En morgon från helvetet...

Tjing, trevligt att ses igen!

Undrade just vart ni tagit vägen...jag tänkte nu försöka berätta om hur in onsdagmorgon var. Den var en morgon som sent kommer att glömmas.

Vi börjar väl som vanligt eller tycker ni inte?... Det tycker jag, vi är ju alla vanedjur!

God morgon alla nära kära vänner och bloggläsare <3

Telefonen ringde och jag vände sakta på mig i sängen utan att vara medveten av vad det var för ett ljud som störde min sömn...
Jag vände mig om men ljudet fortsatte, det var en bekant melodi, och plötsligt fick jag en stund av medvetande och förstod att det var telefonen som ringde...
jag sträckte mig efter luren och svarade som vanligt. Det var Johanna i andra änden, Hon hade tagit sin A-traktor och skulle köra till skola vilket uppenbarligen inte var det lättaste...

Johanna ringde och frågade lite försiktigt vad jag gjorde och hon visste uppenbarligen att jag sov såklart ;).
Hennes A- traktor hade dött på vägen till skolan så hon var nu ståendes hos en granne lite längre bort hemifrån. Hon undrade nu om jag kunde komma dit och hjälpa henne och eventuellt ta med henne hem, hon visste heller inte vart hon skulle ställa bilen då hon stod lite tokigt.

Jaja sa jag jag kommer men det tar en liten stund eftersom jag har lite svårt på morgonen.
Jag klev upp och försökte tappert att skynda mig för att ta på mig kläderna och vidare ner för trappen. Väl nedanför trappen så finner jag INTE mina nycklar som alltid ska hänga där. Jag går runt huset och upptäcker att ytterdörren på andra sidan är låst!!!!
Men HALLÅ hur fan ska jag komma in??? Jag kan inte hjälpa Johanna utan mina bilnycklar då de är inlåsta och ännu värre, hundarna är inlåsta! Jag kan inte öppna åt dem!

Hur kunde det bli så här? Jo det ska jag berätta...

Igårkväll så var Johanna sist ut ur köket och groventrén. Hon skulle låsa när hon gick och släcka ner. Jag lade fram mina nycklar till henne och s tydligt att hon får låsa och sedan hänga in nycklarna i andra änden av huset så jag kan öppna och komma in på morgonen.
Johanna fattar ett eget beslut och låser med sina nycklar och går ut och lägger sig.
Patrik kommer upp på övervåningen till mig och frågar vart mina nycklar är, jag svarar att de hänger där nere för det var ju vad jag trodde. Jag ringer till Johanna och frågar. Hon berättar hur hon gjorde och jag blir irriterad över att hon inte gjorde som jag sa och krävde att hon skulle komma in med nycklarna. Enligt henne så behövdes inte. Jag men om hundarna börjar skälla inatt då...går du då in och kollar vad det är frågan om?
Jag får svaret att pappa får komma ner och hämta nycklarna...men hennes.
Jag blir ännu mer irriterad och talar om att hon faktiskt får komma in själv då det är hon son inte gjort som jag sa.
Sagt och gjort så kommer hon in och hänger nycklarna hos oss.
Hur blev det här nu då...jo det ska jag också berätta..

Patrik kliver upp först, tar Johannas nycklar och låser upp på andra sidan och gör det han ska och åker. Johanna kommer upp och det är då olåst. Hon gör det hon ska  men hänger inte in mina nycklar hos mig utan låser och åker!!!!

Så här står jag nu yrvaken och skitförbannad att jag inte kan komma in i huset. Jag ringer till Johanna och skäller ut henne och undrar hur i helsike hon tänker och hon måste ha ordning på sig och göra som man säger.
Jag försöker ringa Patrik men det är upptaget. Regnet faller duktigt ner från ovan..
Jag får lite panik och måste lösa detta...
ungen står med sitt fordon några kilometer bort och mina nycklar och hundar är inlästa. Jag måste ha Johannas nycklar för att låsa upp och komma åt mina för att kunna ta min bil ner och hjälpa henne...

FAN OCKSÅ!
Ont som fan som jag har varje morgon, inga mediciner kan jag heller ta då de är inlåsta, fattar jag beslutet att jag har inget att välja på utan får ta cykeln!

Jag släpar fram min cykel, öppnar grindarna som av någon anledning känns tyngre än annars och ger mig iväg i regnet och med taskigt med luft i cykeln. Jag är inte världens gladaste nu kan jag lova...

Jag hittar Johanna efter ca 2 km, och gissa om hon ser snopen ut. Jag vet att hennes samvete hade fått sig en törn. Hon erbjuder sig att cykla hem åt mig men det spelar ju ingen roll, jag måste ju hämta min bil med vilket inte hon kan göra....så jag tar hennes nycklar och trampar hem igen.

Fy sjutton vad det var tufft. Kroppen värkte, jag var dyngsur ögonen rann så jag inte såg vart jag cyklade. Efter en lite stund hade jag i alla fall kommit hem..
Jag knallar in, tar ut hundarna på hundgården, tar mina mediciner och går till min bil för att åka och hjälpa henne.
Hon får köra ner bilen hos grannen som nu kommit ut och står där, för att jag ska kunna hjälpstarta hennes bil med startkablarna. Hennes bil går igång men efter en stund så stendör den bara.

Det slutar med att jag får be om att ha bilen kvar tills senare idag så jag kan få tag i Ludde och Patrik.
Gubben är jätte rar och det går så bra så. Vi åker hem och så ringer jag och berättar hur det gått till och att det bästa är att bogsera A-traktorn till Ludde direkt under eftermiddagen. Patrik han skrattar ska ni veta.
Han ser hela situationen framför sig. Han vet vilket morgonhumör jag har och så får jag sätta mig på cykeln bara för att hämta nycklarna!...

Jag tackar gud för att bilen gick sönder ändå annars hade jag stått här utan att kunna släppa ut hundarna så nu löste det sig ju ändå ...även om det var förbannat osmidigt för mig!..

Ja ni gott folk så här var min onsdagmorgon....ingen jag vill ha igen om jag säger så.

Fortsätter med dagen i nästa inlägg...

Puss <3