Eftermiddagen är nu nådd och Anton har visat sig mer eller mindre likadan som igår (torsdag)...han hade dock börjat darra lite igen men annars ingen förändring. Jag tyckte nog att det var lite konstigt.
Provsvaren från i onsdags meddelades av veterinären och de löd att...
Det var inget fel på lever eller njurar, han hade inte anemi han hade många normala värden på olika saker men hade en kraftig inflammation eller infektion. Nu kommer jag inte riktigt ihåg men ett värde skulle vara under 10 och var 40, ett annat skulle vara under 25 och var över 240!!!
Han var verkligen inte bra men visade inget tills nu..........
Jag hade suttit i uterummet och han hade legat ca 1 meter ifrån mig. Jag reste mig som vanligt och gick in i vardagsrummet och satte mig i soffan...
Jag skulle ta datorn men Anton kom och knep platsen så jag inte riktigt kunde göra vad jag tänkt. Jag klappade honom så klart som jag alltid gör när han kommer men denna gång var helt annorlunda...
Han kröp mer eller mindre upp så långt han kunde i mitt knä med sin klena men stora kropp, hela kroppen skakade och när han lade huvudet i mitt knä och tittade upp på mig med sina insjunkna och sjuka ögon såg jag att gnistan var borta...
Jag klappade lite och skulle sträcka mig efter telefonen men Anton hindrade mig...han ville inte att jag slutade att klappa och kela med honom utan ville ha all uppmärksamhet..
Jag fortsatte att klappa lugnande på honom och åter igen tittade han upp och såg mig i ögonen...då såg jag det jag inte alls var förberedd på..jag kände i hela kroppen paniken växa...nu visste jag...han vill verkligen inte mer...han har fått nog!
Jag brast i gråt och kände hur hopplösheten tog över, jag visst att det var bråttom men förmodligen redan kört! Anton fortsatte skaka i hela kroppen, allt från nosen till svansroten....fy fan vad jag led med honom..min lilla kille!!... Fan har han inte haft det tillräckligt!!!
Jag fattade telefonen och sökte rätt på Norsholms djursjukhus som är vårt närmaste..klockan var nu 16.45 och ingen svarade...
Anton reste sig och gick bort till hörnet han brukar i vardagsrummet med samma uttryck i blicken som nyss när han tittade på mig, alldeles tom, helt utan gnista och en inställning som redan gett upp!
I ren förtvivlan ringde jag till Jägarvallen som hade öppet till klockan 19.00
Jag fick tag i en kvinna, berättade mig´n historia med Anton och vädjade om en akuttid...men tyvärr...man hade fullt för dagen.
Man sa att man hade jouröppet imorgon (lördag)mellan klockan 9-15 men att man inta hade resurser på jourtiden att ta hand om Anton! Gissa om jag var förbannad!
Man erbjöd mig en tid på tisdag klockan 10.30 och jag svarade att det förmodligen är åt helvete försent då. Jag tog tiden ifall och lade på luren för att ringa nästa...
JAg ringde åter igen den veterinär i Östra ryd som har varit hos mig och som jag tuýcker om men inte har en klinik för att rådfråga vad jag ska göra. Nu hade jag gått ut och tagit Anton med mig för att få honom att röra p sig och att kunna kissa om han kunde. Jag fick tag i henne och frågade rakt ut om jag skulle ta bort honom ...detta som han lever nu är inte humant och det är verkligen intevärdigt...han ber verkligen om att få avsluta sitt liv!
Anton slog sig ner där jag stod ute i trädgården och ännu en gång brast jag såklart. Jag ifrågasatte om jag inte fick en akut tid så jag var tvungen att be henne att komma hit för att avsluta lidandet hur det funkade då jag var livrädd för att få ta hand om honom utan något liv kvar, det har jag definitivt inte orkat!
Hon svarar att det kan hon lösa men undrar också om hon ska ringa Valla för att kolla om de har tid. Jag tackar direkt ja såklart då hon säkert kan förklara läget bättre än mig och jag blir uppringd igen. Jag fick en tid kl 18.00
Patrik kommer precis hem och jag ber honom att köra. Han var trött men med en suck stressade upp och bytte om för ett besök i Linköping.
När vi nådde destinationen och nästan var på parkeringen var första gången jag hört Anton kräkas, han fick upp galla och någon köttbulle samt några vita bitar men endast galla och slem till resten...
Patrik tog ut honom för att kissa innan då jag sprang in och sa att vi anlänt och ifrågasatte om vi skulle komma in bakvägen då man inte vet vad för sjuk Anton är...
Vi gick mot undersökningsrummet och blev emottagna på baksidan ...
Nu träffade en sköterska oss, jag fick berätta hur han haft det under sista månaderna och hur det varit nu vid detta skede. Veterinären kom snart in och fick höra en del.
Anton tempades igen vilket jag gjorde innan vi åkte och då hade han 40,8 i temp och lika så nu.
Man sänkte bordet för att han skulle få komma upp. Jag tog som vanligt mitt vanliga jag i rösten och visade upp honom på bordet.
Han hade sin munkorg för säkerhetsskull och var en duktig kille åter igen.
Han skulle nu ta nya och samma prover som tagits ...man hade ju inte alla journaler och heller inte just nuläget annars så det andra hade mer eller mindre kunnat vara ogjort kanske, vad vet jag!?
Anton fixade det med lite protester, en kanyl sattes i förebyggande och sedan kände man och klämde på honom åter igen. Denna gång vägrade han fullt att resa en millignutt så jag fick ta i för kung och fosterland då jag inte kunde ta hjälp av någon eftersom an inte vill att någon annan tar i honom.
Anton fick ligga med blöta kalla handdukar på kroppen för att minska febern och där låga han en stund medans proverna blev klara.
Man sa att han skulle stanna på intensiven om jag samtyckte och att man fortsatte att kolla prover, även eventuellt för antiimuna sjukdomar då kroppen förstör sina egna blodkroppar och organ och även ultraljud på buken och även fler prover...
Anton skall här nu få dropp, antibiotika av annan sort då denna han åt inte var den bästa av vad man nu sett samt att han kommer att stanna fredag till lördag så ska vi hörs under lördagen...
Det fanns inga antydningar nu mer än att han har ett extremt högt infektionsvärde och även sänkan..resten väntas svar på senare...
Nu var det bara att be och hålla tummarna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar