God kväll alla nära kära vänner och bloggläsare <3
Jag ska gå rakt på sak. Jag har nu i den senaste tiden varit väldigt upptagen efter det att jag började må bra igen...bra menar jag då den mentala delen av hälsan och inte den fysiska för den är ju upp och ner hela tiden vilket man blir vansinnig på.
Jag har haft fullt upp och gjort så mycket jag mäktar med och har skrivit så mycket jag har hunnit. ibland så har jag avsatt tid att skriva då jag vet att en del följer vad vi gör eller vad jag pysslar med på min "lediga" tid.
Jag har några trogna följare som nästan skriker att jag ska skriva och jag ska erkänna att jag inte längre bara skriver för min egen del utan även för er. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle göra det men så har det blivit. När intresse visas så blir man självklart lite taggad och får en liten kick så då vill man ha ännu mer respons, om man säger annat och bloggar så är det nog dax att inse sina egna motiv.
Jag skriver min dagbok som jag alltid gjort men numer även berättar för andra och inte bara delar. Jag har nu under senare tiden sett att statistiken sjunkit och läsare blivit färre, då tappar man sugen lite. Allra helst när man faktiskt anstränger sig. Frågan är varför...
Det känns som om det är så mycket mer intressant att läsa när jag mår dåligt, när orken är slut, när jag är arg, när något går fel eller om jag nämner något om inre känslor eller sex...
Jag fick en snille blixt att jag kanske ska ge upp att blogga...
Jag vill ju naturligtvis att det ska finnas intresse när saker går bra, när man delar glädje och när saker faller på plats efter mycket arbete men det verkar inte alls falla i intresse på samma vis.
Jag har trots detta beslutat mig för att fortsätta som tidigare och det av en enda anledning....de som är mina fina vänner som vill veta vad jag gör och hur jag mår. Jag har inte tid att sitta i telefonen och prata ofta och inte heller smsa och så både nu och då utan det blir chatten när tid finns och ofta glömmer jag så jag behöver en påminnelse. Men vad jag menar är att jag inte kan sitta och berätta för var och en för tiden räcker inte till så jag fortsätter att skriva istället...
Tack Jenny att du ställde mig mot väggen för jag hade blivit tokig om telefonen skulle ringa stup i kvarten för att fråga vad jag gör eller hur jag mår...
Vill bara säga att jag älskar mina fantastiska vänner och familj, ni känner vilka ni är..och ni som inte är lika nära som andra tycker jag inte sämre om bara mindre på grund av ovetskap om vi klaffar eller ej.
Jag erkänner att jag inte träffar många av er ofta, försöker hinna med men faktum som man inte får glömma är att jag inte tappar bort eller glömmer mina kära, jag tycker heller inte mindre om er bara för att vi inte ses utan det bara blir så. Kanske finns det någon som är besviken på mig och tror att man inte duger för att vi inte ses men så är det inte och det vet ni om ni känner mig, det är bara svårt att få tiden att räcka till nära jag vill så mycket .....
Ja jag avslutar väl med att säga att jag sätter igång att påbörja nästa inlägg direkt efter detta <3
Puss och stor kram till den som vill och behöver <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar