Efter den incident som precis hänt så var allt över, jag kände fortfarande tendensen och såg avsmaken mellan dem så jag åkte in till stan och köpte munkorgar för att de säkert skulle kunna vara tillsammans. Jag ville verkligen att de skulle kunna finna ro tillsammans...men förgäves :(
Jag hade inte hjärta att skicka hem Coco till sitt föregående hem trots allt, jag kände verkligen att det var ingen plats för henne att vara på. Glädjen att ha henne där fanns inte och det var så mycket saker som visades i hennes beteende som var av yttre påverkan ...alltså sådant som miljön runt omkring henne hade skapat.
Hon avskydde stora män, varselkläder, hon vaktade som tusan, gjorde utfall för att skrämma bort närgångna, hon gick i gång så det nästan blev överslag på pipleksaker och när vi skojbråkade hemma så försvarade hon mig om jag var med annars barn i första hand, kvinnor sedan osv. Hon visade aggression mot andra tikar, var livrädd om tassarna vid kloklippning, hon pratade på ett sätt som skrämde folk och hon var vass och extremt envis så man trodde man skulle gå åt.
Jag ska förklara min tanke i de olika beteenden...och visst kan jag ha fel men min känsla sa mig detta.
Det var verkligen inget fel i knoppen på Coco men den miljö som hon vistats i hade påverkat väldigt mycket till att bli helt galet.
1, stora män visade hon agg emot...strykrädd- i mitt huvud finns det en klar anledning tyvärr
2. varselkläder...något har helt klart hänt med varselkläder inblandat
3. Utfall mot mötande...antingen är det vakten, skyddet eller rent av inlärt kanske via fel form av triggande vid lek såsom påbörjan till liknande ipo eller den stilen...
4. Pipleksaker gick hon igång på, barnen i familjen lekte oerhört med henne och där kan jag tänka mig att aldrig någon form av felbeteene bromsades...
5. skojbråk...hon förstod aldrig detta utan tog den närmaste eller svagastes försvar utan att man bad. Hon gick i mellan och litade inte på att man kunde skydda sig själv.
6. Tik aggressionen tror jag ligger i genetiken och kan förklaras med könsdriften. Coco var inte som andra tikar som normalt löper var 5:e månad utan Coco löpte var 3-4 :e månad och hade verkligen en könsdrift av inte denna värld.
Trots allt så är vi där igen..hon är värld att få en chans att ändra sig. Vi byggde upp grindar och stängde huset åt två håll så halva huset var Cocos och andra halvan Ebbas, vi byggde en stor hundgård som delades av med hälften åt vardera. Lilla Winston han gick med vem som så det var inga problem. Coco och han verkligen älskade varandra. När vi gick på promenad så fick jag använda munkorg först på båda men med tiden bara Coco. Det gick att till slut ha en lös i taget utan att de brydde sig om varandra men munkorgen var med i förebyggande eftersom minsta lilla kunde få energin att vända mot varandra igen.
När vi hade besök så till en början så satte sig Coco och vaktade så alla satt stilla och bar sig illa åt när någon reste sig av dem hon inte kände. Hon vaktade till och med mot Patrik fast han kom hem varje dag efter jobbet. Vi höll samtidigt mitt i allt detta på med att bygga hus så energin var ganska skral ska jag erkänna. När det skulle komma folk och i första hand män så tog jag först ut Coco på hundgården och bjöd in henne sist i huset och då funkade det kanon utan några upptåg. Jag märkte att inget var fel i knoppen utan allt berodde i grund och botten på rädsla och osäkerhet.
Sedan kom nästa tanke...törs jag para henne eller inte...tänk om valparna blir likadana! men jag hade Ebba..hon var ju Cocos valp så tack vare det och att Ebba var som hon var så styrktes min känsla ännu mer och jag trodde verkligen på mig själv. Infon jag fått var att hon var världens bästa och goaste mamma...
Jag letade, googlade, samlade extremt mycket info, jag ville även göra rätt för mig. Det var så att om uppfödaren fick sin valp vilket hon helst ville ha så var kontraktet över och Coco var helt min utan fler bestämmelser. Varje gång jag ringde och pratade med uppfödaren så fick jag kött på benen hur jag upplevde Coco. Frågan var nu...jag med min oerfarenhet, Cocos styrka och valpar på det hur skulle det gå? Accepterar hon mig så pass att jag får ta dem och hjälpa till eller tänker hon ge mig däng...man visste ju inte..
Jag hittade en hane som var perfekt på papper för henne och jag beslutade till slut för att para efter många ventileringar fram och tillbaka och påtryckningar av familjen...men ansvaret var mitt och jag ville verkligen känna att jag gjorde rätt....
Tills denna tidpunkt hade det hänt mycket med Coco, hon respekterade män bättre, gick bra på promenader busade på rätt grunder, var helt enkelt en lycklig individ..det som fortfarande inte funkade var mellan henne och Ebba och det var från Cocos sida.
Massor med framsteg hade gjorts och tilliten till Coco hde växt enormt, hon var en kanontrevlig tjej, en riktig mysbjörn <3
Parningen gjordes med uppfödaren med i bilden för det var henne jag rådfrågade. Hela situationen var jättestressande där i Karlskoga och jag var jätte nervös efter hur Coco har betett sig i stressande situationer tidigare. När vi kom dit så såg jag en annan tik igen! Hon blev osäker, följde mig med blicken vart jag än gick och tittade bedjande på mig precis som om ...kan du inte vara här hos mig ..ta mig härifrån , jag vill åka hem! Hon skötte sig dock bra och jag fick beröm över hur hon visade sig och hur fin hon blivit i kroppen efter att ha varit i urdålig kondition när hon kom till oss.
Detta tog hela dagen och fler parningar gjordes och jag höll på att tappa hakan hur det går till när kunniga människor tar hand om situationer! för mig är det en vän ingen pengaautomat! Jag tyckte inte alls om detta utan höll med i Cocos misär....
Det blev ett par halvhjärtade parningsförsök och i mina ögon nästan våldtäkt från folkets sida så jag tänkte i mitt stilla sinne aldrig mer...
Så här vill inte jag att det ska gå till... till slut åkte vi hem, ingen var gladare än vår familj och inte minst Coco. Tiden gick men när jag inget märkt åkte jag på en röntgen med Coco för att verkligen se och det var som jag misstänkte, hon var tom. Det hade blivit sneskott.
Visst var det tråkigt men ändå väntat efter den behandlingen...stackars Coco. Jag fick där känslan om att det kanske inte var konstigt om hon blevit lite knepig för var sjutton var harmonin???
det fanns verkligen inte....
Efter ytterligare en tid som fick passera så bestämde jag mig för ett nytt försök, jag var spänd. Coco gillar inte män och den hanen tillåter inte husse i närheten vid parningen utan bara kvinnor. Vi hade ingen att be om hjälp utan då jag misstänkte att det var på dagen dax for vi till Örebro, det var i januari ute i en rastgård. helt naturligt. Där höll jag Coco stilla medans hanen gjorde sitt. Han var en tung pojke så jag fick hjälpa Coco och hålla upp rumpan en aning och sedan när de var klara hålla ett stadigt tag så de inte skadade varandra när de faktiskt satt fast i varandra.
Denna lugna sansade parning med endast mig som ett blåbär hjälpande på traven slutade med att dräktigheten var ett faktum och en ny resas början för mig....
fortsättning följer......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar