Godmorgon alla nära kära vänner och bloggläsare <3
Har nu vaknat till liv efter en vansinnigt jobbig natt. Har sovit dåligt och vaknat av värk hela natten. Jag kunde inte somna förrän efter 02.30 för första gången av samma anledning. Jag hade en riktigt bra kväll igår när Kalle var här. Vi jobbade vidare med vårt nya projekt som vi startat ihop men blev inte klara helt då info saknades. Igår kände jag mig sprallig och lite crazy då jag inte hade så värst ont under några timmar.Nu i efterhand ångrar jag mig bittert att jag inte utnyttjade tillfället för att göra något vettigt som att pynta till jul eller något, jag hade ju hunnit en del.
Man försöker att ta en sväng in i duschen mellan varven för att försöka fräscha till sig och åtminstone inte se ut som man känner sig...alla behöver ju inte veta...
Behöver inte se själva...
Jag trivs inte när människor ser hur dåligt jag kan må, det stör mig. Jag vill inte ha någon medömkan utan endast förståelse men det är kanske svårt. Varför kanske man undrar, jo för att jag försöker att göra så mycket i mitt liv trots att jag har ont. Jag vägrar att sitta och tycka synd om mig själv och låta livet helt passera...jag är inte invalid! Om jag hade ett arbete där jag kunde göra små kortare stunder i taget och lägga mig när jag behöver, kanske få hela dygnet att kunna samla 8 timmar om dagen så skulle jag säkert kunna söka ett arbete på samma grunder som alla andra vanliga människor som inte har ont. Jag skriver mycket vad jag gör och hur jag mår, men lååååångt ifrån tar upp hur jag mår innerst inne både i kroppen och själen samt den psykiska biten. Självklart har även jag känslor. Om ni tänker er in i min situation, hur mycket hade man orkat?
Jag försöker att se positivt, se möjligheterna i livet, hitta vägen till att klara så mycket som möjligt själv, att inte gnälla och att verkligen försöka lära mig leva efter nya omständigheter men det är inte lätt.
Jag hör inte att någon säger något elakt, inte att någon pratar bakom ryggen, utan bara positiva saker. Har inga rötägg till vänner och inte heller sådana som skulle byta min situation mot sin...undrar varför. Däremot så har jag några vänner som är oroliga för min skull, bara för att jag berättar vad jag gör, att jag klarar vissa saker..är du inte rädd att någon ska få veta?
Svaret är definitivt NEJ jag är inte det minsta rädd, jag har varit och är ärlig i min situation, jag gör så mycket jag kan och behagar. Vissa saker vet jag att jag får sota hårt för. Om man jämför med hur det var tidigare så har jag haft ont i 15 år mer eller mindre men aldrig sagt något, jag har jobbat och jag har gjort massor som säkert inte många hade klarat av i samma bemärkelse. Om man ser idag så klarar jag inte ett skit längre. Jag har nu sista tiden åter igen käkat migräntabletter varje dag, ibland både morgon och kväll vilket beror på påverkan från diskbråcken i nacken. Jag äter fortfarande smärtstillande dygnet runt och ibland verkar inte medicinen. Sista 2 veckorna har det varit värre igen. Jag har haft mer ont än tidigare, vad beror det på? Har ingen aning, jag har inte gjort ett dugg som skulle påverka min situation negativt. Jag kämpar varje dag för att orka vara människa, men det kanske inte någon begriper för att jag inte gnäller utan tar tag i min tillvaro. Vem skulle jag vara om jag satt och gnällde?...satt och tyckte synd om mig själv?..var bitter?...inget gjorde i livet utan lät det passera fullt?....måste man se sjuk ut?...måste man låta livet passera helt och ha tråkigt och inte försöka stå ut med tillvaron för att bli klassad nedsatt inom arbetslivet?
Jag är inte det minsta nedsatt i skallen kan jag lugnt påstå, men jag ska erkänna att minnet sviker. Det sviker mer än jag vill erkänna. Dessa vardagliga saker är svåra att komma ihåg, man får påminna mig ofta. Har jag varit så här tidigare?..svaret är nej.
Är detta ett handikapp för mig? Där är svaret ja, jag mår skit varje gång jag glömmer saker, varje gång jag måste erkänna att jag tappat bort saker som jag borde komma ihåg. Jag får koncentrera mig mer för att ta in de saker som sägs, vilket jag aldrig tidigare haft problem med. Saker som jag känner starkt för är lätt att komma ihåg, då är även känslan med men saker jag ska lyssna på som inte är så viktiga för mig men som jag ändå vill veta är svåra.
Detta är säkerligen en svit av all smärta som varit i kroppen under tidens gång, men det fattar man inte. Man har bara dåligt minne...punkt.
Jag trodde samma sak tills för inte alls länge sedan då jag fick en förklaring att det hänger ihop med smärtan och att kroppen försvarar sig. Jag är trött jämt, det händer att jag även är pigg men oftast på de mest konsiga tider och stunder. Man försöker få en förklaring varför...det enda jag kan komma på är att jag klarar av lite mer när jag är ensam, när det är lugnt och jag kan koncentrera mig på vad jag gör. Jag behöver inte lägga energi på något annat som att bara lyssna vad någon har att säga.Bara det kan göra att jag helt plötsligt blir vansinnigt trött och får gå och lägga mig för återhämtning, fatta att detta är jävligt förnedrande för mig själv! Kan någon förstå hur illa det faktiskt är ibland, vilket är varje dag, men jag utsätts inte för det varje dag. Jag var på ett veterinärs besök härom dagen, fick gå en promenad i väntan på att få komma in. Jag hängde inte med i takten, smärtan var enorm och fick stanna och vila samt försöka stretcha flera gånger, körde bilen ner men klarade inte hem. När jag kom hem så somnade jag som en klubbad säl i flera timmar....så här mycket klarar jag ....är det en normal tillvaro som alla andra?
Jag tänker inte låta mitt liv passera utan att försöka leva. Jag har lika stor rätt som alla andra att må bra i kroppen men jag gör inte det. Jag vägrar att låta vem som helst se på mig hur jag känner, och inte heller tillåter jag instanser av olika slag eller folk att köra över mig som om jag vore en omyndighetsförklarad. Jag är en kämpe och jag tänker varken gömma mig, hymla eller låta någon ta mitt liv ifrån mig mer än vad min kropp gör!
Jag kommer att kämpa tills den dagen jag stupar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar