God middag alla nära kära vänner och bloggläsare <3
Eftersom mitt möte blev inställt och jag fick tid över så ska jag försöka ta tillvara på tiden på ett bra sätt. Jag är idag ensam hemma och har inte längre tänkt åka någonstans så nu ska jag försöka att berätta en resa i mitt liv som jag på ett vis vill göra ett avslut på.
Jag vill delge alla hur jag haft ett par år av mitt liv i fruktan, medkänsla, dåligt samvete, samt styrka och lärdom varje dag i vardagen från allt annat med husbygge, tragedier och även en enorm vilja.
Jag har tänkt att berätta om mitt liv med Coco.
Coco är fortfarande kvar med mig i tankar och själ även om hon inte längre finns som en närvarande individ längre på det sätt man hade hoppats. Men innan jag kommer dit finns en hel del annat man bör veta och förstå under resans gång.
Det hela började på hösten 2011. Under vintern 2010 så körde vi snö i Linköping, det var ett år med massor av snö. Vi handskottade ca 30 adresser med skola och dagisar inom den kommunen. Vi hade knappt en enda natt som vi inte skottade. Eftersom vi hade jouren där vilket var ca 7 mil från det hus vi då ägde och bodde i, i Gusum så var det ju ganska långt att åka varje gång. Jag hade fått ett hus på min farmors gård som var mer eller mindre rivningsprojekt av min farbror i gåva (även om gåvan kostat enormt vilket aldrig framkommit direkt....men det låter ju bra) så beslutade jag och min man att vi skulle flytta till huset som var 2 mil enkel närmare arbetsplatsen. Vi hade pratat med barnen om flytt och den lilla tösen var orolig inför skolan medans den stora absolut inte ville flytta eftersom hon hade sin pojkvän i Gusum. Makens ena syster hade en separation färsk och motvilligt var tvungen att bo tillsammans med vederbörande oavsett hur det var.
Vi fattade ett beslut att lämna vårt hus till systern så hon fick en human tillvaro men fick då ha våra barn boende kvar hos sig i veckorna då de gick i skolan och vårt andra hus inte var lämpligt för barn att leva i innan vi hunnit att göra i ordning en aning. Vi skulle då själva komma lite närmare platsen då vi jobbade och alla skulle vara nöjda och få mer ork.
Sagt och gjort, så blev det..vi flyttade till skrutthuset, kastade ut alla element med direktverkande el och eldade i en gammal köksspis för att få lite värme. Huset var dåligt isolerat och och det blåste korsdrag genom hela huset. Självklart var det väl utsatt för möss och annan ohyra då inget varit omhändertaget då farmor tidigare bott där och inget kunnat göra på många år. Hon var världens underbaraste farmor med stort hjärta och sittande i rullstol.
Vi bodde på en luftmadrass i vardagsrummet med ca 9 grader om natten när vi kom hem efter snöskottningen vi utfört varje natt en lång period. Veden vi hade var färsk. dvs blöt tung och svåreldad och värmde dåligt. Köksspiseln var sprucken invändigt och gav inte mycket värme så hade fläktar åt alla håll för värmespridning.
Jag hade på den tiden 2 cockerspaniel och en extra hund som var hos mig varannan vecka...Douglas. Han var en golden som min mosters karl hade men jobbade i Norge varannan vecka så då bodde han hos mig.
Jag hade med mig hundarna i bilen om nätterna när jag körde snö även om det var jobbigt att ha extra hund just när det var så där. Douglas var hos mig för att min moster tyckte att hsn var extremt jobbig och mer eller mindre krävde att hunden skulle säljas...vilket anslout inte husse ville.
Man var helt slutkörd och till slut så gjorde det så ont att Douglas åkte hem hela tiden. Jag saknade stor hund efter att jag fick ta bort en tidigare, dvs Zeke och saknaden var jättestor. Zeke var en papperslös Rottweiler som jag haft så länge han kunde vara med oss.
Till slut fick jag nog, jag gav upp snön i januari och orkade inte mer. Det var en kritisk period mellan mig och gubben då man var så slut och aldrig fick någon glädje. Smärtan efter farmor och Zeke var påtaglig. Till slut sa jag att jag orkar inte mer, jag måste ha ro, så jag tackade för mig och sa jag skiter i snön och åker och köper mig en ny rottweiler och återfår gnistan i mitt liv.
Ja så fick det bli så jag letade och letade och hittade en liten "ful" bild på en rottis på blocket i Karlskoga. Det var en 14 veckors tik. Jag hade sparat pengar länge och 5000 kr fick jag ut på försäkringen för Zekes tragiska slut så jag var hälften där redan. Jag hade lovat mig själv att aldrig någonsin köpa en papperslös hund igen. Nu var läget lite sådär för jag hade varit snäll och lånat ut på eget bevåg pengar till min bror. Han hade handlat på avbetalning via morsan och inte betalade efter ordning så hon var i uppror då hon inte hade ekonomi att betala åt honom. Jag orkade inte höra smutskastning där i mellan varje gång jag var i kontakt med någon av parterna så jag betalade räkningen på 6100 och lät min bror att göra an avbetalningsplan till mig istället. Han sa själv 800 i månaden vilket senare inte sköttes. Jag hade ingen brådska att ha pengarna förrän den dagen som jag skulle köpa en ny hund...och det var nu efter ca 18 månader
Mitt problem var att jag då inte själv hade pengarna då jag fick låna till det.
Jag bad in man att han fick skjutsa mig till destinationen där den lilla tiken fanns.
Vi åkte och åkte och väl framme på plats möttes vi av en bastant rottistik som verkade vara en bestämd men mysig tjej, det var valpens mamma som hette Coco. Jag blev invisad i ett annat rum där man hade valpen och gissa och jag trodde jag skulle dö när jag fick se henne!!!
Herregud! Där på bakbenen lutad över en grind stod en liten underbar gullig nallebjörn! Hon var så söt så söt och mitt hjärta smälte med ens. Jag frågade hur man hade lyckats att få så ful bild på henne på nätet men man hade ingen aning.
Jag var såld! Den lilla bebisen vid namn Demothi var min! Jag var bara tvungen att ta med henne hem inga diskussioner hade hjälpt.
Vi umgicks med lilla valpen och även Coco och vid ett tillfälle så visade Coco lite vakt mot Patrik när han återkom från toaletten, men ingen gjorde någon sak av det.
Efter affären var klar med papper och pengar, info och prylar så tog vi med valpen hem, jag hade nu berikat mitt liv med min lilla underbara Ebba <3
Vad hon skulle ge mig i livet visste jag inte då.....
fortsättning följer....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar