God kväll alla nära kära vänner och bloggläsare <3
Åter igen har jag vaknat till livet. Det känns verkligen förjävligt att inte orka det jag vill...
Jag tycker att jag är frisk och kan göra massor med saker men längst bak i huvudet gnager det mig när orken tar slut, när migrän och smärta stjäl energi av mina vakna timmar som så väl behövs.
När Helen och Ellen åkte förut deckade jag och har sedan sovit i flera timmar, något säger mig att jag behöver det men vill inte inse det.
Jag är i livet just nu på topp och saker rör sig hastigt i min riktning. Det som är lite jobbigt och påfrestande är att jag inte riktigt hinner med allt....men va FAN, DET SKA BARA GÅ! Sådan är jag.
Det är advent på söndag och har som vanligt hundgruppen men jag har även en vision om att jag skall ha burspråket klart. Det är verkligen massor där som ska göras, då menar jag inte bara att typ byta gardiner och sätta upp stakar utan jag pratar om att foga alla springor överallt och det är inte lite och så ska taket målas och 5 fönsterhål skall målas. De kräver 3 lager. Jag måste även hinna med att aktivera mina hundar för annars skapar det en frustration som jag inte kan ha ordning på.
Idag har det hänt saker som kräver orädsla och pondus, Alice och Anton var inte överens. Jag kan lugnt säga att det inte var ljudet från små möss utan 2 monster...
Patrik och jag tar tag i varsin hund och de får en rejäl omgång skäll om hur fan de beter sig och delas på varsin sida om grinden...
Självklart ökar hjärtfrekvensen rejält då man blir orolig över att något skall hända av sämre karaktär.
Jag drar några djupa andetag, tänker positivt och pratar lugnt samtidigt som jag inte är oroligt utan uppmärksam..
Jag öppnar grinden och beordrar lugn och ro samt att de ger fan i att mucka...( jag gör det med kroppsspråket i stunden) en hund lever i nuet och just nu var det ingen konflikt utan det var nyss.
Inga mer dispyter blev det utan de kan blänga och läsa lite men umgås som tidigare. Alice pratar inte riktigt samma språk som alla andra och har lätt att bli missförstådd då hon är lite på och energifull. Troligtvis var det så eller så kan det varit åt andra hållet att Anton gjorde något som gjorde henne osäker och hon sa ifrån samtidigt som det inte riktigt passade i Antons värld...jag vet inte.
Hur som så är allt lugnt igen...
Jag vet om att i detta läge så skulle många bli rädda och inte förstå utan ta isär dem och klassa detta som aggression mellan dem ...de behöver bara tid att lära känna varandra och hur de samtalar och fungerar, det som är -är att man inte kan lämna dem hur som. Jag vet i hjärtat att Anton och Ebba funkar så inatt har de sovit ihop då jag har tagit Alice under mina vingar upp i sovrummet...det var vad jag igår menade med att möblera om.
Alice behöver mitt stöd, min ro och mitt lugn och vägvisning om vi ska lyckas med mer än vi har. Hon är den som är lite mer hög i sin energi och behöver landa lite, men hon är även yngst och beter sig en aning valpigt också mellan varven. Hon är också den som aldrig har sagt ifrån till en människa trots att hon är väldigt uppmärksam och vaktig. Ingen kan smyga sig hit utan att hon vet....de andra kan sova som döa sillar.
Svaret är nej, jag är inte rädd, inte orolig, inte frustrerad eller nervös. Jag är uppmärksam, läsande av rörelser, förberedd innan varje ny situation som jag vet uppstår, mina som jag redan känner vet jag hur de reagerar och bäddar där för ett hållbart sätt då nytt introduceras om det är nödvändigt. Anton som är ny har jag nog ganska god kläm på men han är ändå en okänd hund fortfarande så man läser honom och samspelet dygnet runt. Han har tex försökt att ta sig friheter att inta min soffa vilket jag inte tycker är ok. Han och de andra får vara där när de bjuds dit men inte annars.
Han gick upp för några dagar sedan och gissa om han var snopen när jag sa till och han inte gjorde som jag sa utan handgripligen tog tag i honom och visade vart han var välkommen att vara, ni skulle ha sett blicken ;)
Gången efter när han försökte..då hade han även då gått upp och lagt sig till rätta utan att jag såg. Jag talade om med hela min kropp och röst vad jag ansåg om detta och tog tag i halsbandet och ledde ner honom...3:e gången så tittade jag bara på honom och talade om för honom med bestämd ton att han skulle gå ner...ingen som helst tveksamhet en enda gång. Efter det har han inte försökt utan tittat på soffan, tittat på mig och mött min blick och vänt om och lagt sig på golvet.
Nog om det.
Jag har nu fått maten klar och alla har sedan länge ätit och så hade inte diskmaskinen gått igång som var full då jag inte hade stängt luckan, typiskt så jag har nu handdiskat allt som var i köket så jag blir av med det. Min tanke är nu medans jag har ork att ta mig i kragen och göra det där som tar i mot!...att foga...
Patrik ligger och sover på soffan efter att ha varit till jobbet och är nu helt slut. Jag tycker ärligt talat att det är sjukt passande och jag hoppas att han sover en god stund så jag inte känner att jag vill göra honom sällskap och nallar på min tid även där. Just nu så passar det mig alldelles utmärkt att han sover...snällt va ;).
Om inte klockan springer iväg eller lusten av det jag just nu känner så skulle jag vilja göra klart vad jag tänkt och sedan umgås med min kära, det är välbehövligt. Vi båda behöver en dos, att röra varandra, att verkligen känna varandra nära och kärleksfullt, att få den gnista som finns få brinna lite för att ge lite smak av passion...
Det är så det ska vara trots 20 år...så det man måste göra i ett tight liv och tillvaro är att verkligen avsätta tid för det för tillfällena kommer inte bara utan man behöver ge dem en knuff i rätt riktning ibland...
Ett tips, vill ni ha mer av den varan ...vänta inte på er partner utan VÄCK er partner ;)
Puss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar