Blommande Maskrosbarn: En bit av en resa i mitt liv...

Godmorgon alla nära kära vänner och bloggläsare <3

Nu tänkte jag berätta något helt annat som jag nog inte hade tänkt men de flesta vet som antingen känner mig eller som följer mig i bloggen. Många av er vet att jag har haft ett riktigt tufft år eller snart ett och ett halvt är väl mer rätt.

Jag har ganska stora problem med min rygg vilket inte har varit enkelt men inte dödligt :P

Jag har varit i otroligt dålig kondition med mig själv och klarade inte ens att duscha och sköta mig själv för ca ett år sedan. Allt startade i november 2013 då min rygg helt plötsligt sa ifrån med alla medel. I många år har jag haft ont i ryggen men har inte lyssnat utan jag har bara kört vidare och tyckt att jag gnäller säkert bara. Folk som har ont måste ha det för jävligt eftersom jag känner så ibland. Det började med att vi hade beställt en resa till Mexico och inväntade den med glädje. Vi brukar ta en resa lite ibland då vi inte haft tid för varandra för att komma tillbaka och tända gnistan på nytt. Vi har kämpat hårt tillsammans genom mycket i livet.

Vi, jag och min man träffades när vi var 18 och 19 år och har hängt ihop sedan dess. Vi fick barn tillsammans ganska tidigt i vårt förhållande vilket inte alls var planerat, men välkommet. Jag hade en dotter sedan tidigare som knappt var 4 år när vi träffades. Vi träffades den 29/5-95 och jag berättade att jag var gravid den 7/1-97 kommer jag ihåg. Jag minns att jag stod och strök kläder i vardagsrummet på Strömsväg där jag och tösen då bodde i Söderköping. Patrik blev skit skraj och sa att jag visste vad jag skulle få göra! Jag skulle få gå hem till mamma och pappa och berätta att de skulle bli farmor och farfar och få sitt första barnbarn. Patrik drog en lång ramsa om hur pappa skulle reagera och han sa då så här....

Ja du förstår att farsan kommer att ta picken och hugga av den , mala ner den i köttkvarnen för att sedan dricka upp den i morgonkaffet!!! och morsan säger att jag inte är torr bakom öronen än! Hahaha, han var inte så kartig då...

Sagt och gjort så gick jag hem, ensam till mamma och pappa och bad dem sätta sig ner innan jag berättade nyheten. Reaktionen var inte så värst mer än att jaha, och så kom det ett stort smile hos mamma. Pappa sa inget så honom var lite svårt att få kläm på just då.

Hur som helst så var allt jättebra och mamma och pappa har varit världens bästa farmor och farfar åt båda barnen och det tackar jag innerligt för <3 Ingen gjorde någonsin någon skillnad på flickorna utan man hade 2 barnbarn som var lika mycket värda.

När jag berättade om graviditeten så hade min farfar ganska nyligen gått bort. Johanna föddes sedan den 14:e september 97 på den stora tösens 6 årsdag...

Märkligt men så är det.

Vi förlovade oss på årsdagen den 29/5- 99 efter 4 år, jag friade på 14 årsdagen på ett hotell i Linköping och gifte oss sedan den 29/5 2010 på vår 15 årsdag. Det är ju dumt och ha för bråttom ;)

Vi har alltså i år kompat i 20 år. Alltså halva mitt och hans liv! Mycket med och mycket motgångar har vi haft i alla år. Vi har varit upptagna med allt möjlig, vilket vi också fortfarande nästan alltid är... så därav våra resor. Vi har varit på Gran Canaria 2 ggr, Fuerteventura, Kreta, Gambia, Brasilien, Thailand, Mexiko, Dominikanska Republiken och Marocko.

Ja några platser har man sett och kanske kommer jag se fler vilket jag hoppas på...

Hur som så var det denna gång dax att åka till Mexiko :). Jag hade vansinnigt ont och kände att jag inte skulle kunna klara resan som det då var, men jag hade inte samvete att säga det. Vi behövde verkligen den resan och vi hade tillsammans sett fram emot den länge. Jag mer eller mindre smög iväg till vårdcentralen i hopp om att kunna få några värktabletter så jag skulle klara resan på planet.

Nu var det inte så enkelt som jag trodde, det blev undersökningar och utredningar över vad det var för fel på mig. Jag fick visserligen smärtstillande i olika former men inget hjälpte till en början. Till slut fick jag något som heter Gemadol vilket är samma sak som Tradolan som många vet vad det är.

Jag har nu i snart ett och ett halvt år käkat 200 mg / dygn av dessa och självklart varit rädd för att bli beroende av dem.

Hur som så visade det sig att jag hade 2 diskbråck ett i nedersta kotan och högst upp i nacken. Där emellan har jag början till två till då jag har kraftiga förslitnings skador på två ställen.

Kanske inte så konstigt att jag hade ont .....

Min väg tillbaka till mitt liv som det aldrig någonsin kommer att bli som det varit har varit en resa. Det har varit fruktansvärt tufft och man har fått lära sig att leva på helt andra villkor vilket har varit enormt svårt att acceptera.

Jag har kämpat på duktigt och den bit jag nu kommit tillbaka har jag endast mig själv att tacka för och även sjukgymnasten som lärde mig vart jag hade ryggkorsetten för att kunna träna. Jag har försökt att göra allt i min makt från dag till dag mellan smärtor och migrän. Jag måste säga att jag aldrig någonsin trott att jag skulle komma så här långt men det har jag. Jag kämpar vidare, men försöker även att leva mer än förut. En del andra saker har helt plötsligt blivit mer eller mindre viktiga för mig. Livet bara passerar utan att man hinner med att verkligen leva det. Även i mitt dilemma har jag fokuserat mer på glädje och njutning av olika slag vilket har hjälpt mig massor.

Jag har i all envishet även gett mig fan på att jag ska kunna röra mig bättre och bli starkare för min egen del vilket jag också har. Jag vet knappt hur men jag har i all denna förtvivlan lyckats gått ner mina 12 kg som många redan vet. Det man inte vet är hur stor skillnad är det för ögat? Folk ser ju att jag har blivit mindre så därför ska jag avslöja hur mina kilon visar sig på mig.

Jag har förr aldrig varit med på fotografier knappt då jag hatat att visa mig, jag har bara vantrivts när jag sett mig själv, vilket jag inte gör längre. Denna sommar kanske jag skulle kunna gå i bikini utan att behöva skämmas för hur jag ser ut.

Avslutar denna gång med dessa bilder och visst har jag mer att jobba med men jag mår inte dåligt längre. Att kämpa lönar sig i längden om man kämpar för rätt saker...