Till Försäkringskassan

Jag har nu om och om igen läst pappren som ni har skickat till mig angående tillfälligt beslut.

Jag har försök förstå dem om och om igen men jag kommer till samma resultat varje gång! Ni kan inte mena allvar hur behandlar ni människor egentligen???

Jag är ingen sak jag är en person som har rätt till mitt liv utan att ni ska behöva stjälpa mig mer än vad mitt tillstånd i kroppen lyckats med!

Ni har skickat mig papper daterat 24/10 vilka inte var framme hos mig då ni visste att jag skulle bege mig utomlands för att försöka kunna få vara något smärtfriare och dessutom få känna lite glädje för första gången på nästan 1 år!

Jag återkom den 7 november vilket ni också visste att jag skulle. Jag har inte på något vis försökt att dölja att jag tänkte åka iväg eftersom jag följer alla konstens regler gällande alla de krav jag ska uppfylla åt alla håll för att inte både vara dålig och även i ekonomisk kris.

Att jag kanske bedöms att inte få sjukpenning då jag är utomlands är en ska, men under tiden jag bedöms helt nedsatt av min arbetsförmåga från min läkare då jag är hemma är en helt annan. Jag fick via detta brev nu veta att det har gjorts ett vårdmöte om mig i september vilket jag inte har vetat om, får man göra så?? Har inte jag rätt att veta när man pratar om mig och bedömer mig som person ? Jag anser detta kränkande. Det står också att jag fått del av dessa journaler vilket är en ren lögn, jag har inte fått ett enda papper! Min läkare har inte heller sagt att det har varit något vårdmöte angående mig. Jag har pratat med min läkare sedan i april och väntat på att jag ska bli kallad på möte med läkare, arbetsförmedlingen, försäkringskassan, ev en psykolog och en sjukgymnast….men jag får aldrig någon tid!!

Jag har frågat min läkare ett flertal tillfällen vad som händer om 1 års sjukskrivning passerar, alltså ekonomiskt, men jag har inte behövt vara orolig säger han för försäkringskassan får ta ansvar för att mötet blir av och när de har tid för det är dem vi väntar på. Vid mitt senaste besök den  23/10 14 sa han senast att ett möte skulle hållas och jag meddelas när, men får inte närvara!!! Vad fan är det för något? Har jag inte rätt att få föra min talan eller få veta vad som sägs om mig utan jag ska behandlas som en omyndighetsförklarad person bara för att jag lider av smärta? Varför har ingen skickat mig vidare för ytterliggare utredning? Vem bär det ansvaret? Jag vill veta varför jag har sådan smärta!!!

Jag har ensam kämpat som en idiot för att få tillbaka mitt liv, detta har skett under press att jag måste bli bra fort för jag har så ”litet” diskbråck att det känns som om jag inte har rätt att ha ont!! Det är sjukt!

Jag läste även i pappren ni skickade till mig där ni skriver att min läkare bedömer mig ha full arbetsförmåga!!!! Vad är det för skitsnack! Jag har läkarintyg från honom där han har skrivit att han bedömer mig helt nedsatt. Det har varit så hela tiden då jag varit sjukskriven….och intyget sträcker sig fram till och med den 30/11 14.

Jag vet faktiskt inte vad ni håller på med, jag överklagar definitivt ert sk, interimistiska beslut och kommer att gå vidare med detta för man kan inte behandla människor så här!

Kan ni tala om vad som gör att ni bedömer mig inte ha rätt till ersättning…jag kan väl inte rå för att jag är så här, jag kämpar verkligen varje dag.

Jag ska berätta för er hur det är från min synvinkel och hur jag mår och känner mig. Just nu har jag dessutom blivit kränkt som människa för det vis ni behandlat mig. På det sätt som ni har agerat så har ni dömt mig till ett fördärv även i den ekonomiska delen …inte nog med att jag är förstörd fysiskt och vi ska inte prata om hur detta faktiskt påverka psykiskt trots att jag är en stark individ!

Så här är det….

Jag är en kvinna på 38 år, jag är en livsglad människa som älskar livet, djur, natur, människor ja allt som kan göra varje dag till en glädjefylld sådan. Jag är hjälpsam om jag kan, det spelar ingen roll om jag känner personen eller ej, kan jag hjälpa så gör jag utan att blinka eller kräva något i gengäld. Sådan är jag. Jag har klarat mig själv genom hela livet, kämpat med det mesta, inte utnyttjat varken socialbidrag eller bostadsbidrag trots att jag haft rätt till det efter att min yngsta dotter föddes som nu är snart 18 år. Anledningen till detta är att jag ansett att andra behöver hjälpen bättre, jag klarar mig. Jag är en stark människa som anser att alla är lika mycket värda oavsett position i samhället och därav blir jag vansinnig nu så klart. Har du själv som läser detta blivit drabbad på det här viset?

Från förra året sökte jag hjälp. I ärlighetens namn så var det så att jag och min make och jag  hade planerat en resa en jätte lång tid i förväg. Jag har lidit av ont i ryggen, i länden i säkert 15 år då jag var sjukskriven för ryggen och handleder första gången, om inte mer men aldrig sökt för det. Jag har åkt till kiropraktorn någon gång då jag inte klarat av att stå mer än i 90 graders vinkel, när jag inte kommit in i bilen själv då jag fått benen inlyfta…då har jag åkt till Ivung i Söderköping.

Denna gång så var smärtan mycket intensiv och långvarig, jag var så pass dålig att jag kände att jag inte klarar av att sitta på ett plan men ville inte svika min man genom att avboka så jag sökte hjälp för ryggen då jag misstänkte att något kanske var fel. Jag behövde åtminstone värktabletter då inget hjälpte av panodil eller alvedon. 

Jag sökte läkare och det visade sig vara mycket värre än jag kunnat ana! På ett sätt var det skönt att faktiskt få en diagnos, en förklaring varför jag hade så ont.

Mitt tillstånd var då att jag var 38 år, kunde inte sköta min hygien själv, kom inte upp från liggandes utan behövde hjälp. Om ingen skulle vara hemma fick jag se till att någon hjälpte mig upp innan de försvann till skola och arbete.

Jag sov på soffan i månader för jag klarade inte av att vända mig utan behövde ryggstödet att ta tag i så jag förhoppningsvis kom runt. Jag har haft fruktansvärda migränattacker vilket kommer över mig flera dagar i veckan och gör fortfarande om jag inte tar medicin som häver det. Jag kräktes, kunde inte titta upp fick likvärdigt feberfrossa, spränghuvudvärk, blev sängliggandes i nästan ett dygn och jag har tidigare levt så och undrat varför jag har så mycket huvudvärk och inga vanliga verktabletter hjälpte. Mina händer somnade när jag höll dem neråt, eller när jag låg och sov, de svullnade så jag inte kunde hålla i saker, jag kunde inte knyta mina händer alls, jag blev värmekänslig i händerna och handlederna bar inte alls, jag hade ingen som helst styrsel längre.

Nacken och ryggen uppe vid skulderbladen har ofta värkt jag får nackspärr, kallar jag det för, det gör vansinnigt ont även om jag inget gör, jag kan få vrål ont av att gå på ett betonggolv, och då oftast på vänster sida. 

Jag har haft kontakt med sjukgymnast men var för smärtpåverkad att man inget kunde göra, jag fick några el-behandlingar men det hjälpte inte utan man beslutade att jag skall komma tillbaka när jag är bättre och inte har lika stor smärta. Jag hade handledsskenor som jag fick av min arbetsterapeut som jag kontaktade. Dem hade jag dygnet runt i 3 veckor…inget hjälpte.

Man trodde då att det var armbågarna så jag fick även sådana skenor som jag hade om nätterna samtidigt som jag hade så förbannade ont att jag nästan skrek och grät rakt ut av smärtan i ryggen nacken och nu även händerna. Jag var livrädd för att bli förkyld eller få hosta då jag trodde att ryggen skulle gå av!

Ingen människa kan fatta hur ont jag hade. Inga värktabletter hjälpte heller utan det var ihållande hela tiden mer eller mindre.

Det var så förnedrande och psykiskt påfrestande att inte klara sig själv när man inte ens är 40 år när man  alltid klarat sig själv och alltid mycket mer än så!

Det visade sig efter ett tag att det heller inte var armbågarna det var fel på utan mitt röntgen svar hade nu kommit så man kunde förstå att det nog var ryggen. Jag fick förklarat för mig att jag har ett diskbråck högst upp i nacken som kanske kan förklara all migrän och smärtan ner i skulderblad och händer. Jag hade även ett diskbråck där vätska sipprat ut vid sista kotan vilket gör smärtan i ländryggen. Jag har även ganska kraftiga förslitnings skador på två ställen där i mellan ….så det är kanske inte så konstigt att jag har besvär.

I och med detta så tyckte arbetsterapeuten att hennes jobb med mig var slut för hon kunde inte hjälpa mig då problemet säkert inte kom därifrån som vi trodde så nu var pratet om karpaltunnel operation inte aktuell längre. Jag fick olika läkare nästan varje gång jag kom till vårdcentralen, fick dra samma historia varje gång.

Den gången vi åkte till Mexiko var då jag mått absolut bäst under hela tiden. Jag var medicin fri på 3 dagar, det var helt underbart. När jag kom hem så kände jag mig en ny människa, åkte ner till arbetsförmedlingen och anmälde mig som arbetssökande, raka vägen från Arlanda. Det tog 3 dagar till sedan gav kroppen upp igen. Detta var antagligen värmen som hjälp mig, för stundvis är det enda som hjälpt mot smärtan är då jag har suttit med ryggen mot brasan hemma. Jag kan inte säga hur mycket tigerbalsam jag gjort slut på förutom alla mediciner! Jag äter nu idag fortfarande tradil 400mg 2 ggr /dag mot muskel inflamation, paraflex 50mg 2 tbl/ kväll vilket är muskelavslappnande och så äter jag Gemadol 50mg 2 st/ 2ggr dagligen vilket är svårt smärtstillande preparat. Detta är depåtabletter och de gör verkan dygnet runt. Om jag glömt att ta dem på kvällen kommer jag knappt ur sängen och har en märkbar smärta som gör att jag vet att jag glömt dem. Många dagar kämpar jag med min smärta fast i det tysta, det hjälper inte att gnöla och vara otrevlig men ibland är det riktigt svårt. Jag äter även sumatriptan ca varannan dag i snitt för att inte få migränanfall…så om jag är fullt frisk kan man ju diskutera.

Jag drabbades hårt psykiskt under det första halvåret, jag har fått lära mig att leva ett helt annat liv mot jag är van vid, jag har inte burit något alls på över 1 års tid nu. Jag åker inte och handlar själv. Jag kunde inte gå ut med mina hundar på ca 8 månader och jag har 3 så tacka fan att jag har stor tomt, jag hade inget annat val än så.

Jag har kämpat som en tok, vägrat att låta detta ta mitt liv helt ifrån mig. Jag har lång tid kvar att leva.

Sedan i mars har jag gått ner mer än 10 kg, jag har försökt träna så mycket jag bara kan och orkar. Sjukgymnasten sa åt mig att det första jag måste göra är att hitta muskeln ryggkorsetten vilket jag har gjort, jag går nu åter igen hos min sjukgymnast och det går framåt men hon säger att det säkerligen kommer ta väldigt lång tid eftersom jag har haft smärta väldigt väldigt länge. Hon tycker att jag har skött mig bra och att jag följer vårt program.

Den hjälp jag fått via läkare är endast mediciner! Självklart är det bra för utan dem så är jag totalt körd!

Jag kan nu gå på toa, duscha och tvätta mig, köra bil igen men gör det ogärna då jag ofta är fruktansvärt trött och inte har koncentrationen på topp. Jag kan sitta ner och sitter bra …vet inte varför det står i läkarintyget att jag fortfarande har problem med det, visst ibland är det besvärligt men inte alls på samma sätt som förut. Jag klarar nu att gå i trappor som man ska, det är inte så ofta nu som jag får gå som småbarnen med ett ben i taget. Jag haltar fortfarande ibland men inte på samma sätt som förut.

Summan …ja jag har blivit bättre men herre gud jag har långt kvar!!!!  Jag kanske aldrig kommer att bli smärtfri utan får leva så här för operation är inte aktuellt i mitt fall säger man.

Nu till den andra biten…

Jag har under hela rehabiliteringen varit psykiskt stressad att inte försäkringskassan hör av sig för ett möte. Jag har trott att man skall träffa mig och fler parter där man diskuterar vilka åtgärder eller vilken planering framledes som är aktuell. Detta har naturligt vis stört koncentrationen för maximalt engagemang eftersom man blir helt utmattad även i huvudet av att vara oroligt nu och då.

Jag har varit bedömd helt nedsatt i arbetsförmåga men nu helt plötsligt så säger man att min läkare har sagt att jag har full arbetsförmåga och kan återgå till arbete men samtidigt så sjukskriver han mig med helt nedsatt! Hur går det till?

Jag har heller inte fått veta om något möte eller tagit del av några journaler som det sägs.

Min sjukgymnast har jag bett vara med på mötet men det ska helt plötsligt inte bli av och jag får inte närvara! Om jag nu skulle vara helt arbetsför så skulle jag på min första dag som icke sjukskriven …vilket jag faktiskt är …gå till arbetsförmedlingen för att skriva in mig som fullt arbetssökande igen, men den dagen påstår försäkringskassan redan har passerat vilket jag är helt ovetande om. Detta innebär att om jag hade varit fullt arbetsför och inte kontaktat dem så ryker även min a-kassa då jag måste gå dit första dagen jag är utan sjukskrivning. Ingenting hänger ihop liksom!

Låt säga att jag ska stå som arbetssökande…ska jag ljuga i mitt sökande efter arbete? Jag måste ju berätta vem jag är! Hela mitt liv är ju nu annorlunda!

Jag kräver att ni tar ert förnuft till fånga, tycker ni att detta låter som om jag är en person som kan klara arbetslivet obehindrat? Vissa dagar kan jag inte göra mycket alls, vissa dagar går det ganska bra. Jag har ingen dag jag är smärt fri..det har varit en enda dag sedan jag var hos doktorn första gången…procenten är då ganska låg. Jag blir kanontrött helt apropå och måste lägga mig vart som helst nästan. Jag äter fullt med smärtstillande, kör ogärna bil, kan inget bära, behöver mycket hjälp att lyfta saker, plocka ur diskmaskinen…visst nu går det men inte obehindrat. Jag kan inte varken stå eller gå på vissa underlag utan besvär, jag har mindre ont av värme än kylan.

Som tur är så har jag otroligt många vänner som har hjälpt mig i nöd och för att vara gulliga, tack gode gud gör dem.

Hoppas ni nu fått en bättre inblick över hela min situation, om ni inte redan hade koll vilket verkar obefintligt. Jag har sökt på nätet och kommer nu att kontakta högra instanser för att få rätsida i detta, då jag anser att jag blivit helt felbedömd. Ingen hellre än jag skulle ge allt för att få min hälsa tillbaka  och leva mitt vanliga liv med samma goda fysiska kontakt med min familj men detta funkar inte heller. Min situation har skapat distans till familjen . En del har jag lyckats få tillbaka men vet inte om jag någonsin kommer tillbaka som tidigare…

Förväntar mig att ni kontaktar mig snarast efter ni läst vad jag hade att säga, mvh Carola

Tillägg…

Har idag måndag den 17 november 2014 ringt till Peter Ahlström och har nu en överenskommelse att man väntar på fortsatt beslut under veckan och all info från mig. Jag har nu ringt vårdcentralen igen och kommer att kräva ett möte med min läkare.

Om jag nu efter samtal har fattat rätt så menar Försäkringskassan att mitt tillfälliga beslut är grundat på vad min läkare sagt och nu ska här utredas vad som är fel då alla parter skyller på varandra och jag får lida för det.

Jag kommer att dra detta ärende till sin spets då jag anser att man kränkt mig som person genom att prata bakom min rygg om sådant man inte har delgett mig, jag har inte heller fått ta del av den journal som tydligen finns om mig och mitt tillstånd!!!

Den skall nu skickas till mig från Peter Ahlström, så jag inväntar den snarast.