Efter nu 20 år tillsammans i medgång och motgång så beställde jag resan till Mallis för att återfinna gnistan som faktiskt slocknat till stor del. Jag säger inte att man slutat älska varandra utan något helt annat, man har hamnat i någon form utav tråkig invand vana där man inte lyssnar på varandra, där man inte visar de små blickar, ger de små beröringarna längre utan man kritiserar hellre än berömmer..
Resan var vad vi behövde och nu ber jag en stilla bön för att det kommer fortsätta som det är och att man nu tänker ett par gånger innan man kasar ur sig onödiga kommentarer som kanske sårar mer än gör nytta. Ibland är verkligen tiga guld. Jag försöker även hålla en lugn och harmonisk nivå på allt och alla hemma och hoppas att jag har ihärdighet nog att orka då vi alla är extremt intensiva individer med starka känslor och höga krav.
Vi hade i alla fall en riktigt fin resa tillsammans och det ska jag påminna om ifall det drar sig mot den riktningen som vi inte vill ha i slutänden ...
Vi var bara 18 och 19 år när vi träffades, idag är vi 38 och 39 år
Tiden bara rusar iväg och detta innebär att vi delat mer än halv våra liv tillsammans. Vad skulle vi vara utan varandra? Det är dax att skärpa till sig och verkligen visa hur mycket det betyder. Jag tror att innerst inne är vi varandras allt (nu pratar jag dock inte om barn eftersom det är en helt annan typ av kärlek)
Jag försöker piffa till tillvaron lite allt ibland men på senare tid så har jag tröttnat och det är då det börjar bli dax att verkligen ge sig själv en tankeställare. Det gå faktiskt att göra något åt det så länge man är två som hjälps åt!
Jag bad gubben att se till att vi skulle komma ner till stranden under dagen då vi firade 5 årsdagen som gifta. Jag har lite dåligt minne och jag ville verkligen inte missa detta. När vi kom ner så stod det en del folk lite här och där och beskådade oss. Jag klev fram så långt jag kunde, gav Patrik kameran för att fota och när jag skrivit klart så drog vattnet över min skrift och den försvann åter igen spårlöst!
Detta hände x antal gånger och folket runt om hade riktigt roligt åt oss och så även vi. Det blev många glada skratt vilket vi behövde och tempot på att lyckas med detta ökade ihop med beslutsamheten att det SKA gå! Jag kunde ju liksom inte gå därifrån innan jag var klar då alla tittade på vad jag höll på med! hahaha...
Efter mycket möda och stora besörjelser, glada skratt, roade beskådare och ett foto rikare med samma betydelse som det står i våra förlovningsringar.
i min står det.....Patrik 1999-05-29 , För Evigt
16 år senare säger vi samma sak, nu är det åter upp till bevis ;)
Inget i livet är en dans på rosor, det gäller att hitta lösningar att hantera olika situationer och bearbeta intryck, saker, upplevelser, kärlek, intressen , svek och vad det än kan vara. Vi är bara människor och alla felar någon gång då och då, kruxet är att hitta vägen tillbaka och få den nya vägen att hålla...
Även om kärleken finns så är det inte alltid så lätt ändå,....men det är absolut inte omöjligt!
puss <3<3<3<3<3<3<3<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar