God kväll alla nära kära vänner och bloggläsare ❤
Nu är min onsdag kommen och smärtan är så vansinnigt märkbar att jag inte vet vart jag skall ta vägen. Idag hjälper inga mediciner alls och inget jag gör blir bättre utan tvärtom.
Morgonen var en bister och kylig en, en liten försmak att kallare tider är på väg. Hua vad jag önskar att vi kunde hoppa över vintern. Visst vackert är det men det överväger inte all smärta som blir mer ihållande pga kylan och inte heller allt extra arbete som vintern bjuder på såsom ved...elda...dyrare elräkningar. ..kylan...snö...halka...det är sanda..salta...skotta...torka vatten på golven efter skor och tassar, kramsnö i hela Winstons päls osv osv. Men som tur är så är vi inte där än....
Tog ett vackert morgon kort när jag var på väg till uterummet för en kopp kaffe.
JAg gick in i uterummet och lastade av alla saker som jag alltid släpar fram och tillbaka på varje morgon och varje kväll, dvs dator, telefonen och cigaretter samt nycklar, därefter hämtade jag mig mitt kaffe i vanlig ordning.
Idag visste jag inte riktigt i vilken ände jag skulle börja utan satt och filosoferade en stund först. Jag hade mailat till SBK angående Alice och om hon fick plats där och har nu fått svar så ett mh blir det så nu håller jag tummarna. Jag räknade på alla som var anmälda till Johannas fest och blev varse om det jag hade misstänkt. Det tält som jag har fått tillstånd att låna av en underbar vän (med make) blir för litet så jag måste ha tag i ett till. Jag började googla om jag kunde hitta något som var till uthyres men hittade bara firmor och det skulle kosta från 5000 kr att hyra så jag beslutade mig för att direkt köpa ett själv. Slog uppe en ny sida och där hittade jag ett stort utbud med partytält och hittade då ett som var 10 x 5 meter som förhoppningsvis kommer att räcka. Det blev 500 kronor billigare att beställa ett eget med ljusslang på 25 meter än att hyra ett...helt sjukt!...men men så kan det vara.
Försökte fota tältet men fick göra det från datorn så därav den konstiga bilden.
Man ser åtminstone storleken.
Hundarna gjorde mig åter sällskap medans jag satt och knappade på datorn. Nu hoppas jag att de håller leveransen 1-4 arbetsdagar så att jag hinner få hem och få upp tältet eftersom festen är den 19:e september.
När detta var klart så begav jag mig först ut och putsade fönstret i köket och matrummet följt av ytterdörren och speglarna i hallen och därefter en våning upp. Trots all smärta så tog jag mig an att städa hela sovrummet inklusive putsa de fönstren där, mysrummet städades helt och där är nu bara fönstret kvar. Jag hann inte längre utan var tvungen att avsluta för att göra mig klar för avfärd till Fiahemmet.
Jag begav mig dit och idag var en riktigt jävlig dag med att behöva böja sig i ett för att hämta mat och vattenskålar på golvet samt sopborsten som inte har tillräckligt långt skaft så jag kan gå upprätt. Min handledare var på besök idag och vi pratade just om lite hjälpmedel för att kunna avlasta ryggen.
Jag hankade mig fram mina 2 timmar och gjorde det jag skulle innan jag skulle åka hem.
Jag hade skrev ett inlägg på fb där jag taggade Kalle för att se om han vill komma förbi idag och laga mat hos oss...
Det kanske låter lite sådär nu men faktum är att Kalle nästan är inneboende hos oss i perioder och äter hos oss alltid när han råkar komma förbi vilket är ofta i perioder så jag skrev ett meddelande med gott samvete och frågade om det var hans tur idag. Han svarade att han skulle komma men när jag skulle åka från stan kl 18.15 så hade Kalle fortfarande inte dykt upp. Ringde honom och frågade honom men han satt fast på jobb så denna dag blev det inget. Senare visade sig att Kalle inte hade fattat riktigt vad jag menade så vi skulle försöka fixa till detta en annan dag.
Det blev så att jag köpte med mig mat från Österns Stjärna dvs en Kinarestaurang på vägen hem.
Vi vräkte in maten då vi var superhungriga allihop. Därefter skulle jag ha gått upp och fortsatt med det jag fick lämna innan jag åkte men jag hade så satans ont att tårarna sprutade så jag gav upp...
Jag var ärligt talat helt förtvivlad och kände att nu kanske det var dax igen för att bli som jag en gång var, rädslan var enorm, jag bannade mig själv för att jag inte tagit mer hand om mig själv åter igen, och lyssnat när kroppen säger ifrån. Viljan är bara så förbannat stark att göra saker så det finns ingen hejd förrän det knappt går längre, kalla det korkat, helt ok för mig för det är just vad det är!
Med detta så gav jag upp för denna dag då jag inte klarade mer och inte heller orkade jag att skriva utan var helt plakat. Hade även fått tagit mediciner mot migrän vilket är nu igen ganska vanligt, i stort sätt varje dag igen...
Patrik hade dock kommit en bit till på väg med sitt bygge så jag tog ett foto på vägen upp när jag var på väg till min säng..
Nog börjar man ana lite mer hur det ska se ut?
Önskar att natten skulle bli lika fridfull som bilden ovan men min natt var inte av en god karaktär...
På återseende mina vänner <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar