God middag förmiddag alla nära kära och vänner <3
Nu har jag samlat mig tror jag och passar på medans jag är vaken och klarat av att komma till skott.
Jag vet inte hur jag ska börja eftersom alla känner mig på olika vis och många följare i bloggen inte alls. Det är inte enkelt att försöka förklara men jag ska göra ett tappert försök.
Jag skrev i tidigare inlägg att detta har på gått en längre tid och så är det fast jag har inte lyssnat till kroppen inte heller till alla andra signaler som gets under en väldigt lång tid.
Jag har sagt till mina nära väldigt länge att jag inte klarar av osämja och spydigheter som elaka kommentarer men har inte blivit tagen på allvar. Jag har sagt att jag känt mig stressad men har många gånger fått till svar ...vad har du gjort idag då som har varit stressigt?
Jag har berättat att jag har haft alla möjliga krämpor men vet inte om man har förstått ändå. Om man har förstått så har man haft ett konstigt vis att visa det på.
Hela tiden känner jag att man tycker att jag är sur, att jag inte vill göra något med familjen, att det duger att åka och campa själv, att jag kan vara med en del vänner och hjälpa andra...men så är det absolut inte!
Jag har valt att göra det jag måste för att finna ro för stunden, det är ett absolut måste om jag inte ska slå ihop totalt och jag tror inte att det ä vad någon önskar men jag är väldigt nära att tippa över kanten. Livsglädjen finns inte mer än små korta stunder....
Tyvärr är det inte bara så att jag "mår dåligt" sådant kan alla göra mer eller mindre men här är det nu mycket mer än så.
Att må dåligt är jag inte alls främmande med utan det är jag van vid men kan hantera.
Normalt är jag en stark, positiv, energisk, uppfinningsrik, omtänksam, hjälpsam, glad, ärlig, erfaren i många områden, snäll, städfreak, älskar livet, resor,, kärleksfull ja och säkert mycket mer. Jag kan även vara en riktig bitch till de som förtjänar den sidan...jag viker mig inte en tum.
Jag går min egen väg med vad jag tror på men med stöttning från andra i en del nya beslut och viktiga situationer.
Jag lever för framtiden och hoppas att jag kan sitta på hemmet en dag och se tillbaka på mitt liv och vara stolt och det kommer jag att vara, jag behöver inte söka det längre. Jag är nöjd med vad jag åstadkommit i livet men vi alla söker mer hela tiden, behöver sysselsättning. Jag söker adrenalinet genom att göra saker, skapa saker, hjälpa andra, vara omhändertagande, fixa trixa och dona samtidigt som jag sköter makens kontor, mina 3 hundar som ska aktiveras på olika vis med olika behov, jag försöker att finnas för mina valpköpare, mina vänner och min man och dotter.
Dock så räcker jag inte till...vad jag än gör eller vart jag än är så är det fel någonstans. Om jag har tänkt en sak så är det alltid något som inte är bra eller som inte passar. Jag försöker vara den hemmafru som jag är, med alla sysslor som det innebär. Dock tycker jag inte att man behöver passa upp på det vis att man ska behöva plocka dagligen efter fler än mig själv då vi alla ser att vi har ett fint hem. Jag känner att jag måste ha det fint omkring mig för att kunna koppla av, men det ignoreras tyvärr, man förstår tydligen inte trots att jag säger det ofta. Jag berättar att jag inte kan koppla av och får inget gjort förrän det är fint hemma.
Jag försöker att ge mina hundar så mycket jag kan och nu har det i månader varit fullt fokus på Alice som ska ställas samt tränas i massor av olika moment, hon har inte varit en enkel hund att forma. Jag har själv haft enorma besvär av diskbråck och går på starkt smärtstillande, kämpat med min kropp och min vikt, jag tog hand om min lillebrors bröllop både som toastmaster, dukning, program och var tärna samt stöd för bruden, jag är hundvakt till vänners hundar ofta även om jag har 3 själv, jag sköter pälsvården på mina och även en väns hund som jag lovat då hon flyttade dit, jag har haft hundar hemma som vill döda varandra under lång tid , jag har varit social i detta och försökt att vara kvinna med egna behov och även tillfredsställa den sexuella biten med maken, jag har ihop med maken byggt hus som alla säkert vet men är ett tag sedan några stora saker gjordes dock finns stressen över att bli klar på axlarna.
Jag har tapetserat, målar och skapat en hel del när jag kan, har pimpat om vår gamla husvagn till en fräsch charmig vagn, tränat hundarna inför camping, sett till att alla valpar som skulle mh-testas kom dit, löst foder till någon, hjälpt till med medlemsskap och regler i sbk som jag själv inte hade en aning om, har tagit med folk till Motala samt mig själv på ett studiebesök för MH. Jag har försökt att ge Johanna tid med mamma dotter dagar på stan, lite övningskörning och den hjälp jag kunnat med skolan vilken varit minimal, jag har omplacerat 2 hundar, samt köpt tillbaka 2 egna hanar som jag har sålt vidare efter lämplig tid och ägare. Jag har startat en hundgrupp som har hjälpt mig och andra till en mer social tillvaro och även flera problem man haft med sina hundar. Jag har målat om möbler och sytt alla gardiner och alla draperier, tränat upp min rygg så jag kan ha ett något sånär vanligt liv igen även att jag har långt kvar, jag har gått buggkurser och dansat fox, jag har hjälpt vänner som har behövt, försökt vara den kvinna som jag har behov av att få vara och dessutom få relationen att fungera mellan man och kvinna, jag har hjälpt min make i sin hälsa med diabetes och lagt om hela kosten som jag dessutom har fått lära om att laga, jag har försökt vara den vän jag ska vara åt alla håll men känner att jag inte räcker till, har gjort ett tappert försök att få i ordning på alla rabatter vilka har växt igen ännu en gång. Jag har försökt att varje gång lämna mitt hus helt renstädat när vi åkt på resor utomlands så som Mexiko, Dominikanska republiken och Mallis men har inte riktigt vaje gång blivit helt klar.
Jag har försökt vårda relationer av alla möjliga slag. Skapat en hundgrupp där vi hjälps åt med hundarna i vardagssituationer och har en riktigt social träff med vänner, skapat en fb sida till den där jag försöker dela lite av varje men det kommer lite i kläm då det har hänt saker nu under våren och sommaren.
Jag har vårdat min Alice med sin benskada med bandage och mediciner, anmälningar till utställningar och investerat utställningstält som provats sätta upp, jag har haft gäster i mängder och försökt få lite egen tid mellan varven. Jag har städat husvagnen från golv till tak, tagit hand om olika konflikter som uppkommer så fort att jag inte tycker lika som andra människor och då börjar man sprida rykten om att jag pratar skit vilket då bara är en annan åsikt.
Jag åker på mina möten varje vecka och gör de uppgifter som jag ska från gång till gång, jag betalar alla räkningar och sköter ekonomin och inhandling även om jag måste ha bärhjälp numer.
Jag bloggar i den mån jag hinner och orkar vilket är min terapi, tar hand om all tvätt i stort sätt, målar magneter, försöker vara ett stöd till de som behöver men utan att jamsa utan med ärliga åsikter, försöker vårda mitt yttre för att må lite bättre själv, nyligen var jag nere och opererade bort hudförändringar på 4 ställen på ryggen då det kan finnas riks för cancer och det svaret kanske jag får vänta på i ytterligare 6 veckor. Så det har varit påfrestande med alla bäckar små...
Ja det finns säkert mer men jag har tappat bort mig lite då halva min text försvann för en stund sedan när jag var klar. Kan säga att jag blev så förbannad så jag hade nära till tårarna just då...
Många frågar mig både nu och då hur jag orkar och jag svarar samma sak varje gång att jag inte gör det men jag tror inte att man tar mig på allvar för jag klarar ju allt! Inte sant??
Nu är saken den att det har kostat min hälsa och det är inte bra jag själv som har stjälpt mig utan vi har hjälpts åt!
Jag påtar mig mycket men hur mycket jag än har och gör och som väntar så kommer andra alltid med mer!
Jag ska berätta hur detta visar sig på mitt hälsotillstånd förutom att jag har mina problem med ryggen, migrän och mediciner.
Jag har fått några symtom av detta och det handlar inte bara om att jag påtar mig för mycket utan att kunna hantera saker utan det är till stor del även omgivningen som kräver mer i samband med att jag redan varit kraftigt nedsatt i orken och hälsan.
Jag är trött jämt, utmattad och orken är slut, jag glömmer saker, mer och mer, vet inte vilken dag det är och inte heller vilken tid på dygnet, tappar koncentration och fokus lätt, orkar inte lyssna utan tankarna springer iväg på annat håll, sex lusten försvinner, menstruationen är inte regelbunden, många gånger så är en hel del beröring obehaglig, jag är extremt ljudkänslig som tex högt ljud på en mobil, en film eller höga röster och barnskrik. Jag har tappat en del aptit men har ett godissug, blir yr mellan varven och har varit på väg ett par gånger att svimma vilket aldrig tidigare har hänt, kramper och domningar i olika kroppsdelar, kan somna mitt i en konversation, hjärtklappning, blir lätt stressad så enkelt som om någon vän dyker upp utan att jag meddelats innan, magen har fått stryk och jag lider av diarré numer, jag kan inte äta vissa saker utan att må illa, panik ångest då jag får tryck över bröstet och svårt att andas, lätt irriterad och gråter för ingenting vilket jag aldrig gör mer än vid romantiska filmer, handlingar eller fina chester och underbara välviljor. Jag är skakis i händerna ofta och sjöblöt av svettningar om nätterna. Lagar knappt mat längre, vill skriva och göra sker men kan sitta i timmar och bara glo utan att klara av att ta mig för dvs helt handlingsförlamad, jag tappar ord när jag pratar och vet verkligen inte vad det heter, har fått hudutslag på hela armarna som jag antar är stressutslag och de kliar som satan så jag river sönder mig totalt, håret går sönder och tappar lyster svartnar för ögonen och blir alldeles matt i hela kroppen. Blir även självklart andfådd för ingenting.
En del dagar klarar jag inte av ljus, vill inte träffa folk, inte prata. Jag går undan vill vara ensam, kanske föra en lugn och sansad konversation men inte mer.
ja det finns säkert mer men jag orkar inte skriva mer, en del kallar detta för stress, utbrändhet, gått i väggen, psykiskt sjuk, påhitt, larverier eller ren fantasi, och vet ni...NI FÅR KALLA DET PRECIS VAD NI VILL...JAG BRYR MIG INTE!
Vad ni gör så TYCK INTE SYND OM MIG! det är det värsta jag vet och inget ömkande eller trams, det bidrar bara till att gräva min grav. Försök att förstå och respektera istället. Ta inte illa upp om jag är kort i ton och fräser, försök och förstå, jag menar inget illa utan är under en extrem press i mitt hälsotillstånd.
Det är så som man bäddar får man ligga och jag har till stor del bäddat själv då jag inte satt stopp och lugnat ner mig en aning så det gäller naturligtvis även mig...
I nästa inlägg ska jag berätta hur min väg tillbaka ska få bli om ni alla hjälper mig på traven så jag får en chans. Ärligt talat tror jag att alla ni som känner mig saknar den vanliga Lola....
Och jag säger det igen jag behöver ....fortsättning följer...
Ljuset är min väg....
