Nu var det bråttom! Jag satt vid brasan och kikade på min tjej lite på avstånd länge...jag läste av henne i varenda rörelse. Ögonkontakten sökte hon mer eller mindre varje gång hon tittade på mig. Hon såg så eländig ut. Hon flåsade som en tok och jag såg hur jobbigt hon hade det, man såg förvärksarbetet tydligt.
Helt oförberett från att ligga likadant länge länge så såg jag något hända men det gick inte att se riktigt vad, men ändå visste jag! Det kom en liten bebis!
Jag flög upp snabbt men försökte att bevara lugnet, nu kommer eldprovet! Litar hon på mig fullt eller ej???
Jag gick snabbt fram och lutade mig ner i lådan där hon redan hade sin valp liggandes bakom rumpan, hon höjde blicken men inte huvudet....hon stannade upp och slutade andas....
Jag sträckte mig bestämt efter bebisen tog ett stadigt tag om den blöta, slemmiga lilla valpen för att inte tappa den...Coco var med med nosen hela tiden riktigt nära...fosterhinnan var kvar runt valpen så det var bråttom! Moderkakan som var fast i navelsträngen och ganska nära valpens mage hade coco bråttom att ge sig i kast med..
Att stoppa en glufsig rottis från blodiga ting med starka instinkter och mat glad är inte enkelt kan jag tala om. Det som var viktigt var att den måste av fort så inte tiken sliter av den från valpen då det kan resultera i navelbråck senare. Jag lyfte snabbt upp valpen, hojtade på Patrik att få fram saxen snabbt som ögat, han klippte och Coco var redan där med sin hungriga käft och svalde innan den föll i golvet på lådan. Jag tog snabbt en handduk och torkade valpen ren från hinnor och gnuggade igång andningen ordentligt och såg så att andningsvägarna var fria...nu pep den lilla ....yeeeey den första lilla bebisen hade nu kommit till världen och väntades nu tas omhand av sin mamma...
Jag lutade mig försiktigt åter ner i lådan ...Coco hade inte släppt mig med blicken en enda gång utan inspekterade mig grundligt vad jag gjorde med hennes bebis. När jag lutade mig framåt så mötte hon upp mig för att direkt ta hand om den lilla genom att tvätta den. Jag lade tillbaka valpen intill henne och under hela tiden så berömde jag henne och pratade lugnande vilket hon verkade gilla.
Nu hade min förstfödde Atlas kommit till världen!!
Allt hände så fort så jag hann inte att fatta....ojojoj nu kommer en till!
Samma procedur blev det en gång till men denna valp var mycket mindre än den andra, Coco betedde sig precis likadant även denna gång, jag var sååå stolt över henne <3
Ännu en liten krabat kom efter ca 10 nya minuter så det var den 3:e. Där efter blev det lugnt en stund. Man visste ju inte alls hur många man hade att vänta på då den där satans röntgen inte visade vad den skulle...inte ens 2 veckor före förlossningen och det var jag oerhört besviken på. Jag hade velat veta hur många som skulle ut så det inte fastar någon eller så. Man kan ju drabbas av havandeskaps förgiftning om en valp dör i tiken och värkarbetet stannar av, det var jag livrädd för eftersom det förenas med livsfara för tiken.
Nu bar sig Coco något lite annorlunda åt, jag såg att det var dax igen...jag gick fram igen för att kolla hur det såg ut. Hon kämpade, hon krystade men inget hände...hon höll på en bra stund. Till slut så såg jag valpen men den såg inte ok ut!
Den hade fastnat! Jag gjorde allt jag mäktade för att egga Coco för att ta i ordentligt vilket efter en stund funkade, jag såg att valpen såg livlös ut därav det svåra arbetet..
Den kom ut en liten bit så jag kunde lirka tag i den i slidöppningen och lyckades hjälpa henne att dra samtidigt som hon krystade....den kom nu ut. Valpen var som jag befrade ..helt livlös, men jag var snabb och tog en handduk och gnuggade som attan för att försöka få igång den , alla hinnor hade tagits bort och jag sög ur luftvägarna men allt förgäves, det var försent redan i starten...
Innan jag hann att acceptera läget hade en ny lite valp ploppat ut och den var det fart på. Den var fri från hinnor men moderkakan var bråttom att få bort. Nu hade 4 fina friska bebisar kommit till världen och det verkade lugna ner sig...
Vilken upplevelse! Oj! Det var så spännande och man hann inte att tänka alls utan bara agera! Coco var helt fantastisk, hon var sååå duktig!
Framför allt hade jag nu fått kvitto på hennes tillit till mig, vilken känsla! Jag kan inte hur jag än bär mig åt beskriva den känslan, den var verkligen något riktigt stort!
Detta var på påskafton som allt hände 31:e mars 2013 på morgonen och under förmiddagen. Vi var bortbjudna för att fira påsk i Valdemarsvik hos Helen och Anders men jag hade såklart tackat nej eftersom jag inte vek från Cocos sida.
De andra 2 gjorde sig redo att åka men jag var lite nervös för att bli ensam...tänk om det hände Coco något? Patrik menade att hon nog var klar nu eftersom det hade gått så lång tid sedan den sista men jag tvivlade...jag tyckte det såg oroväckande konstigt ut i hennes andning mellan varven och även hennes eftervärkarbete...jag var riktigt orolig.
Jag satt i timmar och tittade på henne och vek inte från hennes sida på hela dagen. Under kvällen var hon fortfarande likadan och oron var påtaglig på mig. Patrik och Johanna hade nu kommit hem igen vilket var skönt och inga fler valpar hade kommit, men jag var ändå orolig...något sa mig att något var fel!
Jag lyfte luren och ringde Cocos gamla ägare, vi har haft kontakt mellan varven angående Coco, jag skulle få hjälp med parningen vilket jag fick men det gick åt pipsvängen, jag fixade det själv. Jag skulle definitivt få hjälp men valpningen men just då när det var dax så hade man inte tid...ja du vet ju hur det är..fick jag höra.
Fy fan så jävla ynkligt säger jag. Om jag hade tänkt så bröt hon emot kontraktet i och med detta och borde inte heller fått betalt när den dagen kom...hon förtjänade inte det! Hon ringde inte en enda gång för att höra hur Coco mådde, hon var bara intresserad av om och när hon skulle ha valpar...
Tvi för det säger jag, förövrigt var hon trevlig och tillmötesgående men absolut ingen att varken lita på eller räkna med...tur att Coco fick komma hem till mig. Hon kanske inte hade det bättre hos mig men mitt hjärta säger mig att hon hade det 100 ggr bättre i sitt välmående även om situationen hemma med hundar var väldigt speciell...
Efter jag ringt till henne i alla fall så tyckte hon att jag skulle sluta oroa mig för nu var verkligen Coco klar, det finns inga mer...allt är som det ska..
Hon gjorde precis likadant förra gången sa uppfödaren..jag var ändå orolig...jag googlade hela kvällen men till slut fick jag väl ge mig och när jag slappnade av fram emot nattkröken så somnade jag bums, jag var helt slut efter dagen. Jag hade bara haft full fokus på Coco och bebisarna, jag fick min middag serverad i knät vid valplådan eftersom jag vägrade gå därifrån. Det var knappt att jag gick på toaletten ens.
Dagen efter vaknade jag vid 6 och hade en konstig känsla! jag hade sovit oroligt och for upp när jag vaknade och fram till valplådan för att kika!
Jo visst sjutton!!! En till!! Jag hade haft rätt, hon var inte tom! Tack och lov att hon klarade den själv, det kunde ha gått riktigt illa. Jag bannar mig själv för att jag inte trodde på min känsla och jag bannar den där jävla röntgen som jag betalade dyra pengar för. 2 röntgen och ett ultraljud utan att få veta hur många bebisar som ska ut! De borde ha varit gratis de undersökningarna...Usch för Norrköpings smådjursklinik...aldrig mer en röntgen där, finns inget förtroende...
Nu mådde Coco bättre och hennes andning och kroppsspråk visade sig helt annorlunda. Nu som först fann hon ro min tjej. Vi har nu en tät samarbets tid som väntar och ingen på jorden kan ana hur nära vi var varandra och vilket förtroende oss i mellan som fanns....
Den upplevelsen är något alldeles extra....
Här var nu spänningen på topp, skulle jag få fingrarna kvar eller ej..
Min kalsongklädde assistent klipper navelsträngen medans Coco tittar på vad vi gör..
Jag hjälper tjejen att lägga intill bebisen men hon har lite bråttom med att själv tvätta så hon är lite ivägen..
Vi hjälps åt, då bebis åker iväg när mamma tvättar...jag håller emot...
Dax för nästa...
Coco är trött och ser bedjande på mig , precis som o hon önskar att jag kunde ta över en stund..
4 små fina bebisar har nu kommit till världen och är fina friska och vältvättade...
Här får nu äntligen Coco chans att kunna vila efter en jobbig dag med massor av arbete...
Medans Coco motvilligt får lämna de små för att få uträtta sina behov passar jag på att snabbt som ögat städa upp i lådan och lägga de små varmt och torrt. De har nu äntligen torkat och börjar de ut som små mini hundar...åååh vad jag är lycklig!
Fortsättning följer.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar