Ledsen att jag är dålig på att fortsätta skriva men jag ska även förklara varför vartefter...så gott jag kan i alla fall..
Nu tänkte jag fortsätta med min Alice då vi kom till veterinären. Som jag sade så väntade vi ganska länge utanför innan det fanns någon där för att ta emot oss.
Min lilla tjej var så duktig, bara låg på fällen som jag sa till henne och väntade.
När veterinären kom så fick vi gå in med en gång. Hon kikade på henne från stolen där hon satt och första frågan var...
-Är hon snäll?
Mitt svar kom nog lite tvekande, men jag svarade som det var att Ja de är hon, sedan vet man ju inte riktigt hur något djur reagerar under dessa omständigheter, det var ju inget litet sår precis och borde vara extremt smärtsamt!
Jag visade skärsåret i förra inlägget och lägger det här igen ifall ni inte sett hur hon såg ut.
Som sagt ganska rejält. Jag får naturligtvis berätta vad som hänt och veterinären säger att hon måste söva Alice för en grundlig undersökning. Ännu en gång frågar hon om hon är snäll. Ännu en gång svarar jag att jag hon är snäll!
Alice undersöks på sina hjärtljud och man kikar på färgen på hennes tandkött då man kan se mycket av hälsan där. Hon säger sedan att hon kommer att ge Alice en injektion i lårmuskeln och ber mig då att håla i och då menar hon rejält då denna spruta gör riktigt ont!
Jaha säger jag och tar ett rejält ta i min tjej för att lyckas hålla henne stilla, men frågan var ...varför? Min lilla tös rörde inte en fena, inte heller sa hon ett ljud.
Vet är imponerad och säger i samma andetag...ja så hade vi ju en rottweiler att behandla. Hade det varit en schäfer så hade vi varit döva redan....
Vet lämnar oss en stund efter ha injicerat henne. Vi får lite egen tid då preparatet gör och jag ska ensam få upp henne på bordet som hon är väldigt obekväm med.
Jag ber henne att kliva upp vilket hon gör motvilligt. Hon försöker kämpa emot för att inte somna men det tar överhand och hon sjunker ihop med framdelen först och landar på magen. Jag tog ett stadigt tag i henne och lade henne tillrätta åt veterinären.
Nu togs bandaget som Pia hade lagt bort. Det tvättades och kikades igenom ordentligt. Man upptäckte då att Alice hade haft en himla tur i oturen. Den artär som var drabbad var den som gick tillbaka till hjärtat och då inte den som gick från hjärtat. Detta innebär att flodförlusten inte är lika stor som den annars kunde ha varit och då hon rent av hade kunnat förblöda. Man tittade vidare och såg då att alla senor var hela då man såg rakt in i såret och då man rörelse på tårna kunde man se hur allt rörde sig intakt.
Jag fick en känsla av att det blev varmt, jag blev törstig och jag kände mig svag. Jag vände ig om för att kika efter stolen för jag var tvungen att sätta mig ner, allt började att svartna och jag började bli yr. När jag sa att jag var tvungen att sätta mig ner så tyckte Patrik att jag var larvig eller som han sa...känslig. Veterinären bad mig att sätta mig ner för detta var jätte vanligt.
Hon berättade en historia om en kollega till henne för att dra en parallell vad känslor spelar in..
Hennes kollega hade varit ute på ett jobb där en häst skurit upp sig rejält och man fick då se väldigt mycket blod och man fick även stoppa tillbaka tarmar och vävnad för att sy ihop detta djur. tjejen skötte sitt jobb och gjorde det galant. Ett tillfälle senare så skulle samma tjej kastrera sin hund och det blev då alldeles för mycket så denna veterinären svimmade på plats! Så kan det vara med känslorna tydligen, så hon visste mycket väl att det inte alls var konstigt att jag kände det jag gjorde.
Alice tvättades, plåstrades om, sattes dränering så att bakterier kunde rinna ut ur såret obehindrat, hon syddes invändigt och utvändigt. Bandage lades på och så fick hon även antibiotika och även antiinflammatoriskt smärtstillande för att få bästa möjliga väg till förbättring.
När hon var färdigbehandlad så fick hon en uppvakningsspruta och vila ytterligare i ca 10 minuter innan hon skulle vakna upp.
Vi väntade på tjejen och när jag sa åt henne att kliva upp så hoppade hon upp som ingenting. Helt fantastiskt!
Nu är det ju även så att det inte bara är skadan i säg som har drabbat Alice och mig. Utan hon skulle ju även ha åkt på utställningen som då var 5 dagar senare. Jag har som många vet lagt ner enormt mycket tid och arbete och även pengar såklart. Från att möjligheten att ställa henne inte alls varit möjligt av olika anledningar till att hon bara hade finputsningen kvar...så var nu allt borta i ett ögonblick. Såklart är det inte ogjort arbete men det kändes som ett hårt nederlag efter så mycket tid och energi på detta.
Nu är ju även läget sådant att jag måste anmäla till en ny innan hon är läkt då anmälningstiden rinner iväg och så måste jag räkna karensdagar på medicinerna. Jag kontaktade skk doping för att få svar på hur man räknade karensen. den ena är 7 dagar och den andra är det 28 dagar karens på....
Så som sagt det är mycket att tänka på! Jag har nu varit i kontakt med Gill som är villig att hjälpa mig så vi får göra ett nytt försök senare. Det som jag tycker är riktigt skitaktigt ifrån utställningen jag hade anmält henne till var att jag inte fick tillbaka några penar trots att jag avanmälde henne och får ett veterinärsintyg på skadan!!! RIKTIGT DÅLIGT HALLANDS KENNELKLUBB! Kanske är det inte bara där men det enda sättet att få tillbaka pengar på var om de bytte domare! Helt sjukt tycker jag. Nu handlade det bara om ca 500 kronor totalt men och det är en liten del i vad detta kalas har kostat men ändå, jag tycker det är riktigt dåligt och att man borde ändra de regler om man har intyg på att hunden inte kan ställa upp!
Hur det fort sätter efter detta berättar jag en annan gång för nu är klockan 02.23!
Godnatt alla fina därute...<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar