Vad händer?

Började skriva till natten...

Godnatt alla nära kära vänner och bloggläsare <3

Vad är det som händer i mitt liv? Har skrivit mer och mer sällan under en period...saknar skrivandet....
Varför blir det då så? Antar att det har varit lite väl mycket runt omkring. Har varit ganska trött när jag väl kommer så långt som till datorn om jag över huvud taget kommer dit.  Den bärabara som jag alltid använder strular och har svårt att skriva på telefonen.  När jag väl skriver så har det ofta hänt att jag somnat mitt i texten...skit störande!!!
Det har varit en blandad period den sista tiden. Jag har mått bättre med mig själv än på länge. Smärtan har gått i vågor likväl min migrän.  Jag äter som vanligt fortfarande alla mediciner men har känt mig lite mer levande på något vis. Svårt att förklara.
När jag menar levande så menar jag som kvinna...har vågat se mig i spegeln...och då sett mig själv på ett sätt som jag inte ens minns.....
Kan ärligt säga att bara det har tagit på krafterna...men jag mår bättre att se mig själv idag än för ett år sedan. Mycket har hänt under det sista året. Jag har haft konstant smärta...oförståelse en lång tid att tampats med...strul med doktorer ....ja helt enkelt en salig röra som jag inte ens orkar gå i  på. Jag har sedan november haft en rottis till hemma vilket har gjort att all hundträning avstannat då jag känt mig otillräcklig och min kapacitet inte räckt mitt i allt. Julen har varit bra och är nu förbi...likaså nyår. Gubben har fuskat ganska mycket under denna tid och nu vet jag inte riktigt hur han mår. Några kilon har han fått tillbaka och mycket högre socker...blir lite ledsen på honom...nu när han faktiskt mådde så bra.
Vet inte heller vad som händer på fler plan.  Tycker det är mycket ilska...tjafs...skrik och diskussioner om töntiga saker helt i onödan. Jag orkar inte med sådana saker. Varför inte bara hålla tyst och släppa? För varje tillfälle så drar jag mig undan något...glädjen försvinner bitvis. Jag har massor med underbara vänner men det är inte samma sak...
Självklart går allt i vågor sådant är livet men det känns på något vis annorlunda...kan inte ta på vad det är. Det jag känner är att jag tände en oerhörd gnista till en hel brasa för inte så länge sedan...det var så bra...men så var det över igen! Jag vill känna den där pirrande känslan som faktiskt finns där om man bara anstränger sig lite. Det pirrar liksom inte mellan vänner....
Jag berättar ofta och svarar på vad jag vill i olika sammanhang...men jag känner att jag blir tystare och tysare...känner knappt igen mig själv...men orken finns inte för onödiga saker...
Tiden räcker dåligt till ändå. Men så är det ju alltid...för lite tid.
Känslan över att vara otillräcklig är stor...hänger över mig jämt...det är tufft. Man ser allt jag inte gör jämt men inte det jag gör....kanske har jag fel men man kan säga saker ibland på ett sådant vis. Kan känna att hur jag än gör så gör jag fel...för mycket eller för lite mat....ger bort vår katt till en familj jag vet kommer älska honom så han får det bästa jag kan erbjuda....den hinner knappt hämtas innan en kommentar hörs i bakgrunden att den ena hunden kanske ska  bli stockholmare till helgen.  Jag känner piken.  Jag sätter in en annons och tar emot 11 intressenter inom ett dygn. Då fick jag skäll att jag satt i telefonen! Men hallå hir ska jag annars hitta ett hem??? Och nu har han fått en ny familj ;-). Nu hörde jag att man köpt en hightec symaskin som aldrig används , fattade deb piken med...bäst jag börjar sy känner jag då. Förbannade hundar som är så jobbiga sägs det varje dag..bäst jag tränar...
Jag både ser och känner att jag måste städa...det är dax för kontoret...jag har saker jag vill renovera och måla om.....jag vill få iordning på alla saker och tvätt som ligger...men orkar inte för stunden.
Ofta vad jag än gör så ifrågasätts det...spelar ingen vad det är....jo...hur jag gör med hund frågas aldrig....men annars...till och med hur jag lagar mat eller hur jag målat eller städat.....fatta!
Jag blir tokig.  Det är nog inte med medvetenhet. ...men det är kränkande...
Så här har det aldrig yttrat sig tidigare och jag tror att jag får mer erfarenhet om saker för varje år....
Hur som så är sådana saker jätte jobbiga. Det gör ont....ont på det viset att det visas tvivel i mycket jag gör och så blir jag tillrättavisad innan jag hinner fråga....vilket jag inte ens tänkt...
Jag tvivlar inte ofta på mig själv men jag har  det är skitjobbigt när andra gör såhär. Varför har det blivit så här? Jag gör inte på det här viset...
När jag ska prata så blir jag alltid avbruten...kanske bara genom en dum fråga men det känns som om man aldrig säger något intressant längre. Vi är för all del ganska lika så hela högen hemma men det blir värre. Jag försöker be att folk ska få prata klart. Nu låter det som om jag är perfekt men detta är hur jag upplever situationer....inte någon annan!
Vi är som de flesta väldigt i telefonerna...men ibland tar man riktigt illa upp. När man sitter och pratar så sätter man igång en film!....man börjar läsa och struntar i att lyssna....
Oftast är det vardagssaker som gäller oss alla jag pratar om men det är inte intressant. Undrar varför jag slutar berätta saker....
Så som för ett tag sedan när jag försökte berätta om mitt liv före Patriks tid....han ville veta om jag var redo att berätta...lät jätte omtänksamt.
Sedan gick det som det gick....försöker ALDRIG en gång till...han vill inte veta...vill inte förstå....inte lyssna på allt utan drar egna slutsater av situationer innan jag sagt hälften!
Jag har visserligen också blivit sämre på att lyssna så vi kan vara lika. Helst om jag redan gör något som avbryta för att någon ska säga något....jag skiter då i att lyssna. Om det handlar om sport ..nyheter...jobbet....maskiner eller videos som har setts...jag skiter nog i att lyssna alls i dessa tillfällen..

Det finns många bitar att ta tag i men känner att man inte vill. När jag säger hur jag känner så får jag en negativ sida tillbaka...man blir förbannad...skriker..härjar...säger massa elaka saker...lyssnar inte utan tar allt som kritik utan att försöka förstå!!! Man säger att jag hittar på saker...visst att minnet sviker men jag säger som det är. Dock erkänner man inte från andra sidan att man gör fel...utan man har alltid rätt...vet alltid bäst...och vad det än är så ska jag tillrättavisas!!!
Orkar inte förklara mer men just den här biten är jobbig som tusan...man gör alltid fel...fel saker på fel tider...kan inte eller blir ifrågasatt....känns inte som om man vill glädjas med mig så ofta..
Måste det bli så efter så lång tid? Jag anser att det är enkla saker att ändra tillbaka men det känns som om jag är den enda som vill så då lever man vidare i denna vardag...tur jag har hund  💖