Nu startade en evig väntan...livets längsta dagar..
Spänningen var enorm, var tjejen dräktig eller ej? Tiden tickade och gick och man tycktes inbilla sig se massor av olikheter mot tidigare men jag vågade inte tro att vi snart skulle få tillökning. Jag blev så besviken sist när hon gick tom så jag räknade med samma sak nu för att inte bli lika ledsen. Jag googlade och läste om valpning och följde varje liten detalj. När det sedan var dags för en ny röntgen så tog jag med henne för en dräktighetskontroll och då skulle man i så fall kunna räkna alla bebisar. Detta gjordes i Norrköping. Åhhh lilla Coco hon var så go min fina tjej. Vi hade en kontakt som var något annorlunda sedan tidigare erfarenhet jag haft. Alla mina hundar och jag har alltid haft speciella band men detta var annorlunda, vår resa började i fruktan och utan tillit till vissa saker. Vi har tillsammans kämpat oss igenom massor av upplevelser och rädslor. Hon för alla möjliga saker som gett uttryck i olika typer av mer eller mindre aggressioner och jag i rädslan över att jag inte kan hjälpa henne och att något katastrofalt kommer hända om jag inte är med och vaken på varje lilla tecken som hon avger.
Att gå till veterinären var inte heller något man gjorde med glädje, man fick ringa in och höra så att det var en kvinna som skulle kolla henne för att ron skulle finnas mer än annars. Jag hade fått veta vid det här laget att hon blivit diskvalificerad på en utställning då en domare närmade sig henne på fel sätt för att undersöka och titta hennes tänder. Jag vet inte vad som hände då men jag har mina aningar. Vi kom in till röntgen och jag beordrade Coco att gå upp på bordet vilket hon snällt gjorde. Jag lade henne ner och fick klä på mig de vanliga skydden man ska ha. Det var inte lätt att se något av någon konstig anledning, men det verkade finnas liv där inne :). Man såg att urinblåsan s vägg var förtjocknad och då menar jag väldigt tjock...
Veterinären tyckte att vi skulle ta ett ultraljud för att se mer än så vilket jag naturligtvis gjorde då. På ultraljudet protesterade Coco en aning och jag bad en stilla bön att hon skulle håll sig lugn.
Man hittade där minst 2 små bebisar så tom var hon inte denna gång utan vi skulle bli fler. Man tog även en extra odling på henne utöver ett vanligt urinprov, där man tyvärr hittade en bakterie som var så pass ovanlig att ingen knappt hade antibiotika för det. Hon fick först en vanlig sort för den enklare bakterien och den andra bakterien. I väntan på rätt preperat så gav jag henne Aptus uriflex i 4 veckor och tro det eller ej hon blev fri! helt otroligt!
Det var nu så pass långt gånget att man såg hur magen rörde sig när hon låg på sidan. Coco bodde med oss i vardagsrummet. Mitt samvete för min Ebba var jobbigt vill jag lova, hon hamnade ganska mycket avsides just i nuet...
Spänningen ökade förövrigt och Coco pratade med bestämda ord mellan varven. Hon var nu så himla kärvänlig och gullig, världens goaste <3<3<3...önskar henne detta temperament året ...att vara dräktig gjorde henne till en helt annan hund hon var som gjord för dräktighet.
Tiden gick och hon ökade i omfång, väntan kändes sååå lång. Dagarna blev inräknade 63 dygn skulle en hund gå men 63 passerade, 64, 65, 66 67!!! Vart är bebisarna!
Så helt plötsligt kom första tecknet på att det var dax! Äntligen! Hela familjen sov på soffan sedan en tid tillbaka...nu bäddade Coco. Hon snodde runt och bäddade igen, låg en stund lite oroligt och åter klev upp för att bädda...
Nu var det verkligen dax!...men herre gud hur skulle detta nu gå? hjärtfrekvensen och spänningen ökade i takt med att födseln närmade sig....och så helt från ingenstans hände det något!!!
fortsättning följer.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar