Idag är en riktigt skön lördag morgon och lite har jag gjort trots att jag inte hade trott det. Det har varit lite upp och ner i både humör och sug att göra något och likaså mitt skrivande. Jag har så mycket att berätta om det är någon som vill läsa men jag har tappat gnistan till viss del, ni där ute behövs, ni ger mig mer energi än ni kan ana så ju mer responsen är när man faktisk ser en människa som visar sig ju gladare blir man och desto större blir andan att fortsätta.
Vi är väl alla så att om man berättar något så är det roligt om det intresserar någon...
Jag har tänkt så många gånger att jag ska berätta om vårt idiotiska husbygge, jag ska fortsätta att berätta om min tillvaro med Coco som tog stopp och jag har två inlägg kvar där men sorgen är så tung fortfarande. berättar gärna om mitt arbete med Alice och självklart Ebba och Winston, hur jag mår och kämpar mot smärta och en något sliten själ. Jag väntar fortfarande på provsvaren efter hudförändringarna som jag tog bort för att få veta om det är cancer eller ej och så finns det naturligtvis sååå mycket mer. Vardagen är den som berättas mest om och de känslor och tankar som far förbi i både glädje och förtvivlan. Jag har velat många gånger om jag ska sluta skriva men känner mig inte riktigt hel om jag inte får föra fingrarna över tangenterna och bara tömma huvudet på tankar som far omkring.
Jag försöker att samla inspiration till att få en riktig ordning på att verkligen sätta mig ner och ge mig själv den tiden men att blogga , jag jobbar på det hårt i tanken då det är ett sätt för mig att koppla av.
jag vore oerhört tacksam om jag ser att ni läst eller märker att någon form av intresse finns att jag skriver, behöver en liten kick för att komma igång igen ....
vare sig jag ser någon eller ej så fortsätter jag naturligtvis att skriva men det tar säkert längre tid att samla inspiration på egen hand..
Tack för att ni finns <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar