Ja ni bloggläsare nu är jag åter efter att ha nattat mina babes. Förhoppningsvis kommer det vara lugna gatan nu men det är inte att ge sig fan på om man säger så.
Tiden jag har väntat på har nu kommit och alla förberedelser var nu klara....men det är inte trots det säkra kort kan jag tyvärr meddela.
Vad har nu varit då? Jo det ska jag berätta...ingen kanon tid direkt.
Alice började sitt löp för en tid sedan och var på sin 10:e dag i Söndags. Jag tippade på tidigt att det skulle vara den dagen som var den första dagen av parnings intresse och det visade sig att jag hade rätt.
Det känns enormt bra för egot när man har rätt kunskap och att man kan förutspå saker ....tyvärr är inte saken klar ens här.
Nu är det så att jag har en ny tik som inte riktigt haft ordning på löpen utan varit något oregelbunden. Hon har en översexuell mamma att brås på men som var både duktig och vass så man vet inte alls vad man har.
Den nya hanen har man heller ingen sådan kunskap om utan det jag vet är att han under hängningen har fått hjälp att vändas för rumpa mot rumpa och varit lös till resten av parningen. Man har både varit med och sett lite tidigare och fått hjälpt till då hanen var en tung herre och stöttat med att finnas vid tikens sida så hon inte får för sig att skada hanen som sitter fast i henne vid hängningen.
Nu kommer då nästa sak...hur går det nu..från 2 erfarna till 2 relativt oerfarna?
Min tankeverksamhet har gått på högvarv och självklart är det bästa att de gör det de ska själva och reder det. Eftersom jag känner Alice så tvivlar jag på att hon står stilla under hela akten då hon i vanliga fall är en promenerande hund.
Man vet att det är stor kraftfull ras med mycket krut. Vad kan hända? Vad ska man göra?
Jag beslutar mig för att på 10:e dagen prova intresset och det finns. Anton kliver på. Det är till en början problem. Alice bjuder in vänder bort svansen och inbjuder till parning, men står inte stilla så han kan komma till skott.
Första skottet var han nog i, Alice tjöt men det blev ingen hängning och han svällde utanför ...
En miss alltså. Nu är det inte 100 att det är kört för det då hanarna tömmer då de tränger in, så man får väl hoppas ändå.
Jag har även provat att hålla tjejen och hon vill det men om jag håller i lite hårdare för att hon ska vara stilla så blir hon arg på hanen vilket inte funkar. Hon bjuder alltså in men visar en osäker sida mellan varven. För säkerhets skull har jag vid dessa tillfällen gett henne en munkorg då jag varit rädd att reaktionen om en svällning vid hängning ger smärta som övergår i aggression och att hon vill skada hanen som dessutom då sitter fast. Så i förebyggande så har jag varit beredd...
Dagen därpå fick de åter köra ett varv igen...samma visa igen. Åter igen ingen hängning...
Var gång så bjuder Alice in. Anton har problem att komma till skott i mina ögon...frågan är ..
Vad beror det på?
Är han dålig? Är det inte rätt dag? Sänker tiken ner sig? Är han för hög? Okunskap? frågorna haglar.
Varenda gång blir likadan! Varför?
Man blir en aning frustrerad. Nu hade jag tänkt att låta dem vara på skilda håll så att Anton får tanka på nya spermier ordentligt. Men ingen kan ana hur han varit de 2 sista dagarna? Jag kan inte lämna honom någonstans. Han är helt galen om jag eller Alice inte finns vid hans sida! Och jag menar verkligen galen!
Han vrålar rakt ut som en tok, är mer eller mindre i taket i boxen och försöker bryta sig ut, i hundgården försöker han att ta sig ut där trädet som föll över hundgården har buktat ner gallret en aning. Om jag stänger honom i groventrén så attackerar han fönstren i dörren! som sagt helt tokig. Han har kissat inne några gånger, kräkts en flod av vatten i ren upphetsning, vill knappt äta alls och sprutat sperma helt fel...
Man blir en aning frustrerad om man säger så. Värst i allt detta kaos är att gubben häver ur sig en sjö av elaka saker så som att Norrbaggen är korkad, dum i huvudet som inte vet hur man gör, eller vilken idiot han är.
Jag mår skit av detta och ber att om man inte har något vettigt att säga så håll då käften. Jag känner nog själv frustrationen efter allt slit och att nu inte få till det med åtminstone en hängning.
Självklart är det invärtes stressande ändå. Jag hade känt innan att jag behövde ha gubben hemma om jag behövde hjälp att lyfta runt Anton men ändrade mig då dessa kommentarer dök upp. Kom även på att det inte skulle finnas en chans att han skulle acceptera att det var Patrik som skulle lyfta i hans ben för att hjälpa honom så jag beslutade att ta hand om alltihopa själv...
Nu är dag 14 och Anton var nu nyladdad. Åter igen är resultatet samma sak. Han halkar ur och sväller utanför. Det var den satsen åt helsike...
Idag har jag nu dragit några djupa andetag och nu får de sköta sig själva helt men att man står i beredskap. Jag är dock rädd för att hon hoppar till i ett fnatt om han fastnar så det är full kontroll då de är ihop.
Hela eftermiddagen har de umgåtts. Jag skulle ha gjort massor med Winston idag, men eftersom Anton har varit helt tokig så har man fått anpassa sig.
Nu under kvällen så har Alice intresse svalnat en aning så visar inte samma sug längre...om det inte bara var nu för att man var lite trött efter dagens bestyr.
Kanske är detta allt som blev, kanske inte, tiden får utvisa...
Men vad gäller parningen så är ovanstående text ett faktum.
Saker jag inte blir klok på är ...hur är det denna gång kanske var den sista dagen Alice tillät? Är det bara vänta och hoppas?
Man vet inte men man kan ana, tro och observera vilket jag gör....
Detta är vad som varit nu under dagarna i just detta avseende...dålig action på det man vill ha och strävat efter...
Trist men inte en säker garanti att det gått dåligt heller...vi väntar och ser vad som händer...
puss <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar