden är borta och behandlade. Hundarna fäller nu som bara den och det ser ut som om jag har 11 nya valpar i varje hörn i stort sätt 😉.

Det finns även andra saker som varit tuffa men nu hinner jag inte mer. ..

Puss ❤
 

Mycket vård...

God kväll alla nära kära vänner och bloggläsare <3

Nu är det åter länge sedan jag skrev vilket har blivit en vana för den sista tiden. Har nu bänkat mig i sängen med datorn i knät och sängen uppfälld i sittande läge. Förmodligen kommer jag att somna innan jag hunnit skriva klart och då är jag åtminstone på rätt ställe för några timmars sömn...

Jag har ingen aning om vad jag har skrivit tidigare om hur tiden har fortlöpt under den tiden jag knappt har öppnat datorn för skrift ändamål men jag låter nu fingrarna flöda över tangenterna så får vi se vad jag har att berätta, som vanligt är inget alls förutbestämt utan bara kommer när jag öppnar min laptop.

Lampan lyser med sitt dova sken i sovrummet och ljudet från tv:n ihop med gubbens snarkningar fyller rummets sällan tysta volym. Det är någon film på 6:an som står på i bakgrunden och den får fortsätta att stå på medans jag skriver....

Den sista tiden vet vid det här laget många att jag haft en stor kull med rottweilervalpar som har upptagit mycket tid och energi. Jag saknar den tiden oerhört redan även om det är ganska skönt att börja få normal rutin igen. Anton har efter månaders behandling nu fått ett friskhets intyg som gör att han är helt klar för att avlas vidare på. Jag själv däremot har inte kommit lika långt som han då jag måste sätta mig i lugn och ro för att se hur avtalen fungerar då någon köper hans sexuella tjänster för fortplantning.

Efter att han blivit frisk så har inte eländet med honom tagit slut trots det...
Man var en dag med maskiner ute på vår väg för att lägga ny asfalt. Jag tog min hund och gick men såg inte vad de gjort med vägen utan vi tog vår långpromenad..
På vägen hem upptäckte jag att han var full med asfalt mellan trampdynorna!
Nu hör även till saken att Anton är vansinnigt känslig med sina fötter och nedre delen av benen. Så här väntade jag mig nästan ett helvete...

(Som ni nu kanske förstått så somnade jag  här igår men fortsätter nu idag 😉)

Jag ringde raskt veterinären och Rådfrågade vad och hur jag skulle göra och om det fanns risk för förgiftning då asfalt och tjära kan innehålla skadliga ämnen. Man hänvisade till att eftersom han är som han är med tassarna så skulle jag avvakta för att se hur mycket han kunde få bort själv då han var duktig och spottade ut allt han tog bort.
Dagen efter så kikade jag åter igen och då fanns fortfarande massor kvar så jag beslutade att jag måste få bort detta men hur???
Vad löser asfalt? Patrik kom med förslaget om Tändvätska då han visste att det löser tjära snabbt.  Pratade åter igen med veterinären och man visste inte om det skulle funka eller ej inte heller om det var skadligt då jag fattade beslutet att vi måste prova men med försiktighet.

Det hela funkade riktigt bra men med en och annan ful protest då jag fick hålla på ganska länge.
Efter en stund passerat då allt kladd var borta så kom nästa problem..
Anton började hässja och vara nervös och trampa omkring. Detta var förmodligen en reaktion på vad han tvättats med och inte fått bort från kroppen. Det blev snabba ryck och kasta in honom i bilen och åka till klarsjön för att bada ordentligt. Han fick vara o ganska länge och sköljas ordentligt. Efter denna visit var han helt återställd igen 😊.
Mycket ska man vara med om och vad gör man när tiden är knapp och man vill sina ögonstenar sitt bästa?
Besluten är inte alltid lätta...

Inte nog med detta så har Alice löpt och det har varit ett himla skiftande på hundar överallt då inte Anton och Alice kunnat vara i närheten av varandra.

Några dagar passerade och då var det dax för nästa problem. Anton fick någon form av utslag på benet! Suck!
Märkligt att det ska vara där han har besvärligt att hanteras 😕.
Nu är han återställd men det har varit ett pyssel med bandage. ..salva...klorhexidin tvätt. ..luftande. .tratt och även säkerhetsåtgärder då han visat stor osäkerhet.
Dock har han varit en duktig kille i allt elände ❤

Puss