Lär känna mig lite.....

Godnatt alla nära kära vänner och bloggläsare <3

Nu har jag efter en lång dag kommit i säng. Just nu är jag vrålpigg och skulle kunna fortsätta att städa vilket jag har gjort halva dagen idag igen. Jag har visserligen åter igen att ta hand om på nedre våningen igen då fler har lämnat sand, sågspån och grus efter sig...och så hundhår igen förstås. Köket såg ut som ett slagfält med disk så det har jag åter tagit hand om.

Jag gick en trappa upp och tog hand om balkongen, tvättade av allt och klippte ner mina skruttiga blommor i lådorna som jag har misskött under tiden som jag lagt energi i nästan överdrift på mina hundar.

Jag drog mig sedan inåt och tog hand om syrummet som är på hallen innanför balkongen som nu är riktigt fräscht. Jag gick vidare in i sovrummet och städade upp allt som fanns, bäddade sängarna, sorterade tvätt och gick ner med den, dammade, plockade in tvätt i skåpen som jag hade tagit upp och vikt, städade upp på sminkbordet och plockade undan.

Jag fortsatte med att hämta alla blommor på hela övervåningen och ställde ut dem på balkongen och vattnade och så även lådorna som hängde där.

Slutligen så dammsög jag den biten som jag hunnit att städat. Längre än så hann jag inte så jag ville ha tid till lite annat och Patrik skulle gå och lägga sig. Han ska åka till IL imorgon så då blir det en tidig morgon. 

Jag satt en stund ute på balkongen förut innan jag gick in i duschen för att skrubba av mig innan jag kröp ner i sängen. Det var så himla rogivande, satt en lång stund och bara lyssnade till syrsornas vackra spel och hade mjölkanläggningens surrande ljud i bakgrunden vilket inte är lika vackert men det hör liksom till här. Nattfjärilarna for runt lamporna på väggen och en svalkande bris smekte kroppen och fyllde mig med välbehag....Allt kändes bara så underbart, jag trivdes verkligen som fisken i vattnet. Alla doggisarna var redan nattade så jag hade en stund för mig själv vilket jag sällan har då det alltid är någon med mig. 

Jag måste säga att jag önskar att jag kom igång lite tidigare men kroppen vill verkligen inte och tröttheten har hejdat min framfart under tidigare delen av dygnet. Hur som så är jag nöjd ändå, jag lever och kan vara människa igen som faktiskt inte alla kan. Jag hade en period då jag fick en tankeställare på vad som är viktigt i livet och konstaterade att de orden som man ofta hör om att inte livet går i repris borde tas på allvar...

många gånger så har jag ganska djupa tankar och jag gör sällan saker utan att ha en en anledning, ett behov eller en längtan. Oftast finns även en förklaring till varför jag gör olika saker...en tanke bakom det mesta. 

Självklart får jag mina ryck och ger mig in i saker som jag inte har en aning om vilket kanske är tur men när jag gör något så är det inte på min karta att jag ska misslyckas så troligtvis är det därför jag känner en press inför att göra ett mh på Alice. Det är en sak jag inte kan kontrollera, jag är lite av ett kontroll freak, kraven jag ställer på mig själv är många gånger omänskligt höga men än så länge har jag inte många misslyckanden men jag har otroligt många motgångar som jag fått ta mig igenom, onödigt många skulle jag kunna påstå. 

Vet inte varför jag aldrig ger upp, men visst får man en rejäl snyting ibland men det funkar inte att sätta sig ner med armarna i kors och ge upp! Det funkar heller inte att bara gnälla eller tro att någon snäll fe ska lösa problemen åt en utan det är bara efter ett nederlag att resa sig, sätta galgen i ryggen, och kämpa för det man vill och tror på....och vet ni vad?

Alla kan bara man ger sig fan på det och tror på sig själv. Det spelar oftast ingen roll vad det är. Själv är jag sådan som får göra det mesta själv, jag söker efter info på nätet, tar reda på det som faller i intresse och behöver jag lära mig något så googlar jag och samlar info för att sedan omvandla information till kunskap. Jag är inte rädd för att tala om att jag saknar kunskap men när jag påtar mig saker så vill jag ha bra resultat vilket enkelt kallas att jag kan få prestationsångest. 

Många kan tycka att det är skadligt för hälsan men jag får oftast en kick av det och jag kör järnet så länge det går, ibland som om min sista dag var kommer, detta gör jag ofta med allt jag gör....när jag gör det. .alla är vi olika. Nu på senare tid har jag fått komma till insikt att jag måste sänka kraven på vad jag klarar av rent fysiskt men kraven jag har på mig mentalt är fortfarande lika. 

Jag är en människa som mår bra av stress, mycket att göra, svåra uppgifter osv men det har även hänt för inte så länge sedan att jag påtog mig lite häftigt mycket samtidigt som situationen i hemet inte var på topp utan ganska utsatt....då var jag nära att falla rejält kan jag erkänna...

inget vidare att erkänna men det är sant, alla är vi mänskliga och gränserna kan vara närmare än vad man tror ibland. Det som är viktigast just då är att stanna upp och tänka hur man faktiskt är själv...vad man gör, hur man gör det, kan jag lätta på trycket på något vis? Hur går man vidare....

När jag gick ner mig så visste jag precis vad jag behövde och hur jag skulle ta mig tillbaka efter en rejäl smäll som en del kallar utbrändhet, en del säger gå i väggen och en del kallar det psykiskt utmattad. Min svåraste del just då var att få folk att förstå, trots att jag var öppen och berättade rakt ut hur jag mådde och vad jag behövde. Man tog inte mina ord på allvar. jag tror det hade med att göra att jag alltid "klarar allt"....

Visst så har det nästan varit med de saker som jag påtagit mig men det är respektlöst att inte lyssna. Det fyller på den negativa sidan av hälsotillståndet trots att man bara vill finnas där...

Men om jag säger att jag behöver vara ensam så behöver jag det verkligen, no hard feelings...it´s a fact...thats it!

Jag återkommer till mig själv bara jag kan andas igen som nu.

Jag skulle ha släppt detta inlägg igår men som vanligt so somnade jag ed datorn på magen, så Patrik väckte mig ännu en gång och sa åt mig att lägga den åt sidan.

Vad jag ville säga med detta inlägg är nog att jag är tillbaka kanske inte i kroppen helt men i huvudet. Visst minnet sviker fortfarande och när det blir stojigt så tappar ja koncentrationsförmågan och om det är osämja så blir jag nervös och orkar inte vara i tumultet men annars så.

Jag är som ni ser fortfarande lite bräcklig men jag kan hantera min situation och jag är inte dummare än att jag säger till om det är något.

Så jag säger som Arnold I´ll be back ;)

Återkommer så fort jag kan se om jag hinner innan jag ska iväg idag, har ett halv inlägg klart som jag tror att fler väntar på.

Ha en underbar dag och så syns vi snart igen...puss