Är nu helt slut och nära till tårarna...
Varför ja det kan man ju undra, jag mår ganska bra och så men orkar inte härsande och osämja mellan de andra. Jag orkar inte att det gapas och höts spydiga kommentarer och sådant. Jag ger upp!
Det sista jag gjorde i natt var att torka golvet i vardagsrummet halvsovandes, och vad händer nu?.. Brist på uppmärksamhet så rusar en av hundarna rakt förbi och in i vardagsrummet med leriga tassar...då rann droppen över!
Hela mitt humör gick i kras, det hade det nog inte gjort om inte gubben varit så sur och tvär och haft ett jäkla temperament, men nu var det så. Där efter börjar de andra härja om granen när den ska kläs, hela förloppet är i hög ton och jag orkar inte det...behöver lugn och lite tyst...blir skitnervös på allt jävla härj!
Jag drack två koppar kaffe och försvann en våning upp för att finna ro vid datorn och skriva av mig lite, finna lugnet igen. Jag vet att jag kommer få en lååång natt denna gång men vad gör det, jag har säkert ro i alla fall. Värst när det blir livat är att jag nästan gråter inombords att jag vill ha lite visad respekt, jag klarar inte av höga toner. Oftast slutar det med migrän och då är hela min tillvaro i kras igen vilket gör mig väldigt ledsen när man inte kan ta det till sig och visa den respekten utan att jag får påminna och tjata jämt, känns inget bra.
Jag längtar till juldagen då vi alla i släkten ska samlas som vanligt men är rädd, rädd att jag inte orkar. Jag vet vilket liv det då är varje gång så jag har ärligt talat haft tanken att jag kanske måste stanna hemma för att jag inte orkar...känns verkligen inte kul. Jag ber en stilla bön för att jag håller hela dagen ut....men hur?
Nu känns det som om det har blivit lite tystare på nedervåningen så jag kanske kan gå ner och se efter om det funkar för mig att vara där....annars får jag väl gå upp igen.
Vet inte varför men de sista gångerna som det varit härjigt och jag känner att jag inte orkar så får jag hjärtklappning, svårt att andas, jag blir svettig och nästa stund fryser jag. Jag känner tårarna nära, jag fixar inte bråk eller tjafs inom familjen, inte på det territorium jag lever annars tål jag hur mycket som helst, utan att må dåligt så det blir en fysisk påfrestning av det..
Men nu...ja en del av er vet och även jag...vi känner igen symtomen....ber för att man tänker till och hör och förstår vad jag visar eller säger...
Det är verkligen så onödigt,det finns så mycket man är lycklig över det är vad jag vill orka fokusera på...vill inte känna av att kroppen säger ifrån mer än vad den gjort....det är därför jag går undan...man känner sig själv bäst om man lärt sig vem man är..
varma kramar till Er från mig så länge så ses vi vidare när suget blir nästa gång puuuss <3...om ni vill så klart...
Kan känna igen mig i bilden vissa dagar...och hur jag menar får ni tolka själva...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar