Tar nu fram min kalender som jag får lov att skriva vid sidan om eftersom mitt liv helt plötsligt har fått en helomvändning från att vara hemma och inte kunnat göra ett enda dugg till att verkligen börja leva igen på alla möjliga plan vilket inte kan beskrivas i ord vad det gör för självkänslan. Jag hade ingen aning om hur mycket jag hade att vara tacksam över...inte på samma vis i alla fall. Jag har nog alltid visserligen varit tacksam mot andra men extremt sparsam mot mig själv, jag har kritiserat mig själv i alla tider, överbevisat att jag duger som jag är, en det är nog mest för mig själv...vad jag menar kan jag berätta mer om vid annat tillfälle men det finns många exempel på det.
Jag har nu sista veckan levt ett liv som jag hade glömt hur det kändes. Jag har stegvis tagit tillbaka mitt liv från att för ett och ett halvt år sedan inte kunnat gå, sköta min hygien själv, inte kunnat känna att man var värd ett endaste dugg mer än en börda för allmänheten och då inte minst de närmsta i familjen...
Det har varit psykiskt påfrestande att från ena dagen lyfta takstolar och klara vad än det må vara till att inte klara att komma upp ur soffan själv eftersom jag inte ens kunde ligga i min säng eftersom jag behövde ryggstödet att dra mig runt med då jag inte klarade av att ligga i samma position längre. Jag klarade inte av att lyfta mina ben själv,
Som de flesta redan vet så har jag några diskbråck, och början till 2 till vilket är stora förslitningsskador idag. Jag var på bristningsgränsen till att gå ihjäl kände jag. Jag kom så småningom till en fas där jag fick bestämma mig för att vara som jag var eller ge allt för att kunna leva humant igen...
Efter många tårar och galet med smärta, förnedrande känsla över vem jag var och en rejäl tankeställare på detta var valet enkelt...om inte sexuella övergrepp, anmälan om misshandel, förlorade nära, barnafödande vid 15 års ålder, kränkande tillvaro och allt vad det nu finns i ryggsäcken så skulle banne mig inte heller detta knäcka mig! Jag hade innan kollapsen min dröm i sikte och vandrade mot den....ingen tar det ifrån mig...INGEN!
Upp och kämpa så är det....det är bara patetiskt att tro att inget hjälper eller att bara gnöla över hur jävligt det är...jag gjorde mitt val...
Som sagt denna vecka som nu varit är en vardags vecka om man kan vill och törs och det är mitt motto..
JAG KAN VILL OCH TÖRS!!!....
Nu drar vi igång veckans sysselsättning som varit ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar