Tornadon är över...

Goddag alla nära kära vänner och bloggläsare <3

Nu har jag åter tid att ta några rader igen.
Det sista dagarna har varit ganska tuffa men i slutänden övervinner kärleken allt. Det viktiga är att visa och vårda det man har, inga tomma ord...
Ord kan man utföra till vem som helst men när ord blir till handling och man skall nå känslan som är äkta är en helt annan sak.
Min kära make har nu tagit mina ord till sig och säkerligen tänkt många, många tankar liksom jag.
Som jag skrev tidigare man saknar inte kon förrän båset är tomt. Även om båset inte varit tomt så har inte den kvinnan han är van att ha runt sig funnits till hans fördel som det brukar, varken i ord, handling, eller känsla.

En stor tankeställare har nog infunnit sig och resultatet har varit stor omtanke...
Min kära har nu varit jättegullig. När jag struntat i maten, har han gjort den själv utan att yppa ett ord, disken har skötts efter sig, han har frågat många gånger hur jag mår, värmt mina fötter, försökt att komma nära, tänkt över vår framtida situation med mig och mina hundar, åkt runt som en galning efter en ny pool till sin frus onda rygg, tagit hem massor av grejer till mina hundar, bjudit ut mig på middag på gästabudet igår, hämtat saker som jag sagt jag kan hämta själv, sovit på soffan och lämnat mig utrymme i tre dagar då han vet att jag skulle ha tagit mitt täcke och gått annars.
Han har smörjt mitt onda ryggslut med tigerbalsam, skjutsat mig till Ljungsbro med en hund för omplacering, åkt till apoteket för att skaffa nytt tigerbalsam till mig, handlat mer sprayfärg som jag behövde.....behöver jag säga mer?

Saken är den att han faktiskt visat på många vis att han är ledsen att han sårat mig och kommer nog säkert i fortsättningen att tänka sig för en gnutta.
Vi har som vanligt kommit ihop oss igen och det är som det brukar men med mer känsla än på länge. Visste behöver man inte mycket för att vända varken hit eller dit, men det är att tala om direkt när något misstycks så man kan ta det direkt i stället för att skapa en stor grej av det.
Hade en liten dispyt igår men den var över väldigt snart igen just pga att man tog upp det. Vi är dock inte vänner på fb fortfarande då jag blev så förbannad så jag blockerade honom en sväng i stundens hetta för några dagar sedan. Men det dröjer väl inte så länge misstänker jag.
Visst saknar jag honom även där eftersom vi delar allt så känns det knasigt när vi inte vet vad vi skrivit eller vad man sett och inte. Det är lite konstigt.
Det vi däremot har är att funnit en närhet med glöd och en hetta som saknats länge, och vad glöd hos oss innebär får ni fantisera er fram till....men låt fantasierna flöda ;)
Jag har åter städat , hela undervåningen är snart klar, tvättat i mängder, skurat hela köket, dammsugit, eldat sopor, håller just nu på med ett projekt åter igen som snart är klart.
Ja ni ser ju själva man är åter med i gemet igen vilket jag så tidigare ett jag behöver ett par dagar. Förhoppningsvis så stärker även denna gång vår relation så som det gjort så många gånger förut.

Hoppas att min upplevelse i detta jobbiga kan få andra att kanske klara sina kriser eller problem. Ett stort hjärta,äkta kärlek,respekt, förståelse och förlåtelse är egenskaper som krävs samt självklart ett sunt förnuft.

Önskar er alla en underbar lördag <3

Omtanke lönar sig...

Godmorgon alla nära kära vänner och bloggläsare <3

Solen lyser med sin frånvaro och det är lite kyligt inne. Mina babes sover i bian i en hög och väntar på att jag ska resa mig ur soffan.
Man hör lite dunkande från gården där bonden grejar med något,  men som vanligt bryr jag mig inte vad som försiggår. Radion spelar från groventrén med låg musik och överröstas av snarkningar och tung andning från mina älskade vänner ♡.
Denna morgon har de varit mer harmoniska i sitt sätt att bemöta mig på morgonen. De har de sista dagarna klättrat på mig och den som varit mest oroad över min själ när jag varit ledsen är Alice som inte varit med om det mer en en gång tidigare. De gånger jag varit arg och höjer rösten så försvinner de som överraskade möss. De går undan ger mig utrymme och tycker det är jobbigt.
Nu de sista dagarna när jag mått skit har de varit otroligt keliga...tvättat mitt ansikte...torkat mina tårar och när jag ber dem gå bort flamsar de omkring och piper av missnöje.

Gårdagen var en bättre dag..en beslutsam dag. Kom mig inte för med något men själen mådde bättre. Jag vet ju att min älskade make älskar sin fru och skulle hellre gå ihjäl än att mista den han har. Samma är det här. Men någonstans måste man sätta mer foten och verkligen göra sig hörd...att det får vara nog...det är faktiskt hemma man har det man vill ha. Så är det för oss...det finns inte något annat alternativ.
Jag har medvetet svansat ner lättklädd och svept förbi min kära... och jag är 100 på att det skapade den rektion jag förväntade. Detta bara för att...Jag gör aldrig så. Jag gömmer mig...duschar nästan i våtdräkt om man säger så ;-).
Det var ett drag för att han ska se vad han faktiskt har...jag är tillgänglig varje dag så länge man visar omtanke och kärlek och inte smärtan gör det omöjligt. På eftermiddagen så tog jag av mig mys tröjan en stund vilket resulterade i att Johanna undrade om jag aldrig fick någon mat hemma...alltså syntes jag ;-). Jag vet ju också att inte bara hon såg mig.
Jag har medvetet struntat i att städa vilket jag annars gör i stort sätt varje dag någonstans...jag har inte lagat mat på 3 dagar...inte visat en känsla alls att jag vill vara nära eller att jag är glad.
Även om hela min kropp och själ skriker efter min vardag min man och hela den vanliga tillvaron med glädje åt alla håll så har jag inte kunnat tillåta mig att vara mig själv. Jag har deppat...har tappat gnistan...har mått riktigt skitaktigt och visste inte ens vilken dag det var. Trodde det var onsdag igår men det var visst torsdag. Det har tagit många timmar av tankar att hitta min egen väg. Vad jag vill få it av det hela.
Jag är dock inte den enda som har haft det jobbigt. Klart det är tufft att inte veta om man får gensvar...det är vad min kära har fått gjort, levt i ovisshet. Inte haft den vardag..den personen han vet han annars har går hemma jämt.
Han har fått känna ett par dagar vad han faktiskt går miste om ifall han inte skärper sig...och det har gått hem. Han har faktiskt haft extremt dåligt samvete...han har haft många timmar i lastmaskinen att fundera på liksom jag.
Vad har det nu blivit av det hela...det kan man ju undra...inte sant?

Viktigt att komma ihåg...

God morgon alla nära kära vänner och bloggläsare <3

Känner att jag kanske bör påminna människor som läser min blogg...
Det jag skriver är MINA tankar...MINA känslor och MINA upplevelser. Tycker det är viktigt att poängtera då det finns människor som tolkar saker annorlunda. Det jag skriver är från min själ och ingen annans.
Pratar man med någon annan om samma sak så uppfattar man kanske inte samma sak, inte samma känslor eller samma upplevelser.

Ta tex ett barn som blir sexuellt utnyttjad...lite extremt kanske men som ett exempel.
Barnet upplever en sak, man kan ju bara ana...rädsla för en vuxen människa, kanske kärlek till denne som verkligen tycker om barnet (men på ett så jävla sjukt sätt). Barnet skäms, kanske inte ens förstår vad som händer förrän många år senare. Vad händer med barnet? Man kan ha minnen, känslor och kanske men för livet medans förövaren inte ens har en enda tanke om hur man förstört barnet. Barnet kanske inte kan fungera normalt, blivit känslomässigt rubbad och inte klarar av vissa situationer mer i sitt liv. Förövaren går fri, denne har skrämt barnet till tystnad, eller kanske vänder det så barnet inte blir trott...
Förövaren lever vidare utan men utan en tillfredsställelse och inte en tanke att man gjort något fel.
I själva verket  har denne kanske dödat ett barn psykiskt, man kan ha skadat för livet och inte bara fysiskt.

Vad jag vill säga med detta är att man kan uppleva samma situation helt olika från två håll. Exemplet är extremt men kanske ett uppvaknande i tanken för många.
Det som en del upplever som en ryck på axeln kanske sätter sina spår på andra. Därför kan det vara viktigt att fatta att jag inte är ute efter att klanka ner på någon utan visa hur jag upplevt saker...

Självklart finns det även människor som jag skulle må bra av att se lida helvetes kval. Jag har 3 sidor kan man nog säga. Den sidan som älskar intensivt, står ut med vad som helst, klarar allt oavsett hur känsloladdat det är, den som hjälper till och ställer upp i alla lägen om jag kan och känner att det blir bra, finns där om någon behöver mig (sådant händer ;)). Den som älskar allt i livet , där inget är omöjligt, den som kämpar och ser det goda längre bort , den som vet att allt ordnar sig, den som verkligen älskar allt i livet. Det är min vanligaste sida (trots det i ryggsäcken)
Sedan har jag en "vanlig" sida...en aha so what sida. När det handlar om  personer som inte är mig nära, som slänger kappan efter vinden och tror att jag inte uppfattar det, man tycker synd om sig själv alltid utan att göra något alls mer än att gnälla, sådant gör mig irriterad, folk som låtsas vara ens vän ena dagen och sedan i andras närhet baktalar, skvaller den typen då rycker jag kanske på axlarna och bryr mig inte så mycket då det inte finns en äkthet i personen.
Sedan har jag en sida till...en riktigt jävla BITCH när jag vill. Det existerar inte speciellt ofta, men om någon försöker att skada mig på något vis, allt ifrån att prata skit, såra de jag älskar, ge sig i där de inte har att göra, eller vad det nu kan vara. Jag har mycket i min ryggsäck som jag tidigare sagt, sådant som inte händer, sådant som kan knäcka många, sådant som man kanske inte kan ta sig igenom, sådant man aldrig någonsin glömmer, sådant som en gång gjort så ont och för att överleva och komma tillbaka och kunna må bra själv har framkallat ett hat. Ett hat som inte finns av dess like, men med en kvinnas list. Jag kan må gudomligt bra när det går åt helvete för människor som sårat mig innerligt, eller när någon som försöker stampa på mig misslyckas och får sig en rejäl knäpp på näsan.
Så här långt har ingen lyckats trampa ner mig så långt, visst har jag blivit sårad och gått ner mig men sedan kommit igen, starkare än någonsin med en mer vaken medvetenhet, man läser människor som en öppen bok, man ser mer än vad folk tror, jag vet ofta saker innan de händer, jag blir inte förvånad speciellt ofta. Jag känner ofta på mig saker som finns runt omkring, jag anar ugglor i mossen och upptäcker det mesta om jag känner att jag behöver.
Jag har litat på människor som svikit, försökt med alla medel göra allt jag kan och i gengäld har man gått bakom min rygg.
Jag vet inte om jag kan förklara men jag går inte runt och är fylld av hat eller mår dåligt eller vill göra livet surt för andra, det kanske helt plötsligt lät så utan min bakgrund och mitt liv har lärt mig mycket. Jag har hittat vem jag är och är stolt över vem jag hittat till slut. Visst finns det saker att slipa på ;).... men i det stora så är jag nöjd med vart jag kommit i mitt liv. Har genomgått mycket och mår inte dåligt över det, jag är berikad med en underbar familj...alltså jag har allt i mitt liv. Men en period har det nu gjort ont.
Vi kommer igenom det som alltid men det är dax att man är rädd om vad man har, en näsbränna serveras.
Jag älskar min kära make och det  kommer aldrig någonsin ändras, dock blir det vansinnigt laddat när man såras eftersom det gör jävligt ont.
Innerst inne vet jag att det finns bara jag, om han skulle få ett val att göra skulle han välja mig om han så var medvetslös. Men han kanske behöver ett uppvaknande han med....att se vad han faktiskt har. Det är lättare att se när man blir ställd mot väggen och kanske måste vakna upp, ingen av oss skulle klara av att leva med någon annan, vi är för krävande båda två. Vi skulle inte stå ut utan varandra heller. Man saknar inte kon innan båset är tomt.
Men som jag sa jag kan vara en bitch och när jag blir sårad så här så SKA man märka det, jag är värd att bli behandlad med respekt i alla lägen. Jag kan vara en helt annan person tills man saknar vad man hade, det är vad som behövs. Han kommer ALDRIG få det han har någon annanstans , och inte jag heller.
Man möter hinder hela tiden i livet, prövningar, smärta, glädje, sorg, lycka ja vad det nu kan vara. Konsten är att gå hela vägen, att ta sig igenom allt. Och som sagt värre än det här har det varit många gånger som hos andra par, men jag tror att vi har något som är ovanligt, nu väntar jag bara på att få se det. Jag har som jag sagt tidigare inga problem att vänta....hur lång tid tror ni det tar?
Jag ser att man försöker osäkert komma närmre igen men vet inte om man vågar, är rädd att bli avvisad....och jag ska säga som det är...det känns fint ;)

En bättre dag...

Godkväll alla nära kära vänner och bloggläsare <3

Säkert många som undrar hur jag har det så jag tar väl några rader....
Efter jag fått hem den lilla tösen, den lilla hunden som jag fick hjälpa till att komma till ett nytt hem, så satt vi mest och degade tillsammans efter att Winston och hon kört ett race här hemma. De funkade kanon ihop men jag vet att det inte alla hade funkat så med mina stora tjejer. Det var inte ens värt att prova, tyvärr helt fel energi för varandra.
Jag har suttit och samlat mig, tänkt, känt en massa saker, jag ni kanske vet vart jag vill komma...
En vän skickade uppmuntrande meddelande till mig att man bryr sig, alltid trevligt med det där som sällan finns. Då människor utan att behöva kan visa omsorg trots att man inte har en tight relation inte heller är det någon som lever på andras smärta utan en vänlig själ som bara bryr sig.
När det andra kom hem fick de göra sin mat, jag har just för stunden åtminstone gett upp att vara mr nice guy och det klarar sig själva utan att jag ska passa upp.
Därefter så åkte jag och Patrik iväg med den lilla Daffy till Ljungsbro där vi träffade en av mina valpar Blaze alias Lex.
Denna underbara Linda kände som jag för den lilla och erbjöd sitt hem till henne om det funkar inom familjen. De startar nu med en provperiod. Jag hoppas att det funkar annars får vi hjälpas åt att hitta en ny. Kanske finns en redan runt hörnet som är lovande men vi får ta en dag i taget och se vad som händer. Vi är överens att hjälpas åt, det är huvudsaken.
Om det funkar och man behöver så kommer jag att låna ut en del av min hundgård som tack att hon hjälper till för att kanske kunna underlätta för dem. Jag har egentligen ingen anledning att bry mig men jag är bara sådan. Efter några timmar for vi hem igen.
Saker känns inte lika tungt just nu, jag har andats, fått lite distans till det tidigare, ingen har härjat eftersom jag nästan varit ensam hela tiden.
Eftersom jag varit ockuperad av annat så har jag inte berättat att jag hade kära Hammarberg på besök i måndags vilken fick följa med på en promenad med Alice på ca 3,5 km, senare tog jag Winston och Ebba ner på Bostället för att få promenad och även lös hund igen. Alice fick under tiden vara ensam vilket är bra för henne även om hon inte tycker det.
I tisdags så hade jag Anna S här, vi hade trevligt men jag mådde ganska pest så hon fick vara min lilla stöttepelare just då. Anna var en aning chockad vart detta kom ifrån...ingen anade något alls, inte så som det var i alla fall.
Jag fick ett samtal hem igår där man undrade om jag ville äta ute, men jag hänvisade till kyl och frys. man undrade då om jag kunde starta med maten för de andra var hungriga.
Jag svarade att det hade jag inte tänkt och jag gjorde det inte .
Det är väl så sista dagen varit och vad som hände innan det körde ihop sig. Jag har dock märkt fler patetiska saker som jag visste om men inte sett så uppenbart....
Fick veta att jag kanske kommer bli bjuden på lunch 2 dagar nästa vecka av 2 av mina vänner, trevligt ;).

Ännu en trevlig överraskning fick jag i morse. Jag har åter igen känt mig lite mindre, tog svängen över vågen och nu är det inte så långt kvar till ännu ett mål jag haft.
Mitt första mål var att kunna ha klänningen till bröllopet så den satt bra ....jag grejade 8 kg och att kunna gå i högklackat :).
Mitt nästa mål är då inte så långt till men eftersom jag inte försöker så tar det tid. målet är först att nå 10 hela kilon bort. Kommer ha fler delmål på vägen men som sagt gör inget stort för det.

Nu är jag jätte trött så jag ska bara stoppa något litet i magen så jag kan sova utan magvrål och gå till kojs.
Kanske ses vi imorgon ;)

Något störde min vardag...

Goddag alla nära, kära, vänner och bloggläsare <3

Drar en djup suck...
Kommer mig inte för med något direkt, tankar och känslor har varit i uppror. Som tur är är jag jag och ingen annan. Jag har sagt det förut.
Blir lite tufft med några nederlag på varandra men jag behöver en dag eller två att komma igen. Jag är en stark individ med mycket krut och vilja och det har jag fått lärt mig genom livet. Värre saker än detta har jag tacklat många gånger...
Känner igen min farmor i mitt senaste bekymmer, men jag sätter stopp, säger till. tolererar inte. Man väljer massor hur man vill leva sitt liv, man behöver inte beblanda sig med de som sårar, snokar, skrattar bakom ryggen när något går snett, de som lever på andras liv på något vis.
Det som är lite knepigt är att när man får en smäll av smärta så kommer mycket mer upp till ytan, sådant man förträngt.
Man blir liksom påmind av andra saker när man känner smärtan igen även om det handlar om andra saker.
Finns ingen som kan ana vad jag har i min ryggsäck, ursjuka upplevelser, sådant som kanske bara skrivs i manus till en film...
Något mer som händer när jag inte är ok är att jag tappar minnet, jag vet inte riktigt vad jag gör, vart jag lägger saker osv, man är för ockuperad i tankarna så man går som i dvala.
Idag har jag fått hjälp att skingra tankarna.
En vilt främmande kille kom hit idag och lämnade sin pappas hund hos mig som jag nu ombesörjer med ett nytt hem då situationen var akut.
Vad ska man göra? Självklart finns jag här för de som visar att det betyder något, självklart gör jag vad jag kan även om det handlar om människor jag inte känner. Denna gång handlade det om en liten hund som kommer i kläm pga sjukhus och dödsfall. Ägaren hade nog med tragiska förhållanden och jag har kapacitet att kunna hjälpa till även om det bara är tillfälligt. Nu har jag tagit denna krabat under mina vingar, hon sitter nu hos mig i uterummet, lite orolig men lägger sig mellan varven på handduken i stolen och kopplar av. Hon är en riktigt rar tjej som tyvärr måste bryta upp med sin trygga familj. Känner för henne. Ägaren till henne är så vansinnigt tacksam och det räcker för mig för att hjälpa främlingar.
Nu har jag alltså haft annat att fokusera på, en ny liten själ. Tog in henne till min Winston, en 10 år gammal cockerspaniel och han välkomnade henne direkt :).
Jag älskar verkligen djur....så ärliga i sina känslor...de visar direkt vad de tycker utan att svansa runt för att behaga.
Kanske är det därför jag trivs så med djur?
De flesta fattar tycke för mig, vilket är trevligt och även jag för dem. Ja har alltid regler och är oftast konsekvent, tyvärr smälter även jag ibland vilket inte är så bra.
Sedan har vi människo världen....en helt annan värld.

Med mina hundar får jag vara glad, jag kan se ut hur som helst, jag får vara ledsen, det förstår när man misstycker, de känner när jag inte mår bra eller är nervös. Man behöver aldrig säga något, de vet ändå. De visar med hela kroppsspråket att de alltid älskar mig, villkorslöst för den jag är och inte den man önskar att jag är.
Kan inte säga att människovärlden är så men att det KÄNNS så.

Folk har pratat skit för att jag är stark, för att jag alltid klarar mig igenom mina jobbiga perioder med högt huvud, att jag klarat av det jag påtar mig och oftast med goda resultat.
Men jag bjuder på det. Det är faktiskt riktigt skönt när de sitter där i sin lilla lägenhet och är gröna av avund men låtsas som om det inte stör.När de drar dåliga ursäkter och ljuger för varandra, när man sitter och klankar ner på andra bara för att man har ett så fattigt liv själv.

När jag blir sårad hårt så tar det inte lång tid innan jag reser mig igen, oftast med en känsla av raseri. Ingen tränger mig, ingen, sätter sig på mig, ingen sårar mig, eller heller inte ger sig på någon i min närhet utan att få tillbaka.
Jag är varken dum eller korkad, man ger sig inte på mig på något vis utan att bli varse. Jag har heller inte bråttom, mitt tålamod är långt och en dag slår det tillbaka. Kanske hårdare än vad man kan ana....

Trött...

Godmorgon alla nära kära vänner och bloggläsare <3

Vaknar med sveda i ögonen....en sprängande huvudvärk och ryggsmärta. Jag kravlar mig med stapplande steg ur sängen, gör ett toa besök och tar mig sakta men säkert ner för trappen.
Jag rullar en cigg...sätter mig vid öppna spiseln medans jag suger i mig pinnen...
Alla hundar sover....Winston lyfter ena ögonlocket men sover vidare, trött efter gårdagen.
Jag ser inte att solen lyser utan tar svängen ut i köket, tar mina piller och mina migräntabetter. När jag mår vardagsrummet så ser jag vädret men jag skiter i det. Lägger mig på soffan och drar filten över huvudet.
Nu säger jag godnatt igen. ...

Drar efter andan...

God natt alla nära kära vänner och bloggläsare <3

Jag är nu riktigt trött...huvudet och ryggen värker samtidigt som själen fått sig en omgång.
Det tar lång tid innan det rinner över men det händer.
Vi har pratat men ingen direkt förklaring på aktionerna. Men men...
Man har bett om förlåtelse flera gånger men jag kan knappt känna att det menas. Innerst inne vet jag ju det ...men kan ändå inte känna... Jag gör som vanligt...går ner mig en dag i tankarnas och frågeställningarnas värld om varför...
Till slut blir jag riktigt jävla förbannad pch reser mig åter igen.
Jag förtjänar bättre än så.

Hundarna har varit helt omöjliga idag....Alice allra helst. Hela bunten har tjutit och fart omkring..buffat på mig men jag har inte orkat utan blivit irriterad.
Drar efter andan innan jag ska sova...har nu krupit ner, det värker överallt.
Samlar mig för en ny dag...
Jag kommer över detta som så mycket annat men det är klart att det känns. Visst kommer en hel del krävas från min andra hälft. Upp till bevis brukar man skämta om men lite så är det nog.
Det kanske inge är så konstigt att jag varit kort många gånger....inte heller blir lätt irriterad. Det mesta har en förklaring.
Som sagt imorgon är en ny dag....får se hur den blir men jag har en underbar sak att uträtta.
Jag ska leverera min första omplacerings hund Lilla Daffy, som jag lyckades vädja för på fb så ett hem dök upp och hon kan fortsätta sitt liv i en bra familj.
Jag vet mycket väl vem personen och familjen är och känner att det kommer bli bra.
Jag ringde ägare och talade om att hon får flytta redan imorgon  på prov.  Jag bad honom skriva ner information om henne....ta fram alla hennes saker.  Lovade att berätta hur det går och även visa kort på hennes nya ställe. Jag hoppas nu att alla bitar faller på plats. Och att allt blir bra. Ägaren var överlycklig över min insats i fallet. Skönt att höra.

Med den tanken blundade jag och inväntade natten.

Gotta dig så länge du kan....

Jag ser att jag är väldigt intressant...

Visst är jag nere nu, men ilskan kommer ifatt. Har släppt garden för långt ner ett tag bara. Men varsågod och njut en stund, det blir inte länge...

Varje nederlag gör mig starkare, nu har det varit nära mellan bara...men börja inte hissa flaggan, mig kommer du inte se gå under.....tyvärr

Inte alltid på topp...

Skrivet den 29/6....publicerades aldrig
Den dagen kändes så här...

Sitter just nu i uterummet med mina babes som håller på och knölar som bara attan. De har lite bestyr båda två nu under Alices löpperiod. Jag sitter dock och funderar på både det ena och det andra.
Just nu är allt jätte jobbigt ...
Och visst jag är fortfarande jättetrött efter allt som varit och mer trött blir jag av att bara se mig omkring här hemma och ute på allt som finns att göra...just nu har jag bara lust att gräva ett hål och krypa ner i....har ingen lust med något alls.
Ibland kan saker vända på en femöring. Tidigare så var jag kanonsugen på att städ upp inne så jag fick mer tid till att göra nytta i husvagnen imorgon...vi ska ev åka iväg i helgen om den går igenom besiktningen men nu har jag banne mig inte lust med ett jävla dugg längre. Allt vände med en diskussion när vi kom hem. Det har ingen större betydelse vad det var men det handlade om hur man uttrycker sig. Jag pratade med Johanna och och Patirk lade sig i och började ifrågasätta på ett sätt som bara var vänt på ett vis.
Att hur jag uttrycker mig när jag blir riktigt irriterad inte passar. Och jag erkänner det låter illa och kommer bara ibland när jag blir riktigt sårad och låter värre än vad det är....och det vet alla men nu var det helt plötsligt väldigt störande.
Med facit i hand är det många som kastar ur sig saker både nu och då som de inte menar i stundens hetta...eller har jag fel?
Jag gör det när jag blir förbannad, nedvärderad eller sårad. Jag blir förbannad över att man inte kan erkänna sina brister utan måste vända saker till att man mer eller mindre sagt att någon är dum i huvudet, eller om någon sitter och gör sig dryg eller narr av mig bakom min rygg och sedan inte kan erkänna det, då blir jag riktigt förbannad och kan be vederbörande dra åt helvete. Det händer att gubben får höra det då han sårar till tusen. Vi hade en dispyt om ett ansvar som jag fått ta hand om trots att jag vägrat och nu kan man inte bara säga fakta rakt ut...utan ska komma med bortförklaringar och inte bara kunna erkänna sina misstag utan bara hävda att det nu är bra vilket visserligen är sant.
I sådana lägen kan jag uttrycka mig klumpigt men är det bara jag?
När jag blir kallad det ena och det andra...när jag blir sårad eller tagen förgivet eller när jag vad jag än gör gör fel saker på fel tidpunkt...eller när man kanske har gnott som ett svin hela dagen och man inte hinner komma innanför dörren innan man säger vad har du gjort idag,  och bokstavligen inte ser att jag kanske städat hela nedervåningen och man vet hur jag är i kroppen. Man kan även fråga när man fått förklaringen...har du inte kopplat in datorn eller har du inte ringt det samtalet eller har du inte tagit reda på det. Ibland kommer det...är det allt du gjort.
Då blir jag ledsen och sårad....när det aldrig duger eller aldrig räcker till. Det kan vara en dag man gått som fan och så har ingen sagt något om att det och det är slut hemma eller det  finns inte rent utan man uttrycker sig...fan nu måste jag fan köpa strumpor för det går tamefan inte att hitta några!
Man kunde lika gärna säga...fy fan vad du är lat som inte kan tvätta när mina strumpor tagit slut eller handlat när brödet är slut!
Även om jag kan uttrycka mig tokigt så kan jag ofta tala om vad jag uppskattar, när jag blir glad, tacka för hjälpen och tala om att jag tycker någon gör något bra eller är duktig. Här är det oftast inte åt andra hållet, jag får väldigt sällan höra något positivt på det sättet. Har jag målat har det tagit för lång tid, om jag handlat har det tagit för lång tid....om man ändå visste vad man skulle göra för att det ska vara bra vore ju toppen. Jag kan även bli vansinnig när man inte kan visa hänsyn eller om det ska fjäskas för andra men om jag behöver hjälp så tjatar jag eller gnäller. det kan även vara så att man ber att man inte kastar kläder överallt då det är städat eller går in med skor eller kanske släpper in skitiga hundar utan att stänga grindarna...sådant retar mig....skulle inte bli det om fler än jag fick städa...
Trots allt detta så vet jag ju innerst inne att ingen egentligen menar något illa även om det gör ont varje gång. man vräker ur sig något får vara ifred en stund och tar nya tag och försöker vara trevlig och gå vidare. Sådant här är sådant som många känner men det kommer aldrig fram...man får även höra att man är tråkig och aldrig har lust med närhet....konstigt! inte sant???
Om man kanske visade uppskattning på något vis så kanske det vore enklare. Man tappar även sugen när man inte märks i vissa personers sällskap även om man till och med gör försök till det.

Kanske kan någon känna igen symtomen...det är inte lätt alla gånger men man reder det mesta......

Nu får det vara nog!

Godmorgon alla nära kära vänner och bloggläsare <3

Så här känner jag just nu...

Jag är så vansinnigt arg, ledsen och rent av förbannad så det finns inte...
Jag tål mycket men inte allt, ibland tar det skruv just nu är jag så fylld med avsky så jag finner inga ord. Nej men oj så tjurig man kan var, Men oj, trodde inte det var så farligt, jag har inte gått bakom ryggen...
Jag kan inte förstå att du ska bli så ilsken ....

MEN TÄNK DÅ FÖR HELVETE, NÅGON JÄVLA GÅNG!

Sluta fjäska för andra kvinnor, sluta visa den sidan som inte är hela sanningen utan visa hela dig, den sidan jag ser!

Är det konstigt att man till slut når gränsen? För det första har det varit som det har. Jag försöker om och om igen. Jag får kritik nerstucket i halsen både nu och då. Självklart blir jag likadan. När du varit för jävlig så kan man inte be om ursäkt ens. Man frågar mig om jag lugnat ner mig eller om jag är glad..HALLÅ!!!
Sedan tror man att jag bara är glad och allt är som vanligt, bra och så helt plötsligt är man sugen på lite sex!

Jag är faktiskt en individ med starka känslor, det borde man kanske veta nu?

Jag har inte brytt mig speciellt, skakat det av mig, sett mellan fingrarna. Man ser en del på fb kan jag tala om, mer hur du blivit vilket jag inte gillar.
Jag försöker bry mig om människor, det gör du med men inte på samma sätt.

Jag vet du sa en gång...det där jävla gilla horerit på fb är så jävla löjligt! Jag kommer aldrig sjunka så lågt. Ok det är din ensak. Men du har ändrat uppfattning och det stör inte mig. Själv tycker jag det är trevligt när man visar att man gillar det man ser. Men många gånger ser jag vad du gillar och inte, du trycker aldrig på knappen för att visa att du läst bara.
Gör vad du vill...men många gånger ser jag ett äkta gillahoreri från din sida. Det är en sak om det är en jämn fördelning över lite vad som....Men så är det inte. Det finns en del som du fjäskar för så fort de lägger ut en bild på sig själv eller om de gjort något trevligt...DET STÖR!!!
De enda gångerna jag gör något som kan vara värt något är när jag taggar dig, vilket du bett om i många fall och nu har jag gjort det automatiskt.
Eftersom jag dokumenterar mycket så delar jag med mig så du kan visa dina vänner. Jag visar min tacksamhet för dig öppet, jag talat om att du är mitt allt och att jag älskar dig men vad gör du? Svarar inte ens!
Vi var till Mexico i vintras, då "Råkade" du glömma bort mig. Vi umgicks med en kvinna där, en rar brud som var lite äldre. Hon tyckte du var såååå charmig ,alltid, men ditt sätt mot din fru är inte lika charmigt som mot andra kvinnor. Vi gick en promenad, jag hade svårt att gå så jag hann inte med, vad gör du??
Du märker inte att jag är borta utan fortsätter med denna kvinna, till slut skriker jag förbannad och sårad till er båda att Patrik du har faktiskt en fru du åkt till Karibien med!!!
Du gör samma sak 2 GÅNGER! Det kändes kan jag säga, du har fått höra det men du kan inte ana hur ont det gjorde.
Igår kände jag att något inte var bra, fattade inte. Av någon anledning helt oförklarligt så kollade jag bland dina vänner på fb vilket jag aldrig gjort förut.
Det har varit på väg i rätt riktning även om allt inte är ok jämt men igår så var måttet rågat!
Jag upptäcker att man helt plötsligt är vän med sitt EX,  och man har inte sagt något till sin fru...är det ok???
Vi har snart haft ett förhållande i 20 år!! Vad fan ska du där och göra nu?
Om ni varit vänner under tiden hade jag inget sagt men på det här viset! Det enda jag hört i alla år så har hon varit helt dum i huvudet, jag har fått höra en del om era utflykter och ert sex...det gör ont naturligtvis.
men jag har inte hängt upp mig på det.
Men att du går bakom min rygg, du kan inte fråga om jag misstycker vilket jag gör, ni hade ett förhållande i 1,5 år och var förlovade och vad fan har du för behov av henne nu, hon är ju inte direkt ett misstag, snesteg eller en KK som du inte haft känslor för! Hon är någon du var kär i, någon du kanske kunde haft en framtid med....
kommer ihåg en annan gång när vi var hos en vän, när jag försökte hålla om dig, du tittade inte ens åt mig utan nonchalerade...jag svalde då...
Om du vill vända dig till någon annan så säg det för helvete eller vårda det du har!
Du sa att jag trodde inte det var så farligt, att jag borde kommit längre än så på 20 år....MEN DU DÅ?
Ja jag blev arg ledsen irriterad och du förstörde en bit tillit,men inte på samma sätt som du gjorde en gång när du lånade ut pengar till en person som jag avskydde som svek oss båda men ändå var du där och i mina ögon slickade röven! Att jag kände så vet du, och att jag faktiskt försöker tycka bättre om människan vet du med, men det är inte lätt när det personen är högre uppsatt än familjen ibland!
Det här var värr...

Du kan inte ens be om förlåtelse utan att jag måste påminna dig...
Du väckte en misstänksamhet inom mig. Man tar bort detta ex från fb igen....känns det bättre? NEJ!
Skadan är redan skedd, du visade vad du ville! Jag vill inte dela mitt liv med vem som helst och det vet du! Fler som du ska fjäska för och ett ex till råga på allt?
Ja hon skickade till dig...men vad ville hon? Vara vänner nu? Ensamstående med 3 barn? Man skulle inte vara övertrevlig? fråga om hur ditt liv är? flirta lite och minnas det som fanns?...fy fan!


Du har visat mig en del....du bäddar för en annan sida hos mig ......Man gör inte så här om man älskar!!!
Du svarar med att skaka på huvudet precis som om jag skulle vara dum i huvudet....
Jag tycker inte det är konstigt att jag blir så här....tycker du?
Allt är inte acceptabelt och ok när man är gift...
men den stora frågan är vill du bara ha mig när det passar? Någon att vara taskig emot?
Om det är så då är jag ju bra ibland...
Jag kan ändra mig jag med....kanske till det bättre...... för mig.

Förbannad...

Tack så jävla mycket för att du förstörde min dag genom att gå bakom min rygg!
Nog fan trodde jag högre om dig, trodde du kunde tänka själv....

Nya planer och nya aktiviteter...

Godmorgon alla nära kära vänner och bloggläsare <3

Morgonen har startat men lugn och ro samt nya planer för dagen. Har nu ett fint kök efter morgonens insats och inväntar besök klockan 10.00.
Undrar vad man kan ta dig för innan dess...;-).
Återkommer naturligtvis som vanligt med mer information ;-).
Önskar er alla en riktigt bra dag <3

Bjuder på en bild av Winston efter vårt morgonmys. Han har fått lite dispens idag och får ligga kvar i soffan....han ser inte ut att må så värst dåligt tycker jag ;-)

Är livet snart tillbaka?

God kväll alla nära kära vänner och bloggläsare <3

Oj vilken fantastisk dag det blev...den hade jag inte räknat med...

Morgonen startade som vanligt med att kliva upp, släppa ut hundar. Denna gång var de ju 4 eftersom Bella var här. Det blev inget knöl under morgonen med deras möte efter natten vilket var skönt. Man får hela tiden tänka sig för. Inget har någonsin hänt med jag avväger alltid hur, då jag läst av hur deras attityd är innan. Det är något som jag alltid gör, vet inte varför men jag studerar, lyssnar och känner energin innan jag gör vissa saker. Man har lärt sig mycket på vägen hit...
Hur som ...alla fick sin frukost tillsammans och även det funkade bra, alla tog sin skål efter de inväntat ett varsågod. Bella och Alice fick sedan racela ute på gården vilket de gör nästan hela tiden de har chansen.
En bit in på förmiddagen så tog jag mig an Winston. Jag klippte honom nu klart och gissa om gossen var lycklig och dansade för oss när han var klar :).
Patrik frågade om jag skulle med till viltvattnet och hämta hem sakerna som han lämnade där igår efter promenaden och eftersom det regnade så vansinnigt.
Först sa jag ifrån då jag hade börjat med Winston men var lite sugen i alla fall.
Vi skulle i så fall käka lunch där, grilla korv det fanns ju redan där. Jag ångrade mig och bad om att få göra Winston klar först. Jag tänkte ta med mig Ebba och Winston denna gång och låta den springa fritt med oss. Det var verkligen längesedan nu. Alice hade ju Bella hos sig så det passade perfekt.
Så blev det, vi tog en varsin bil ut, parkerade och gick ner sista biten. Oj vad Ebba och Winston var glada. Trodde faktiskt att de skulle ta sig varvet in i skogen och försvinna en stund men det gjorde de inte. De var lösa hela tiden vi var på vår utflykt, dvs omkring 2 timmar. Patrik fixade igång grillen och gjorde allt med lunchen och jag bara satt där och njöt av tillvaron...helt underbart. Ebba och Winston var nere i vattnet och grejade och fy f** rent ut sagt så de såg ut!
Tacka gudarna för att jag inte hade badat Winston innan. Vi lunchade, bara satt, tittade ut över vattnet, småpratade och avslutade med kaffe. Det var så himla mysigt. Helt underbart med mina babes fria också. Vi samlade sedan ihop oss och åkte hem.
Väl hemma fanns det bara en sak att göra...BADA 2 SKITIGA HUNDAR...
Jag startade med Ebba och när hon var klar så fick det bli Winston. Jag gnodde den så torra som bara gick med handduken men hämtade sedan hårblåsen och fönade Winston nästan torr. Borsta ännu en gång får jag göra imorgon när fukten är ur pälsen helt.
Efter de båda var klara så hade även Bella och Pia åkt hem. De åkte en stund efter att vi kom hem. Denna gång har det funkat ännu bättre med Bella än sist. Det är skönt att hon är så pass låg och begriper att mina brudar är lite tuffare även om de är snälla. Tagen är ganska hårda i leken så hon får verkligen motstånd, stackars Bella ;).
När jag var klar och fick ta mig en stund så tog jag en kopp kaffe innan jag var i farten med nästa infall. JAg hade sugit på tanken ganska länge och mitt dåliga samvete för Alice idag som inte fått följa med var i mina tankar.
Nu jäklar ska vi ut och cykla!
Herre min ge, ibland vet jag inte vad som flyger i mig. Jag är rädd för min rygg och Alice har aldrig sprungit bredvid en cykel. Hon är lite larvig för allt möjligt och hoppar högt ibland, men det rörde mig inte i ryggen.
På med selen...fram med cykelpinnen och skifta till min nya cykel och iväg.
Jag gick landsvägen ut så Alice fick känna av vart cykel var och hur det funkade först. Efter detta så hoppade jag på cykeln och det blev en sväng för Alice på 3,4 km :).
När vi kom hem igen så var alla jättetrötta, Ingen orkade busa utan låg hur som helst.
Jag kikade en stund på tv, städade upp i groventrén efter att jag klippte Winston. drog igång en maskin tvätt, och plockade undan lite i allmänhet.
Jag får besök imorgon förmiddag så då har jag ju inte tid att plocka undan. Under eftermiddagen eller mer exakt kl 17 ska vi möta upp 2 själar vid Braskens krog för att tillsammans käka middag där,
Känns riktigt bra idag...mest insidan förstås, utsidan är ju lite si och så men förstå...jag har cyklat igen :).

Naturligtvis få ni se bilderna som togs idag. Hoppas att ni alla har haft en bra dag, om jag kunde så skulle jag dela med mig ;).
Säger med detta tack för idag för nu vill inte mina ögon mer idag...Ses snart igen<3

Bella är helt slut ;)

Ebba <3

Ebba och Winston i det fria :)

Ebba badar

Vacker och rofylld utsikt

Inspektion av korvgubben ;)

Winston kollar utsikten (kolla in värsta skitgrisen, benen är svarta)

Skitgrisen Ebba <3

Vackra tjejen <3

Vilopaus 

Vilopaus

Winston badar igen!

 

Winston efter bad hemma <3

Alice cykelpremiär <3

Med detta säger jag godnatt och så syns vi snart igen 

Love life <3

Trevligt med svar..

Vill tacka för kommentarer i bloggen. Tycker verkligen det är roligt med respons där. De flesta jag känner dvs mina vänner som läser vad jag skriver svarar genom fb. Det sorgliga är att jag inte får det dokumenterat.
Vore trevligt om fler kunde kommentera här, när man säger något.
Skulle även vara roligt om någon av de från andra länder ville säga något någon gång. Har 10 länder som läser men ingen har någonsin sagt något...
Vore roligt om någon ville säga något, väntar med spänning ;)

Kvällens knockout...

Godmorgon alla nära kära och bloggläsare <3

När vi igår hade kommit hem och alla hade åkt så blev Pia Johannas kompis kvar och även hennes lilla tjej, en golden retriver valp på snart 10 månader. Det är alltid till en början lite rörigt, men det funkar bra mellan den bara man ger dem tiden att komma ihop sig och inte bara släpper ihop dem hur som helst.
Efter den tiden var över igår kväll så var jag död, min kropp och själ bara slog ihop totalt. Patrik ringde ut så tjejerna fick komma in, de fick den äran att göra middag. Jag orkade verkligen inte så nu stod hela köket till deras förfogande.

De togs sig an det utan protester vilket var skönt. Jag stendog, somnade som en stock och när det var dgs att vakna kände jag mig riktigt sjuk. Huvudet var sprängande, mådde illa så jag trodde jag skulle få kräkas, jag kunde inte öppna ögonen efter ordning, jag var så matt i kroppen att jag inte orkade sätta mig upp. Jag frös som en galning.
När jag fick en förrätt framför mig som bestod av viltöksbröd och morotsstavar med dressing som plock om man ville ha fick jag jätte ångest. Jag kände mig verkligen elak. Här hade tjejerna gjort något riktigt trevligt och jag verkade jätte otacksam och kunde inte äta till en början.
Efter en stund så försökte jag ta mig upp, var tvungen att besöka huset en trappa upp. Men jag kom knappt upp igen!!!
Jag hade så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Patrik erbjöd en hjälpande hand men jag avböjde då jag kände att det går nog snart...
Jo så blev det. Jag tog mig upp och ner men slog ihop på soffan igen.
Jag tvingade i mig av brödet som låg framför mig, började sakta må bättre...

Flickorna kom sedan med maten som bestod av ris, beasås, baconklädd kyckling, det var najs. Riktigt gott men ett jättelass! De flesta av oss fick problem att äta upp..
När väl det var klart så kom de in med en efterrätt...brylépudding.
De hade varit sååå duktiga och jag var verkligen tacksam, jag hade aldrig orkat att ge dem föda förren kanske väldigt sent.

Ett jätte tack till er båda <3<3<3
Efter maten så försvann de och jag tog hand om lilla Bella.
Bella fick äta tillsammans med min hela liga, precis på samma vis som vi alltid gör. Man sätter sig ner i groventrén, lugnar ner sig, får sin skål framför sig men väntar. När alla fått och jag sagt varsågoda så är det ok.
Hon var med i gemet helt och åt upp allt hon fick.
Efteråt var de med oss i tvrummet för att sedan få gå och sova.
Bella fick sova i med Winston medans Ebba och Alice var i groventrén som de brukar.
När vi gick upp kom några skall från Bella i protest och tristess men därefter la hon sig och kopplade av.
Själv somnade jag som en stock ännu en gång och har sedan sovit en natt med ganska många timmar...

Tack snälla rara Johanna och Pia för igår <3

Ett lyckat möte ♡

Godkväll alla nära kära vänner och bloggläsare <3

Sitter nu åter i uterummet med datorn i knät, men denna gång 4 hundar bredvid mig ;). Omväxling förnöjer säger de som vet.
Idag har varit en fantastiskt trevlig dag. Jag har nämnt några gånger att jag skapade en grupp via fb med mina vänner som har hund eller ett stort intresse av hund. Vi är för dagen 31 medlemmar och gruppen har haft en otroligt trevlig respons måste jag säga. Jag kan ärligt säga att jag inte hade räknat med det då det ofta är mycket snack och lite verkstad.
För ett tag sedan så skapade jag ett evenemang och bjöd in alla medlemmar. Vi är vanliga människor med vanliga familjehundar av olika raser och en del med vanliga hundproblem som många sticker under stolen, man undviker problemet, går omvägar, ursäktar sina "bebisar" man vill inte erkänna att man faktiskt själv lyckats framkalla det mesta man faktiskt tycker är jobbigt med sin hund, man ser mellan fingrarna och problemen återstår. Man är fortfarande begränsad på olika vis då man har sina älskade med sig, man skäms helt enkelt över vissa beteenden bland andra människor...man känner sig helt enkelt misslyckad. Känns det igen???
Fram med ärligheten här! Extremt många känner igen sig....men vill inte erkänna, man rycker på axlarna och säger...
Ja men så funkar min hund...det bara är så...

Detta är grunden till att jag skapade gruppen.. gruppen är till för oss vanliga som har alla vardags problem man kan tänka sig.
En drar i kopplet, en avskyr andra hundar, en klarar inte möte, en är aggressiv, en är för framfusig, en är rädd, en är över social och en kan inte hundspråk eller vad vi nu ska ta för exempel...

Jag vill att ALLA som går med i min grupp ska känna sig hemma, trygga, inte skämmas. Jag vill att vi alla ska hjälpas åt. Har någon mer kunskap än andra så delar man med sig. Om det blir jobbigt med sin hund så byter man ...ja ni fattar.
Det som däremot är viktigt är att det finns några regler och de måste följas annars fungerar det inte att komma vidare, man måste kunna observera andra och ta saker till sig, vara så pass strong att man inte tar illa upp när någon försöker hjälpa till.
Jag vill verkligen skapa något riktigt bra, något alla vet är konsekvent någonstans där man kan dela vilka tankar som helst med varandra gällande hundarna.
För ett tag sedan skapade jag ett evenemang i gruppen. Vi skulle träffas hos oss och gå en gemensam promenad på ca 2,5 km vi skulle stanna vid viltvattnet där målet var för att grilla korv som vi bjöd på. Vi skulle utbyta tankar och känslor över olika situationer för att sedan gå tillbaka innan vi skiljdes åt.
Det var många som tyvärr inte kunde just denna gång men vi blev 9 personer och 9 hundar på vår första date ;).
Egentligen var vi bara 8 hundar men dagen innan så fick jag en förfrågan om jag kanske kunde hjälpa till via mina kontakter att kanske hitta ett hem åt en liten Jack russel tik som behöver ett hem omgående.
Jag försöker som vanligt så gott jag kan, jag ringde upp denne man som hade hunden, jag frågade massor om hunden och sedan undrade jag om den lilla tjejen kunde få följa med på vårt evenemang så man fick se lite hur hon fungerar och jag ska kunna söka ett hem och förmedla henne vidare.
Mannen blev nog lite paff tror jag, han hade nog inte räknat med det engagemanget från min sida...
Vi , jag och min man åkte och hämtade lilltjejen och så fick hon följa med. Allt gick otroligt bra :).
Vi träffades alla strax före 11.00 och promenerade mot vårt mål.
Måste säga att alla skötte sig över förväntan, visst de som drar och så vidare är ju som vanligt men jag menar med varandra i gruppen. Vi gick den större delen ganska nära tillsammans utan några problem alls.
Väl framme vid vårt mål så hade vi oturen och det hade börjat att regna. Mitt i allt ihopa när grillen var tänd så säger gubben...
_..Ähh, jag måste dra en sväng...jag har glömt korven!
Jaha där stod vi nu i ca 15 min extra i hällregn då det nu hade tilltagit ganska rejält.
Vi hade en fantastiskt trevlig dag trots att det var både blött och kallt.Vägen hemåt var en aning snabbare takt kan jag erkänna. En i gruppen hade enorma problem med sin hund med ett dragande så när jag hört att irritationen inte lade sig så föreslog jag att vi kunde byta hund ett tag eftersom jag inte var irriterad. Sagt och gjort så tog jag den hunden istället.
När vi väl var tillbaka så stannade nästan alla kvar en stund och vi drack kaffe och jag bjöd då på sockerkaka som jag faktiskt hunnit med att baka på morgonen efter jag städat undan grejer, disken, plockat hundskit på tomten och gjort rent i hundgårdarna samt bett Patrik byta vatten därute.
Jo fart på kärringen var det allt i morse.

(resten av dagen kommer senare)
Måste gå en sväng så jag kan inte skriva klart just nu..ses snart igen <3

Lugnet före stormen...

Godmorgon alla nära kära vänner och bloggläsare <3

Sitter som vanligt med kaffet i uterummet och hundarna inte långt borta. Klev idag upp tidigare än vad jag hade tänkt. Det blev sent igår igen och jag satte klockan på 8 så jag skulle hinna vakna innan alla hundar dyker upp.
Har tänkt att jag ska göra lite innan, behöver se över hundgården då jag antar att den kommer att behövas idag, ska även ta ett varv på tomten då säkert mina babes har lämnat lite spår av sämre karaktär;).
Klockan är nu snart 8 och jag har nu hunnit 2 koppar kaffe och vaknat till. Nu får vi se hur mycket jag hinner med innan alla godingar dyker upp med sina hundar här för en gemensam stund på dagen. Ska bli spännande och vilket liv i luckan jag tror det blir till en början ;)

Ha en riktigt bra lördag alla <3

Dagens oförutsedda besök...

God kväll alla nära kära vänner och bloggläsare <3

Idag blev en något annorlunda dag. Upplägget var att vi skulle skjutsa Johanna och Pia till Rix Fm festivalen i Linköping vilket var bestämt sedan ett tag tillbaka. Hon missade den i Norrköping då vi var iväg till Öland så därav lovade vi detta.
Hur som så kom Patrik hem tidigare från jobbet, jag var redo för avfärd och hundarna fick vara ute medans vi åkte.
En ändring började redan i telefonen på förmiddagen då jag fick veta att vi även skulle hämta ungdommarna i Norrköping. Vi åkte dit, hämtade dem och sedan for ner till Peking på Kina restaurangen på Drottninggatan för att käka en buffé där. Vi ville ju att tjejerna skulle vara mätta och belåtna när de skulle vara borta hela dagen. När vi sedan var klara där så for vi in till Linköping och skulle dumpa flickorna i kungsträdgården. Vi stannade där och promenerade en sväng.
Vi kikade runt lite överallt och begrundade alla förberedelser inför kvällen i parken. Vi var förbi vid scenen där tjejerna skulle vara under kvällen men gjorde även ett oväntat besök.
Vi kikade in i domkyrkan som stod öppen, och herre min ge vad vackert det var. Vi gick runt och beskådade det ena verket efter det andra. Vi blev kvar där ganska länge, och det var riktigt intressant måste jag säga. Tog en del kort när vi var där inne som jag kommer att visa er.
Vi hade bestämt att under tiden som de var på festivalen så skulle vi kolla om vi kunde hitta en ny pool då vi nu vet med all säkerhet att våran är trasig.
Fy vad jag är ledsen över det ...inget roligt alls, men ,men så är det...
Vi skulle passera Rusta, K-rauta, Jysk, ÖB och lite andra ställen. Vi gjorde som vi tänkt men hittade tyvärr ingen pool. Det blev 2 trädgårds-soffor, nya halsband till alla 3 hundar, nya formar till baket, slickepottar, muffinsformar, bilskydd och bajspåsar....inte direkt vad jag planerat. När vi gick ut därifrån så käftade vi som vanligt på vårt eget sätt, så som vi alltid gör med glimten i ögat blandat med sarkasm...ett par brevid oss som packade sina påsar bara flinade till en början. De lyssnade på oss ihärdigt. Snart nog så skrattade de åt oss och vi kunde inget annat göra än att skratta vi med. Riktigt roligt att man lyckas glädja helt främmande människor genom att bara vara sig själv :)
När vi sedan packat in våra saker i bilen så stod vi och kramades skrattandes bakom min bil, och just då åker det skrattande paret iväg...Det både tutar och blinkar åt oss vilket vi tyckte var jätte kul. Dagens karma intjänad ;)....att få främmande människor att skratta :).
När vi sedan åkt runt till de platser vi tänkt så var det snart dax att hämta tjejerna igen. Vi for dit och var på plats före dem så de inte behövde stå och vänta ute en fredag-kväll på en festival.
När vi sedan for hemåt var alla åter hungriga så det blev ett besök på Max för att sedan köra hem. Patrik blev vid Västra Husby så trött att han var tvungen att veva ner rutan för att inte somna. Jag bad då gubben att stanna så jag kunde köra den sista biten själv.
Fick även idag en förfrågan om jag som har kontakter kan tänka mig att hjälpa en väns bekant på något vis, med en liten Jack russel som tyvärr inte kan bo kvar hos sin husse.

Nu är jag riktigt trött och vår dag har varit bra,,,här är lite bilder från Linköpings Domkyrka, ett vackert hantverk ;)

Dax att ta fram kvinnan bakom eländet....

God förmiddag alla nära kära vänner och bloggläsare <3

Efter en varm skön dusch känner jag mig nu lite bättre. Tror nog så bra som bara går för dagen. Har tagit mig tid för egen del, man behöver det ibland. Bara få vara filosofera, fräscha till sig lite. Bara det gör så mycket mer än vad man kan ana, synd bara att man sällan ger sig själv den tiden, mycket skulle faktiskt underlätta. Jag för egen del tycker det är kul, men är många gånger en lat själ i det läget. Det som finns runt omkring mig med hus, hem, djur och familjen väger tyngre så jag glömmer bort mig själv ganska ofta. Idag var en sådan dag som jag verkligen behövde lite egen tid, och jag är glad att jag tog den tiden. Råkade se mig i spegeln på vägen ut ur duschen och såg något jag inte sett tidigare, man tänker liksom inte. Jag tyckte att jag nog blivit lite mindre än när jag reflekterade sist. Bara därför var jag tvungen att leta fram vågen som samlar damm under bokhyllan, och även den sa samma sak som spegeln. Det var faktiskt en trevlig överraskning som jag inte alls varken sett eller tänkt på. Tycker jag ser likadan ut hela tiden. Stor, tjock, stel, ful, risig kalufs och ett härjat ansikte, det är vad jag ser. 

För några månader sedan så var jag visserligen mycket större och mådde mycket sämre i kroppen och med mig själv än idag. 

Jag blev tillfrågad att vara tärna på min brors bröllop och det var en ära jag inte kunde tacka nej till. Jag bestämde mig då för att gör något åt mig själv och har kämpat med att återfå så mycket som möjligt av mig själv. Mitt mål var att hitta en fin klänning till bröllopet och kunna klä i den. Att kunna vara så fin för dem jag bara kunde. Efter några månader av beslutsamhet så hade jag tappat 8kg. Jag var livrädd att jag inte skulle kunna utföra det jag lovat. Tänk om jag inte kunde gå! tänk om jag hade blivit lika dålig igen som jag var. Jag sov på soffan i månader eftersom jag inte kunde vända mig i sängen, jag kom inte upp själv, jag fick be om drag hjälp för att kunna komma upp och ta mig till toan, men det var knappt det gick. Jag fick duscha med min man som fick tvätta mig och hjälpa mig att klä mig...så jävla förnedrande så det finns inte.Självklart gjorde han det men känslan jag hade att inte klara mig själv var för jävlig! Tänk er själva....

Hur som så försökte jag med sjukgymnastik, gick med skenor på handlederna dygnet runt, hade armbågs skenor om nätterna så jag inte kunde röra mig. Jag kunde inte lyfta benen själv. När jag kommit upp och kommit igång så haltade jag jämt. I trappor gick jag alltid som småbarnen med ett ben i taget. Så ja jag har kommit långt tillbaka till livet igen. Jag trodde på allvar att mitt liv var slut men gav mig inte...

Jag bestämde mig för att jag inte ska vara ett kolli, jag ska leva. Så där av har jag kämpat. Sjukgymnastiken funkade inte då jag hade för stor smärta hela tiden trots svårt smärtstillande preparat dygnet runt och har fortfarande.Jag har nu lyckats ta bort medicinerna mitt på dagen men vägen tillbaka är fortfarande lång. Jag kan inte bära något värst, jag kan inte gå längre sträckor från dag till dag. Ibland kommer jag knappt upp men det går. Jag plockar hundskiten på tomten med en hink på en vagn som jag får köra eftersom jag inte kan bära längre. Jag ber om hjälp oftare då jag vet att vissa saker kommer att sätta sina spår. Ja min situation har varit förjävlig.

Nu har jag som jag sa lyckats få mitt liv tillbaka, jag har tappat vikt och har lättare att röra mig, jag har varit tärna på bröllopet som jag lovade. Jag anordnade även den stora delen med program, bilder, historier, intervjuer av brudparet, fotograf, efterforskningar av annat. Ja en hel del. De var glada och nöjda med min insats, och så lyckades jag faktiskt till och med gå på högklackat vilket jag aldrig kunnat tro att det skulle gå.

Jag tackar mig själv för min envishet vilken har skänkt mig i slutänden mycket. 

Detta blev ännu ett inlägg som jag inte tänkt mig men det är som jag säger fingrarna bara rusar över tangenterna medans tankarna bara flyger förbi.. 

Kan om ni vill ta fram några bilder hur vi sedan blev till bröllopet då jag nu kort, men de ligger inte riktigt tillgängliga här och nu.

I måndags när jag träffade Emelie för att käka lunch så påpekade hon att jag hade försvunnit massor, jag märkte inget själv och inte heller efter eller före. Jag har nu inte gjort något för figuren sedan ett tag före bröllopet som var den 28/6 men jag har tydligen fortsatt neråt. Idag fick jag en sporre att fortsätta några kilon kanske. För första gången sedan jag vet inte när kan jag nog då gå i en bikini och känna mig nöjd när vi snart åker till Dominikanska Republiken, kanske kan min kära få se sin fru på ett vis han inte är van vid, dvs få titta utan att jag gömmer mig. Han har alltid sagt att jag är fin som jag är men det hjälper ju tyvärr inte. Nu är det kanske dax att plocka fram kvinnan som finns där inne, den som inte visat sig på vääääldigt lång tid...

Det kan till och med bli både spännande och roligt men jag har nya delmål på vägen dit. Den 27/10 lyfter planet mot vita sandstränder, palmer och förhoppningsvis en underbar semester där fantasin flödande till fullo.

Hoppet finns ;)

En ljusare morgon...

Godmorgon alla nära kära och vänner <3

Sitter nu som vanligt i uterummet och dricker min morgon kopp kaffe. Solen lyser med sin närvaro vilket lättar upp humöret ännu en liten bit. Man känner nu höstens närvaro, då kylan visar sig en aning, det är inte alls så där mysigt i temperaturen på morgonen som det var innan vi for iväg på våra utflykter åt alla håll.
Känner mig en aning trött men inte så farligt trots att det åter igen blev sent igår. Vanligast är en sömn på ca 5 timmar, sover jag mer så har jag oftast ondare i ryggen när det är dax att ta sig upp.
Har fortfarande samma inställning som sent igår, jag ska ha en bra dag oavsett hur jag skapar den.
Mina Babes har nu varit ute en sväng och ligger som vanligt i en hög bara någon meter ifrån mig. Det finns nog ingen som kan ana hur mycket de gör för mig genom att bara finnas där.
Jag kan alltid lita på dem och de finns alltid vid min sida. De känner verkligen när det är något som inte är bra. Igår var de vansinnigt på hela dagen, Alice var värst. Hon vägrade att lämna min sida, höll faktiskt till sluta på att bli tokig. Hon skulle mysa hela tiden, gnaga lite kärleksgnabb i min haka i ett.
Hon visade en sida mot Winston igår som jag aldrig sett tidigare.
Den lilla donnan satt hos mig när jag lagt mig på soffan. Vi hånglar där, och myser och lilla Winston närmar sig.
Men ack vad han var ovälkommen! Jag såg hennes uppmärksamhet riktas mot honom i en sneglande blick åt sidan, och så från ingenstans så skrämde hon skiten ur honom när hon markerade att hon nu ville ha matte ifred. Jag lät henne komma undan med detta men talade om att sättet inte var ok. Winston fattade direkt att hans tur kommer senare. Saken var den att jag hade sagt åt honom att tidigare lägga sig på korgen och vänta på sin tur vilket han faktiskt bara gjorde i ett par minuter innan han gjorde ett nytt försök att trycka sig fram men denna gång fick han ett snopet uppvaknande ;).
Under eftermiddagen hade min energi tagit slut totalt så jag gick och vilade en stund. Som vanligt så rasslade det bara till och 12 tassar är runt mig. Alice fick lägga sig på filten bakom min rumpa, Ebba lade sig precis nedanför mig på golvet och Winston kom upp och lade sig vid min bröstkorg när jag sa att de var ok. Sådana här stunder är suveränt mysiga och helande för själen. Deras närvaro är extremt viktig i mitt liv, utan hund skulle jag nog snart vara en ganska tom själ med stor saknad.
Hur som är det en mycket bättre förutsättning idag för att fixa dagen till en bra dag. Sitter just nu och lyssnar på en gammal skiva från 1800 stenglömt ;), men jag tycker det är lite charmigt. Det är gammal musik som jag är uppväxt med. De där gamla låtarna som alla nästan kan....en litet rött paket, Kärlekens hus, önskebrunnen, mamma är lik sin mamma osv. Härliga gamla låtar, helt annat mot dagens musik. Ett budskap på ett helt annat vis....

Tycker det är skönt att bara få sitta och filosofera en stund på morgonen, det är min tid som jag verkligen behöver när jag vaknar. Som de flesta vet så har jag ett morgonhumör som inte är mr nice guy ;). Mina morgnar är heliga, mitt kaffe, bloss, hundarna som sover bredvid mig och snällt väntar på frukosten tills jag är redo...
Har ingen aning än vad jag ska sätta fingrarna på idag mer än att jag och gubben ska skjutsa Johanna och Pia till Rix FM festivalen i Linköping under eftermiddagen och sedan hämta dem till kvällen. Hoppas de får en riktigt trevlig kväll. Jag ska väl starta med en varm dusch och njuta av värmen en stund innan jag fixar till mig lite och sätter fart...det är tanken i alla fall, men så kan jag ju få för mig saker med repliken...
Jag ska bara...snart ...;) Inget främmande när det gäller mig.
Får se vad dagen erbjuder...har en last som hänger över mig, något som jag har dåligt samvete för. Min lilla Winston är inte färdig frisserad än! Han är för tillfället ingen skönhet. Andra kanske inte ser det som jag gör, men han måste sedan bada...han luktar verkligen skunk!
Han kommer att behöva lång tid. Det är därför det inte blivit av då allt möjligt kommit och stört den tiden. Han ska klippas, badas, borstas och sedan blåsas...så det kommer ta en god stund men det är så skönt när det är klart. Han drar inte heller in lika mycket skräp när han är klar.

Nä ni gott folk nu har jag nog halkat in på allt möjligt åt alla håll men ändå inget vettigt, kanske ska jag nu ta mig i kragen och få något gjort, det är trots allt min melodi, inget gör sig självt så det är väl inget annat än att bita i det sura äpplet  ;).
Ska försöka återkomma senare igen. Jag har lite jag tänkt skriva länge nu, saker jag vill ha ner i text, sådant jag har behov av att få ur mig och som folk väntar på att få läsa som jag lovat.
Har även inlägg jag måste skriva i min hundgrupp. Vi ska träffas för promenad och korvgrillning imorgon och jag har bett om att innan vi ses så bör alla berätta om sina hundar, vem de är och hur deras beteende är samt vilka mål man har så vi kan hjälpas åt så jag ska väl se till att kleta ner några rader om Ebba och Alice. Winston är dock klar vilket är en bit på väg.

Önskar er alla en underbar fredag så ses vi vidare....

Men vad hände sedan?

Fortsätter här på förra inlägget : Tårar som föll..

Ja det kan man ju undra. Jag är av den kalibern att jag måste få göra en djupdykning, få känna hur dåligt jag faktiskt mår, hur jobbigt läget är innan jag vänder.
Jobbigt? OM det är men nödvändigt. Ibland går det fort att vända och ibland tar det längre tid.
Så som för alla.
Det var så att gubben faktiskt hade tagit mina ord till sig och lättade på trycket till stor del. Han är sådan som kan byta humör som på en hand, vilket inte jag är. Där kan det skära sig lite men bara jag får lite tid.
Från att jag varit så nere kan jag inte bara rakt upp och ner känna glädje, jag måste ha lite tid på mig, hinna med på något vis.
Hur som så var min kära en glad själ när han idag kom hem, han försökte verkligen att lätta på trycket, klart det kändes lättare med än gång men jag kan lik förbannat inte bara må bra.
Det tog några timmar till, och till slut så händer det, jag blir förbannad över att jag mår som en skit och måste göra något, jag måste känna att jag skapat något, gjort något bra eller nyttigt, jag funkar inte alls.
Nu var det så att jag hade en diskbänk som seglade efter maten, jag gick ut i köket och tog hand om det. Jag var fortfarande inte nöjd, mådde inte bättre för det men trycket lättade. Gubben var gullig, vänliga ord, fick några ord av pepp och positivitet av några vänner via facebook, man visade att man brydde sig. Sådant hjälper. Jag behöver inte mycket men kan ge mycket.
Nu började jag få lite energi, det blir som en kick, jag blir förbannad på mig själv, att jag tillåter mig att må så satans dåligt...
Nu gick jag och tog mig an något jag inte gjort nu på många år...jag gjorde toscatårtor...
idiot?...ja kanske man det var skönt jag mådde bra. Där emellan så tittade jag och Patrik på en film som var riktigt bra, vilket aldrig händer. Vi ser nästan aldrig på tv, visst den står på men jag tittar sällan däremot kan jag sova som en stock till den.
När tårtorna var klara så bjöd jag min kära make på en bit och serverade en kopp kaffe till det, gott va det visst så jag hade väl lyckats med min insats. Humöret har sakta men säkert kommit på rätt köl och nu känns hela tillvaron bättre.
Är jag konstig, ja det är jag nog men jag är bara sådan. När jag mår dåligt så reser jag mig snart ur askan. Denna gång var ingen match om man jämför vad jag rest mig ur tidigare...ni skulle bara veta...
Ska snart krypa till kojs och mitt löfte till mig själv är att vakna till en strålande fredag och göra allt i min makt för en bra dag oavsett vad och hur den är....det bara är så!
Bjuder på en symboliserande bild och baket såklart ;)
Med detta säger jag godnatt och önskar er alla sköna drömmar <3

Tårar som föll...

God kväll alla nära kära vänner och bloggläsare <3

Har nu satt mig till rätta i stolen med datorn i knät som vanligt. För omväxlings skull ska jag skriva på rätt dag. Ombyte förnöjer säger de som vet ;)

Jag går väl rakt på sak...
Många som läser bloggen sitter nu med frågande tankar om vad som hänt. Varför har jag skrivit som jag gjort, varför är jag så låg, varför verkar jag ledsen och kanske till och med arg?
De flesta har nig inte riktigt känt igen mig, visserligen har jag inte skrivit så värst mycket om hur jag mår men många har kunnat läsa mellan raderna, det är ju inte så svårt.

Tror att några som vi träffat har anat ugglor i mossen. Egentligen har det inte varit något direkt men av någon anledning har allt bara blivit så fel. Min hälsa går upp och ner från dag till dag, men jag brukar hålla skenet uppe ändå. Visst jag talar om hur det är men thats it. Jag vill inte på något vis ha någon som helst ömkan jag har bäddat för mina diskbråck alldeles själv och jag ångrar inte ett handtag jag gjort. Jag har fått detta av hårt arbete och en vilja av stål och jag är stolt över vad jag åstadkommit men jag önskar att jag hade lyssnat mer på kroppen och kanske använt fler hjälpmedel för att avlasta kroppen för nu är det lite kört. Jag kommer aldrig någonsin komma tillbaka helt hur mycket jag än kämpar.
Vad gäller Gubbens hälsa har inte den heller varit på topp. Det som är värst är att omedvetet så går det till viss del ut över mig vilket jag vet inte är meningen men ibland är det svårt att ta.
Hans socker har vandrat och i topparna är det hemskt. Min kära make är alltid gullig och trevlig på alla vis mot alla människor, han är rolig, uppfinningsrik, arbetsam , glad och allt vad man nu har upplevt av honom. Men det finns en sida till, en sida nog bara vi i familjen ser.
Själv så är jag nog mer öppen, är jag sne på någon eller något så tar jag det oftast direkt med den personen och säger vad jag tycker. Kanske inte alltid men oftast.
Vi har nu kompat väldigt länge min kära make och jag, vi är vansinnigt olika men ändå lika på ett oförklarligt vis. Han är min bästa vän, min själsfrände, mitt liv tillsammans med tösen så klart.
Den största skillnaden är att Patrik funkar hur bra som helst om allt klaffar runtomkring och jag är helt tvärtom, jag funkar hur bra som helst bara allt funkar hemma. Familjen är det absolut viktigaste man har och är det något som stör ordningen där så funkar jag inte på andra plan. Ni som känner mig vet ju hur jag är, jag är nog en ganska frisk fläkt skulle jag nog påstå, ingen sätter sig på mig hur som helst, jag har en vilja av stål och är inte rädd för att kämpa mot något. Så på de visen är Patrik och jag extremt lika. Vi samarbetar fantastiskt, älskar innerligt och finns alltid för varandra.
Vi har gått igenom mycket tillsammans, upplevt massor, skapat vårt livsverk med bara våra händer, eget tänkande och våra kroppsliga resurser...ett fantastiskt jobb men....

Det finns ju alltid ett men...
Den sista tiden har det varit jobbigt. Vi har missförstått varandra, tolkat varandra på fel sätt, hackat och gnabbat på ett sätt som jag klarar till en viss gräns. Självklar är båda berörda och tycker det är jobbigt. Patrik brukar gömma sig i arbete, tänka och till slut komma i fas med hur det är, men då har jag redan brustit och då har det gått ganska lång tid...i mina ögon i alla fall...
Det hela tilltog i måndags, men har sedan gnagt, saker ifrågasätts hela tiden, man hör det man vill höra och tolkar som man känner.
Så här är det säkert för alla och viktigt att tänka på är att det här är hur jag känner..
Jag har mycket goda vänner runt omkring som finns där alltid, men idag undrade jag vart de tog vägen. Mitt behov att höra något uppmuntrande var extremt, visste inte vart jag skulle finna styrka. Kroppen vill inte vara med mig, det var bara missförstånd och knöl varje gång min kära och jag skulle prata...vi pratade liksom ett varsitt språk...
Jag har inte haft någon lust med något och det är inte likt mig alls. Jag hade tappat gnistan totalt och det händer inte!
Alltid är jag på G med något...även om jag är mer eller mindre förstörd. Jag älskar livet, skapa, hjälpa andra, vara en trevlig och social individ, älskar naturen och självklart djuren men nu var nästan allt dött...
Idag har tårarna fallit nerför mina kinder oavbrutet, jag har inte kunnat stoppa det. Jag har känt mig helt tom, saknad är enda känslan som funnits...saknad efter det vi har, vår vardag, förståelse och snälla ord, omtänksamhet, ömhet såklart men det funkar bara om det andra funkar först.
Glädjen har varit borta i allt, har inte skrivit efter ordning, har massor att kunna sy på min nya heightec maskin som står där uppe men igen lust, har tavlor att fixa till med foton vilket jag brinner för, jag har magneter att göra till några vänner som väntar men ingen lust, jag har dörrar att måla en trapp att slipa och sedan måla och göra snygg, jag har paket med hundprylar som står men har inte ens haft lust att öppna dem ....helt sjukt...jag som dyker i paketen när de kommer hem för att prova på mina älskade vänner, men icke. När jag säger att gnistan är borta menar jag verkligen gnistan, den där som får en att vilja gå upp på morgonen, den gnistan. Idag ville jag bara dra täcket över huvudet och dö...
Låter kanske extremt men man rår tyvärr inte över känslor, de styr sig själva...

Men vad hände sedan? Det kan man ju undra....