Känner mig död inombords...

Tårarna är nära...varför? Har väl inget att fälla dem för. Jag har det ju bra.
Kylan hat bitit tag i gräset och leran utanför dörren så varför deppa? Jag får ju inte in all skit nu! Jag har alla mina underbara babes nära och tighta med mig så som jag vill så varför inte glad? Jag är en person full av passion...glädje och försöker att tänka på andra och hjälpa till där jag kan även om det kostar mig min egen energi. ..men jag mår bra av det ...jag vet att jag gjort något gott. Jag har kämpat hårt igenom svåra stunder många gånger genom livet...om folk ändå visste....visste hur det varit...vad jag gått igenom...vad som hänt.
Jag kan prata i stor drag och rycker på axlarna och säger...det är lugnt jag mår bra. Ja för sådan är jag. Jag tar mig an andras bekymmer...de som behöver mig. När jag själv mår pest fokuserar jag på andra saker..förtränger och lyckas oftast.
Vaför gnälla? Vad hjälper? Jo att gnälla om att man springer in med skor när golvet är rent...sådana saker kan hjälpa och andra visar respekt...men det förflutna?
Svaret är uppenbart..man kan inte ändra på det som är gjort...bara lära sig att leva med det liv man haft. Man får försöka att ta tillvara på de fina stunderna....skapa nya...göra saker man mår bra av...fortsätta kämpa. Alla människor har sina egna tragedier...förluster...bekymmer och känslor. De är ingen annans. Ingen kan fixa dem åt dig eller mig. Det är ett eget arbete. Man kan lära sig värdera annorlunda...tänka annorlunda och vara annorlunda men det tar tid och framförallt kraft...jag vet. Jag är inte den person jag en gång var. Man har lärt sig av misstag...värderat småsaker och visat medkänsla..sådant är viktigt.
I teorin kan jag det mesta...och i praktiken löser jag även där det mesta. Jag vill lära..göra och finnas där. Men något jag aldrig kommer kunna göra är att glömma. Ibland kommer saker upp som jag stött bort...de är svåra att svälja ännu en gång...
Man ser saker hos människor som man litar på...som sårar. Alla sådana upplevelser sopar jag ihop och lägger under mattan...men ibland sparkar man till på mattkanten och då kommer skiten fram igen...tyvärr funkar det inte att bara ta upp och kasta bort. Så enkelt det skulle vara. Sorgligt nog funkar inte känslor så.
Jag har hur mycket som helst att göra...även roliga saker...sådant jag älskar,  men har ingen lust. Gnistan är borta och jag som brukar brinna för saker!
Jag känner inte igen mig själv...det är skrämmande.
Har försökt att ta mig i kragen...började röja i köket och putsa..men den glädje jag brukar känna när det blir fint kommer inte. ..känner mig död. Vet inte hur jag ska lyckas tända gnistan igen. Vill inte ha varken medömkan eller hjälp....det är inte därför jag skriver. Jag skriver för att det är skönt...för att folk tror att jag aldrig haft en jobbig tid...för att många kastar skit omkring sig och är sjuka av avund...men på vad? Alla har ups and downs....det är livets gång vare sig man vill eller inte. Jag väljer dock att försöka göra mitt liv så bra som jag kan utan att sitta och tycka synd om mig själv ...finns gånger jag önskar jag bara kunde somna bort från allt som vi alla säkert känt någon gång...men då samlar jag mig och kommer igen. Så är det även nu men startsnöret är längre denna gång....vissa saker gör ondare än andra och är svårare att hitta vägen förbi den stängda grind som döljer vägen till dem vackra blomster äng med solens varma strålar, blommornas mjuka doft och barnens glada skratt när gräset killar under de nakna små fötterna. Ungefär så skulle jag kunna beskriva skillnaden att ta sig vidare...
Jag ser oftast till att alltid ha nyckeln till grinden men just nu är den borta...kanske finner jag den igen...kanske inte...