God natt alla nära kära vänner och bloggläsare <3
Jag tänker inte ens tala om hur jag känner mig men det är inte lätt att skriva kan jag säga...
Nu har lördagen anlänt, det är tyst och tomt, min Anton är inte hemma!
Jag har sovit på soffan inatt med de resterande 3 hundarna vid min sida. Hela kvällen igår var upp ocj ner, jag grät o och om igen...men jag kände mig också lite fånig, det var ju ingen som visste vad som skulle hända!
När jag kom hem igår så tog jag mig an att städa den sista boxen, det var Ebbas..
Hon kom plötsligt in till mig och hoppade upp på bordet där jag stod, jag hade precis stängt av dammsugaren just då. Hon kom tätt intill mig och satte sig ner, lade huvudet på mitt bröst som hon brukar, men denna gång tryckte sig med hela kroppen mot mig och begärde att vi skulle mysa. Jag tror i ärlighetens namn att hon mycket väl förstod hur ledsen jag var och hur jag mådde...
Hon gav liksom inte upp...åter igen brast jag ut i gråt, denna gång över hennes förståelse att något var så fel och att jag mådde så dåligt...
Patrik var hos grannen och grävde som jag sa till om var lika bra. Nu inväntade jag ett samtal mellan 10-14 av veterinären.
Jag gick upp i duschen ....stressade som tusan tills klockan 10 och blev uppringd så fort jag kom ut ut duschen. Man berättade då att Anton var stabil, han hade ingen feber men var kraftigt nedsatt. Han låg med dropp, morfin och antibiotika intravenöst i blodet för snabbaste och bästa resultat till återhämtning. Man berättade att han verkligen inte ville vara där att han verkade rädd och ville inte att någon tog i honom. Jag antar att han visade sidan han ofta gör. Han är inte rädd men visar sig fruktansvärt liten för att få slippa undan eller för att man skall se till hans behov nr han har det så eländigt men det spelar ingen roll. Han visade att han inte ville vara där och det räcker för mig. Man hade även tagit ett ultraljud och det visade att det kunde vara något med prostatan då man såg små cystor eller blåsor där men man kunde heller inte säga om det kanske berodde på ifektionen. Man såg även att något såg knepigt ut på bukspottskörteln men kunde inte före provsvar säga mer. Man pratade om att man skulle skicka in prover på autoimmuna sjukdomar för att kolla så att inte kroppen förstör sig självt via SLE eller liknande.
Innan man går vidare så skall man avvakta under dagen för att ev kolla ett nytt ultra på eftermiddagen och ringa mig vid 15 tiden för vidare info. Jag ifrågasatte hur långt i kostnad också vi kommit på dessa timmar han nu varit inne. Han var nu redan uppe på runt 22 000 kr för det som var gjort utan att fått veta ett endaste dugg vad som är felet.
Vi skulle som sagt höras på em igen så de var åter igen vara att vänta.
Hela dagen har telefonen ringt, och timmar och tankar har varit fruktansvärda...
Efter extrem väntan och så ringde till slut telefonen...
Veterinären i andra änden berättade läget och det var vad jag tidigare visste men nu hade man även gjort ett till ultra ljud för att kolla extra noga. Man hade hittat en del konstiga saker som var avvikande. Jag visste ju...
Jag frågade rakt ut om han någonsin kommer att bli bra, om man kan veta att det är det som är felet. Hon svarar att det är allvarligt och att man kan operera för att titta om man kan få veta vad detta kan vara. Jag frågade åter igen...
Räder du mig till att avliva min Anton...är det det som är det bästa för honom? Kvinnan suckade och svarade lite besvärat att det var det som var det hon skulle råda till. Han kan bli bra om man har tur men kan också med all säkerhet få återfall...om det nu inte visar sig vara värre än det man sett på ultra.
Där kom det konkreta, nu var frågan hur? Ska jag vara där? Jag tänkte en stund då jag ville finnas där för Anton men jag beslutade att han skulle bli först glad att se mig och därefter känna min energi och bli orolig så jag avböjde för hans skull att närvara.
Jag brast åter igen i telefonen..samlade mig och pratade klart om formaliteter...tog en kopp kaffe och brast vid kaffebryggaren igen. Då kom Alice och smög upp på bakbenen om kramade matte som hon gör ibland. Denna gång extremt försiktigt och omtänksamt..
Om alla ändå kunde ge fan i att sprida idiotiska rykten om rasen och någon gång fatta att man får det man ger!!!
Idag släcker jag mitt hus med fyra tassar mindre i familjen och har nu en underbar Anton som får sällskapa med Min älskade Coco som redan väntar sin make där uppe....
Saknaden kommer vara enorm men han får nu frid och sluta vara sjuk och ha ont.
Anton gav oss mycket i livet och blev pappa till 11 fantastiska valpar under sin korta tid med oss...
Det känns som om det får vara nog med förluster nu...inom loppet av ca 6 veckor hav vi mist vår lilla Cotte den mest sociala valpen och minstingen i kullen. Han visade grava symtom att något blivit fel i ena bakbenet så han fick inget tillfälle att lida med veterinärs utlåtande, strax därefter så gick min svärmor bort som har varit som en mamma för mig i 22 år, hon har alltid ställut upp, alltid funnits i bakgrunden och den förlusten känns enorm och så nu Anton...
Nästa vecka skall Antons formaliteter göras klart, begravning för mamma och ska jag även börja plugga på distans...det är verkligen tufft just nu men det är väl bara att göra som vanligt...
Resa sig och samla sig och gå vidare ...det är bara göra, ingen gör det åt dig...
Puss <3
(Kopia på mailet på vad man hittade på Anton kommer jag med i bloggen senare)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar