God kväll alla nära kära vänner och bloggläsare <3
Antar att detta blir ett inlägg som läses av många. Av någon anledning så är det många läsare så fort att det är negativa saker som jag skriver om eller när det är en del tragedier som upptar en hel del energi i livet...
Ska jag hjälpa bloggen på vägen nu då. Jag serverar här något som är extremt jobbigt...
Frågan är ...vem är jag och hur är jag och vad har jag blivit?
Jag ska säga att jag trivs med vem jag är. Jag försöker verkligen av hela mitt hjärta att fylla varje dag med bra saker vare sig jag har lust eller inte. Jag är en "relativt positiv " människa vilket jag hoppas att man håller med om. Jag kämpar hårt för det jag vill och tror på. Försöker göra det bästa jag kan.
Jag försöker verkligen vara en bra...och då menar jag BRA vän till många, men jag sitter inte och håller med om saker som jag inte tror på utan säger vad jag tycker.Ibland väljer jag att vara tyst och de flesta vet att min tystnad betyder att frågar man ändå kan svar man inte vill ha halka över mina läppar..
Jag försöker finnas där för mina vänner och nära. Det är inte alltid jag är stolt över mina dagar som alla andra ...tyvärr har de sista åren varit ganska upp och ner med tanke på min egen hälsa vilket har tagit mig hårt.
Jag har envist kämpat mig tillbaka till livet igen och känner att om jag inte kommer längre än så här så är det acceptabelt...men i hemlighet så drar jag en lögn för mig själv det är inte ok.
Vad menar jag egentligen med allt detta svamlande? Jo det ska jag berätta. Det finns människor som känner med mig och de som inte gör det utan helt tvärtom..men jag struntar i vilket. Detta är mitt faktum och jag vill varken att någon ska tycka åt ena eller andra hållet utan jag vill bara att de som jag håller kärt ska förstå varför jag kan vara som jag är ibland.
Jag kan nog anklagas för att ha huvudet med mig i stort, har aldrig någonsin haft minsta bekymmer på den fronten.
För ett och ett halvt år sedan svek kroppen mig vilket de flesta vet så jag tänker inte gå in på det igen. Under en ganska lång tid har jag märkt olika symtom av andra saker som är skrämmande vilka nu har blivit betydligt värre än tidigare.
Jag tappar mig själv..känner inte igen mig ibland. Jag som normalt är en skärpt person som kan sitta vart som helst och läsa en bok tex utan att varken se eller höra något som stör har tappat fokus helt!
Jag har haft svårt att somna och varit vaken när alla andra sover ...ungerfär så kan jag väl beskriva. Jag har alltid varit en god lyssnare och haft ett gott minne för olika saker och vi ska inte prata om vilket sifferminne jag har haft.
Nu efter jag kommit tillbaka till min fysiska tillvaro ganska bra så har jag märkt hur svårt jag har att koncentrera mig på olika saker. Jag blir lätt avbruten och det tar tid att finna ro och återgå. Jag har svårt att lyssna och kunna hålla fokus på vad goda vänner berättar och mycket av det har jag strax efter glömt. Jag stensomnar när jag lägger mig. Många gånger så blir jag på dagen så fruktansvärt trött att jag inte klarar av att stå på benen! Detta är sjukt frustrerande och man känner att något är riktigt fel. Perioder i mitt liv lider jag av sömnparalyser vilket inte alla vet vad det är. Det innebär att när jag vaknar så vaknar inte hela kroppen utan endast en del av hjärnan. Jag är fullt medveten om tillvaron men har ofta obehagliga hallucinationer, hur jag än försöker så går det inte varken att röra sig eller tala. Man känner sig fruktansvärt skräckslagen när man inte kan röra något mer än ögonen!
Jag har även läst en hel del om narkolepsi vilket har många symtom som stämmer in på mig. Jag försökte berätta mina problem för min läkare men man lyssnar inte utan man bortförklaras med att alla kan drömma konstigt ungefär.
Jag lider vansinnigt av att vara så pass klar att jag vet vilka fel som har uppkommit i huvudet. Beror det på smärta? Har läst en hel del vad gäller med människor som har långvarig smärta. Man kan få fler andra symtom liknande dessa om man har bestående smärta, likaså om man äter mycket mediciner...jag gör båda. Jag äter Gemadol som är svårt smärtstillande och är lika som tradolan för er som inte vet vad jag pratar om. Jag äter alltså maxdos 200mg/dygn för att inte bli beroende vilket annars är lätt hänt.
Frågan är vad beror det på? Jag vill ju veta!
Nu är det så att jag går på möten inne i norrk varje vecka och där fick jag en rejäl tankeställare förra veckan. Jag frågades efter jag berättat vem jag är och hur jag funkar...varför jag hela tiden jagar adrenalinet och endorfinet...
Ärligt talat så kunde jag inte svara på det mer än att tjejen säkert hade rätt...är det det jag gör? Jag har erkänt för både mig själv och vänner att jag har en sväng av prestationsångest, jag måste verkligen utföra saker, jag måste få saker gjort även om det är så mycket att jag känner att jag kvävs och vill kräkas och nästan gråter för att det bara inte kan gå... men vad gör jag i allt detta???
Jo jag reder det jag ska, hur jävligt det än är och mitt i all skit så mår jag hur bra som helst och presterar som aldrig förr. Ju mer jag har att göra ju mer påtar jag mig...
till slut har det tagit stopp, jag minns inte från ena dagen till den andra, jag måste anteckna saker, jag tappar koncentrationen och blir vansinnig när jag tappar fokus på det jag gör, jag tål inte höra ljud, stendör rakt upp och ner tappar sexlusten tills jag hinner ifatt och då behöver jag även få vara kvinna för att få den kicken...
När vi satt och pratade över en kopp kaffe jag och min handledare vilken är en fullt klarsynt och clever tjej som är på mer eller mindre samma nivå som jag. Hon är snabbtänkt och har lösningar och är oblyg vilket passar mig alldeles utmärkt, när hon rakt upp och ner frågar om jag gått in i väggen någon gång..tittar jag upp och skrattar...
Ja du svarar jag visst har jag mått dåligt så jag vill skita i allt och dö men gått in i väggen vet i fan ...hahaha. det är väl bara ta sig i kragen och ställa sig upp eller??
Tjejen säger då att jag var varenda stress symtom en människa kan ha...då hajar ja till....
Först skrattar jag, men inte hon....
Jag svarar bara att jag mår bra av det och jag är sådan och har nog varit så länge jag kan minnas...
Hon sitter tyst en liten stund och säger snart att det kan mycket väl vara så att kroppen nu skickar varningssignaler att jag måste tagga ner...
jag fick i hemläxa att göra en sak i taget...dvs om jag tittar på tvn så ska jag bara titta på tv..inte hämta kaffe, mata hundar, tvätta, blogga och kolla mobilen samtidigt även om det är reklam.
kan säga att det gick helt åt helvete..
Just nu sitter jag i soffan med datorn i knät, mobilen bredvid, pluppar i öronen och lyssnar på spotify samtidigt som tvn är på bredvid, Patrik ligger och snarkar bredvid, 3 hundar traskar mellan varven och tjatar om att få kel samtidigt som jag nu sitter och bloggar...som sagt mitt test går helt åt helvete. Jag kan inte bara göra en sak! Det finns bara ett enda tillfälle som jag verkligen kan fokusera på en sak...
Det är när jag tränar hund då ser jag inte och hör heller inte något runt omkring utan har idiot fokus på det jag gör, kanske är det därför jag mår så vansinnigt bra? För att jag verkligen bara tänker på en sak och gör det med hela själen....
ja ni gott folk, jag har fått mig en tankeställare och inte minst sagt när jag få veta att jag eventuellt kan vara så pass långt gången att jag kan få problem att jobba upp mitt minne och andra sociala delar igen...
Jag har nog sopat detta lite under mattan och gör varje dag. Jag låtsas som om jag är helt oförstående när någon frågar men innerst inne ver jag nog mer än vad jag erkänner....Ja jag gömmer mig bakom min framåt stridiga yttre fasad. Jag gör det inte för att lura andra men för att lura mig själv....
välkommen med kommentarer om ni vill...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar