God förmiddag alla nära kära vänner och bloggläsare <3
Nu är äntligen morgonbestyren med hundarna över för en stund men jag har fortfarande Anton att ta hand om. Anton och Alice är nu ute och det är inte lätt att få dem till att hålla sig lugna så jag får ge dem den tiden så det blir lite senare med det som de ska ha i vanliga fall då faktiskt inte ett skvatt funkar hemma som i vanliga fall ;)
Igår var en blandad dag ska jag erkänna. Jag klev upp och gjorde mig iordning för att åka med Anton på ett återbesök till veterinären i Linköping för hans öra.
Jag hade med mig Ullis som erbjöd sitt sällskap redan förra veckan och det var trevligt som vanligt. När vi väl nådde fram så rastade jag som vanligt Anton och lät honom sedan vänta i bilen där han var lugn. Ett lugn hos honom har varit svårt att få till nu under löpet så jag lät honom stanna i bilen tills att han skulle få komma in.
Det dröjde ut på tiden då veterinären måste fått ett akutfall eftersom vi inte fick komma på bokad tid, utan fick vänta nästan i en timma innan det blev Antons tur.
Jag var ute och rastade honom rejält åter igen då det dröjde ut på tiden. Han har haft svårt att kunnat ge sig tid med att göra ifrån sig ordentlige och inte heller äter han just nu. Det är väldigt påfrestande som hundägare då jag är orolig för honom eftersom han tappat mycket vikt redan.
Han kom till oss med 54 kilo men tappade ca 5 i samband med flytt och löp då. Ca 2 kilo till har fallit av honom och det kanske av den infektion han fick i sitt öra. Visserligen inget konstigt men jag är lite orolig ändå då jag vill att mina djur är i riktigt god kondition.
Nu hade det egentligen varit optimalt med att haft Anton i vila men så kom ju ett löp precis vilket jag inte kan göra något åt så vila går absolut inte att få honom att göra då han är helt galen efter Alice. Han gapar och skriker så fort han inte ser henne eller om jag lämnar hans sida.
Vi fick nu komma in till veterinären och hade denna gång en annan. Jag berättade hur Anton varit och är vilket har varit en bra återhämtning med just örat men att han nu inte äter pga löpet.
Jag har haft lite delade tankar om att låta honom para nu när han inte är helt återställd ...alltså inte klar och fin i öronen än och funderat på om det kan påverka honom men det har jag fått svart på vitt för att det inte är någon fara. Det som skulle kunna vara i så fall är att lusten faller bort (vilket den definitivt inte gjort) eller att spermaproduktionen inte är densamma som i vanliga fall.
Örat visade sig fortfarande vara väldigt gojsigt långt ner och man kan fortfarande inte se trumhinnan men han är inte svullen längre utan han har blivit bättre. Det märktes då de kikade i örat för denna gång sa han ingenting vilket han har gjort tidigare.
Jag bad om att de även skulle ge mig tips och råd angående maten och hans dåliga mage som jag har tagit upp redan första gången vi kom dit. Kanske kunde man ta reda på om det är något fel såsom allergi, överkänslighet eller något. Jag vill ju få bukt med hans dåliga tarmflora. Inte lätt att få vikten att stanna kvar då han var dag har diarré.
Nu ska vi starta en utredning av magen så man kan få bukt med det. Han ska även komma tillbaka till kliniken på en ny öronsköljning i nästa vecka.
Jag ifrågasatte nu det här med parningen och sköljning vilket inte riktigt är optimalt kanske.
Då tillfället för sköljning innebär full narkos igen så avvaktar man till på torsdag med örat då det inte är akut utan låter honom få para sig innan om det nu vill sig.
Eftersom nu veterinären anpassar honom efter parningen för sin fortsatta behandling så vet jag med säkerhet att det inte nu är någon fara för honom vilket jag varit lite orolig för.
Jag kontaktar hunddagiset och berättar att jag blir sen idag eller om jag rent av skall byta dag då jag inte kommer att kunna hinna den tid jag skulle idag utan tar den dagen nästa vecka vilket vi var överens om då det blev som det blev.
Efter undersökningen och vårt samtal åker vi nu hem med något nedtrappning av kortisonet igen.
När jag kommer hem så rastar jag alla de andra medan Anton får vara kvar i bilen en stund eftersom jag vet att han kommer bli galen när han når tomten igen och känner Alice starka doft i sitt löp.
Mycket riktigt! Det är bara att ge dem en stund då de inte fungerar alls på varsitt håll! Herregud vilket liv!
Åter igen är resultatet som tidigare men att de lugnar ner sig. De får därefter vila i sina boxar då det inte funkar någon annanstans...
Man blir helt slut på detta kan jag lova, dessa drifter de har är helt enorma, mer än jag tidigare erfarit men så har jag inte heller haft en avelshane själv heller så det är ju annorlunda såklart.
Jag grejar sedan med lite annat under dagen, passar på medans jag kan så att säga. Det är inte lätt med tiden dessa dagar...
Under kvällen så skulle Patrik starta en brasa men jag sa ifrån även om det var svalt. Han undrade varför och jag berättade att Anton och Alice inte alls skulle kunna vara här då så det fick vara. Han blev lite förvånad och frågade att...Jaha jag trodde inte de skulle det , de har ju varit ihop idag.
Ja sa jag men det går ju inte rätt till och de beter sig som om det borde fungera i taget.
Jag bad att Patrik höll koll på Anton som fick inta transportburen ett par minuter medans jag lät Alice få kissa ...Ni anar inte ...det går inte att ha Anton stilla alls utan han hoppar över grindarna direkt så för att undvika skador så fick han vänta i ca 3 minuter på buren, vrålgapande som en tok! men med Patriks övervakande ögon.
Och sedan var det dax igen för en ny test...
Anton var het på gröten och Alice ställde åter upp sig. Dock är hon väldigt intresserad av då han får ut den att vända sig om för att tvätta honom så jag valde direkt denna gång att hjälpa till för att undvika just det.
Det tog några vändor av upphopp och juckande men så ett avkliv igen. Jag kände dock att Alice var lite annorlunda, hon sänkte ner sitt huvud i mitt knä och höll mer emot själv i stötarna för att inte gå framåt som tidigare.
Jag ser trevandet efter att komma rätt vilket jag sett tidigare...
Han är nu rätt...intensivitetet tar i och jag lyckas att stötta Alice att stå kvar...juckandet håller nu längre.
Och efter en liten stund så plötsligt har det hänt!!!
YES; YES;YES!!!! EN HÄNGNING!!! Äntligen! Så efterlängtat! Alice kvider en aning och vill röra sig men jag håller kvar till en början så de inte ska skada sig och varandra. Det är ett rejält häng. Anton kliver ner med frambenen på ena sidan omgående och står kvar. Så står de nu länge medans jag stöttar dem båda med lugn röst och smekningar samtidigt som jag talar om att de är så duktiga. Så fort att jag slutar klappa och beröra dem så börjar Anton röra sig. Han vill gärna få över benet så han kan vända runt med rumpa mot rumpa. Tyvärr sitter jag så tokigt till så jag kan inte hjälpa honom utan ber honom att stå stilla..han gör som jag ber...
Patrik erbjuder sin hjälp att lyfta hans ben men så fort att han närmar sig så ser jag en hukning hos Anton, i mina ögon ett missnöje så jag avblåser Patriks hjälp och tror att det är lämpligare som det är.
Efter ytterliggare minuter så lyckas jag själv nå Antons ben och lyckas nu själv kunna ta tag i benet och lyfta över det över Alice bakdel så han hamnar i en bättre ställning. Anton är nu nöjd och även Alice.
Hängningen varar i hela 27 minuter och jag har nu kramp i hela kroppen efter de bådas tyngd. De är verkligen jättetunga att hålla men hur ont jag än har och hur svårt det än är så fick jag krafter från ovan...allt för att stötta de båda, och skönast av allt var att jag verkligen kände att de ville ha mig där så nära...en upplevelse som inte går att beskriva i ord! Detta är något någon ALDRIG kan ta ifrån mig. Det förtroende och den tillit de visat i ett sådant tillfälle av intimitet och även smärta.
Alice har visat att hon vill ha mitt stöd i alla lägen och bara jag finns vid hennes sida så är hon lugn.
Denna kväll blev en ny erfarenhet i agendan och ett nytt förtroende skapats, en verklig BULLSEYE och vi alla är nu nöjda och glada.
Hundarna fick efter detta lägga sig till ro för att slicka sina organ och vila efter kvällens ansträngning. Efter ca 2 timmar blev det en nattiskiss och lite mat för att sedan samla nya krafter för natten. Ebba och Winston fick nu byta plats för att nu få sitt space som de med behöver och Ebba har sovit hos matte åter igen.
Jag var på topp under kvällen och hade kunnat gå ut och firat detta då en tung sten lossnade från mitt bröst, jag serverade mig några cider, Patrik somnade vid 22 och jag fick avsluta kvällen ensam men tillfreds. Vid tolvtiden flyttade jag mig upp men orkade inte skriva då John Blund visat sin närvaro och med det så var denna dag över....
Det var en riktigt lyckad parning och nu hoppas vi såklart på resultat vartefter i form av tillökning. Första steget är nu taget och lyckat så nu är det bara resten kvar...
De båda vill att jag stöttar dem i sitt tillstånd och håller sig betydligt mer harmoniska så länge de känner mina smekningar och lugnande ord av beröm <3<3<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar