Många tankar i olika kategorier hela tiden, tur jag inte har problem att ha många bollar i luften!
Jag har ju som ni vet eller ni kanske inte har förstått vad jag gör (det gör knappt jag själv)
Jag går nu på ITA vilket är introduktion till arbete. Jag har möten där varje vecka där vi ser mina möjligheter till framtida arbeten. Vi diskuterar mina möjligheter och mina erfarenheter.
Detta är ett av de bästa ställen jag tror jag varit på. Jag känner att man verkligen lyssnar på vem jag är och försöker anpassa sig efter mina önskningar i första hand. Vi ska gemensamt kolla upp vad jag klarar kroppsmässigt för arbeten, utreda i vilken situation jag är i. Göra studiebesök på alla möjliga platser och sätta oss in i vad som krävs för olika branscher. Vi kanske ska sätta mig i ett typ av test för att där kunna bedöma vilka kvalifikationer jag har i datavärlden och vad jag klarar av, men andra ord en bedömning på min kunskap. Jag har nu hel plötsligt massor av möjligheter framför mig och allt känns fantastiskt. För första gången på 1,5 år så känner jag mig inte stressad längre att bli fris, utan nu anpassas saker och ting efter min förmåga.
Ita består egentligen av en grupp människor som träffas gemensamt för just detta men i mitt fall erbjöds jag helt individuella samtal då jag var intellektuellt överkvalificerad för att stanna i en sådan grupp. Jag har alldeles för mycket erfarenhet och kunskap för att få ut något ur gruppen.
Detta tackar jag naturligtvis för eftersom jag nu kommer slippa dela mina möten med andra utan fullt fokus blir på min situation och mina önskningar. Eftersom jag är som jag är så får jag sköta alla samtal och kontakter själv men min handledare Elin agerar min bromskloss då hon tycker att jag har väldigt bråttom...jag är ju sådan men faktiskt är det skönt att ha någon vid min sida som säger åt mig att jag hinner och behöver inte stressa. Vi är lite på samma nivå Elin och jag, en klipsk intellektuell peson med glimten i ögat och känns väldigt lik mig själv i vissa lägen och hon är dessutom ung...ingen gammal stofil om jag säger så.
Jag är sjukt nöjd över att ingå i ITA helt rätt plats för mig just nu....lika rätt och nyttigt som det var för mig att bo på behandlingshem när jag var 16 år och ensam med ett spädbarn. Det var en stor del av vikt i mitt liv och detta känns på något vis likadant i själen....
Det ger mig positiva vibbar och jag känner mig som en vanlig fräsch och pigg normal människa som kan gå långt varje gång jag går dit och jag mår oerhört bra av det...
Stort tack till Min arbetsförmedlare som erbjöd mig detta och till min handledare som verkligen är urgullig!
Ja ni kära vänner vad har jag gjort för att förtjäna detta, jag är ju bara mig själv, är det det som jag nu har tillbaka för?
Gilla det eller ej men jag är jag och ingen annan. Jag kommer att vara den jag är take it or leave it, my way is only the right way for me....
and I am still the same, get juse to it ;)
Puss <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar