Fredagen fortsätter sin stilla gång jag hade käkat lite och gav mig sedan av igen. Johanna hade kommit hem så hon åkte med mig...
När vi åkte förbi hagen här hemma så sa jag till Johanna att jösses så tjurigt det var i hagen mellan brudarna idag. Den ena hade öronen bakåt och visade hela garnityret samtidigt som man lyfte lätt på röven för att markera till den andre. Jag brydde mig inte mer om det, det är inte mitt problem och jag hade sagt till att det sett surt ut ibland och det visste man redan, mina tankar rörde inte detta mer.
Jag for vidare till Ullis till min husvagn och gjorde ytterligare en hel eftermiddag fram till kvällen där. De var så duktiga mina babes bättre än vad jag kunnat ana faktiskt, jag var definitivt nöjd med insatsen att provcampa ...och vi ska inte tala om hur skönt att komma bort en stund och bara vara som en helt enskild individ i den primitiva världen en liten stund. Jag upplever det varken trångt eller stressande utan snarare tvärtom. Det som kan vara lite rörigt är 3 hundar i liten husvagn innan de lär sig hur allt funkar och var gränsen går men jag har en fast beslutsamhet att det ska funka snart nog, halvhjärtat är inte acceptabelt alls. Har jag kommit så här långt som jag har på den tid jag har så vore det väl fan! Bara jag får vara ensam och göra det jag måste och klarar så löser det sig snart, inga störande moment utifrån utan att jag har fullt fokus...
Hur som så blev jag kvar med mina babes i husvagnen tills strax efter 19 om jag inte missminner mig. Tror jag var hemma vid halv åtta ungefär.
Kvällen var ganska lugn men tydligen hade något hänt på adressen i byn medans jag varit borta. Jag har inte alla här på fb så vissa saker vet jag inte...ja ni vet ju hur fb fungerar,som en löpeld när det är något och helst tragedier såklart...
Denna gång säger min make att något hänt med grannens hästar och han förklarar i stora drag att en av de två hästarna har sprungit ur hagen av någon anledning och fastnat i taggtråd och skadat sig ganska ordentligt. Fy vad otäckt tänkte jag och fy fan så skönt att inte jag och hundarna varit hemma kände jag. Jag sa till Patrik att jag kan sätta en peng på att om jag varit hemma så hade mina hundar fått skulden för att ha skrämt dem. Jag kände verkligen så.
Senare på kvällen så får jag ett sms som lyder..
Har dina hundar smitit idag? Jag svarar bara ...Varför frågar du? och jag ska erkänna att jag i just denna stund kokade och kände direkt att mina hundar skulle anklagas! Det finns inte ord för hur jag kokte just då...
Senare under tidiga morgonen fick jag svaret att något hade skrämt ena hästen så vansinnigt och vad som hänt. Jag var fortfarande i ett koktillstånd vid bara tanken så jag berättade bara hur det var, att vi hade varit borta och var hemma på lunchen, hur vi gick raka vägen in här och sedan åkt igen när jag ätit klart. Jag berättade att hästarna stod i hagen när jag åkte, men att det såg surt ut.
Då kommer nästa grej...
jaha men man trodde det eftersom du var här nere och letade efter något...då hade man antagit att det var någon rymd hund...
Ojoj då blev jag verkligen fly förbannad och undrade vad det var för en jävla idiot som gick och dikterade historier! Det finns inte på kartan hur jävla lack jag var men som vanligt så behärskar jag mig och frågade vem fan som sett mig där för sådant skitsnack vill jag inte veta av. Nu minns jag inte om det var riktigt rätt ord men liknande iaf.
Jo det var ju tjejen som hjälper grannen med hästarna...
Jag kan säga att jag undrade om den bruden skulle ha flaskbottnar till glasögon just då, eller om man fiskade efter något.
Senare har jag pratat med personen i fråga och sagt att jag allvarligt funderade på om man ville ha ett foto på mig så man vet hur jag ser ut!
Detta är nu löst men jag kan inte i ord beskriva känslan hur jag kände, jag var verkligen så jävla förbannad och jag kan i ärlighetens namn säga att det är ingen fördel när man hittar på historier där jag är inblandad men inte har med saken att göra. Ska man sätta namn på en person så ska man väl för fan vara säker annars håller man käften tills fakta finns, det kallas sunt förnuft...
Hmmm...nog om det, en del vet att jag kan förutse mycket då människor är så förbannat förutsägbara många gånger så det är skrattretande.
Situationen idag är löst men inte glömd det kan jag också ärligt säga. När man gör så här fastnar man i mitt minne, jag bryr mig inte värst över obetydligt spring i mina ögon, en åldern spelar ingen roll om käften glappar utan underlag...då är det dax att mogna till och lära sig ett och annat. Man är inte vuxen för att man är gift eller över 18 man är vuxen den dagen förståndet har segrat...
Ja jag kan bli både irriterad och förbannad, jag hatar verkligen sådan här skit i samband med lögner och påhitt, att förtala någon ska man nog passa sig för...och jag kan dyrt och hederligt lova att det är inte den första men tiden utvisar dessas öde, jag har inte bråttom alls men jag glömmer inte sådana här grejer även om minnet sviker, jag är blond men inte dum i huvudet....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar