Godmorgon alla nära kära vänner och bloggläsare <3
Nu har jag åtminstone kommit ifatt en aning så jag ska försöka kleta ner min förra vecka som var en ganska jobbig sådan för den mentala delen. Alice var på dagen enligt beräkning av dagar, men hon är lite skum i sitt löp och man kan inte riktigt ta på hennes beteende även om man vet vilka dagar hon är på...Winston bryr sig inte om henne, men jag lade inte så mycket tyngd på det då jag var occuperad med andra tankar men jag har räknat dagarna febrilt...
Mycket som rör sig i huvudet hela tiden och jag har svårt att koppla av, känns som om jag ligger på gränsen till att brista både nu och då men andra skulle nog inte ha en aning om jag inte öppnade munnen....
Nu är det Måndag den 4:e april och jag ska ha ett möte med ITA och AF kl 15.15.
Hade tänkt att jag eventuellt skulle ta hand om kontoret igen men jag kom aldrig dit, jag fann ingen ro alls till att kunna sätta mig.
Jag yrade mest omkring hela förmiddagen och försökte komma igång i den där satans ryggen som bara ska spöka i ett. Som vanligt så plockade ja undan en del. David ringde gällande vårt Mh på söndag så vi snackade lite och han planerade en del över att han skulle komma hit på lördgen. Han berättade att även Whoopie hade löpt och blir klar på gränsen och jag blev lite stressad och kände INTE EN TILL! Jag var redan stressad över att Alice låg så vansinnigt nära i tiden för löp eftersom hon kommer att precis vara på gränsen till klar då det ska äga rum på Söndag.
Jag fick börja tänka om i sorteringen kring hur vi skulle göra i ordningen till att gå ut eftersom det kan påverka de andra hundarna om det luktar löp.
Detta är mer påfrestande för mig än vad jag kan förklara, det är ett viktigt test för alla med vår ras och mycket framtid kan hänga på att de kommer igenom detta, så ansvaret är stort och jag vill att alla ska kunna känna att det verkligen funkar för dem och att det är som det ska....
Jag pratade med Ullis och jag ska ha hit Freja under kvällen då de behöver ha hundvakt under hela tisdagen då de ska fara till Stockholm på ett besök på sjukhuset där.
Jag skickade även in min aktivitetsrapport till arbetsförmedlingen som jag måste göra och begav mig vidare till Norrköping. Självklart fastnade jag i trafiken på E22 där de håller på att byta asfaltsbeläggning och det resulterade med något sen ankomst till mötet men det löste sig bra.
Vi hade mitt möte och åter igen fick ja fler tankeställare än vad jag kan klara av att ta...
Man ifrågasätter gång på gång hur jag vill leva mitt liv och vilka saker jag verkligen vill göra med tanke på att jag inte orkar hur mycket som helst. Man föreslår att jag kanske borde lämna över de saker som bildar invärstes stress såsom kontoret och allt som har med gubbens företag att göra. Men jag är ju sådan att jag gör det för att slippa betala för att någon annan gör det...såklart!
Jag ställdes mer eller mindre mot väggen där jag fick order om att jag FÅR INTE göra saker som får mig att bli sämre såsom att bära och böja osv, detta är av välmening från deras sida och jag måste ta mig en funderare hur jag vill fortsätta leva annars kommer ingen kunna hjälpa mig...
Det som känns så konstigt är att de tänker verkligen på mitt välmående och ber mig att ta det lugnt så jag ska må bra. Det känns verkligen jätte skumt. Vilt främmande människor ser till mina behov, de bryr sig verkligen hur jag mår, de analyserar hur jag ska kunna må bättre och återhämta mig. De frågar hur jag verkligen mår och vad de kan hjälpa till med....borde inte dessa ord komma från de som är nära och älskar en?? Borde det inte komma från nära kära runtomkring?
Som sagt det känns verkligen konstigt att okända människor tänker på mitt välbefinnande och verkligen vill hjälpa till med sådant som jag aldrig någonsin tänkt på...
Mig själv....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar